Hej!

Nu tänker jag hoppa av glädje för nu är jag över bron och vad som än händer kan det inte förändra det som redan hänt, så jag vågar säga att jag nu har kommit på anledningen till mitt häftiga illamående dag ut och dag in! Nej, vi ska inte bli föräldrar (haha) och det är inte beroende på ångest, men glutenallergi! Hallelujah, jag kommer aldrig mer att kunna äta torrostade nötter, flingor, makaroner, spaghetti, kakor och allt möjligt gott men vet ni vad?! Det gör ingenting, för jag mår äntligen toppenbra igen och min energi är på topp!

Idag drog vi en kort sovmorgon och begav oss sedan mot Bjumis, där vi låg under ett par timmar och njöt av värmen och solen. Jag har blivit brun som en... kanelbulle efter helgens solarium och Bjumis-liggande och känner mig på riktigt som fem år gammal som för första gången på året får springa barfota på gräsmattan... eller något ditåt. Det är så skönt och härligt och bra att inte må illa längre att jag inte vet var jag ska ta vägen, möjligtvis till sjukhuset imorgon för att fastställa diagnosen och få lite koll på vad jag kan äta och inte. Idag lagade jag glutenfri pasta med pesto, bacon, kyckling, chili och babymorötter och jag åt tills jag storknade och inte en uns av illamående... inte heller igår, när jag köpte glutenfria skorpor och satt och käkade dem till middag.

Tydligen är det väldigt lätt att få glutenallergi om man har diabetes, så egentligen gör det inte mig så mycket att jag inte kan äta vetemjöl längre; det bör man heller inte göra när man har diabetes. Så det är win-win på det här, det enda som kan tyckas meningslöst är att jag inte vet hur allvarligt känslig jag är mot mjöl, om det går bra med pyttelite eller om jag inte alls ska närma mig det. Nåja, det får läkarna på sjukhuset avgöra, jag tänker leva livet från och med nu och kanske, ännu mer, tänka på vad jag äter i framtiden. Allting händer av en orsak oftast...

Nu tänker jag njuta, bara njuta av resterande sommar i kretsen av de som betyder allra, allra mest ♥ ♥ ♥

Hej!

Märker att man inte riktigt ska säga hej förrän man är över bäcken - gör man det så slutar det mest troligt med att man ligger där i, fullkomligt sjöblöt bara för att bron gick sönder. Och det var ungefär det som hände imorse när jag vaknade. Vi åt lax till middag igår, och jag mådde inte ens lite illa efteråt och var jätteglad över det, tänkte att "nu är det nog färdighaft med illamåendet", så jag somnade nöjd och glad, vaknade nöjd och glad också. Och glad var jag ända till jag skulle äta... eller närmare bestämt, efter att jag ätit. Ja det var bara att lägga sig i sängen och tänka bort skiten, men tro mig när jag säger att det var en lång timme!

Nu är dock illamåendet ganska så borta, det värsta håller bara i sig i en timme ungefär men... det är inte så roligt att börja må så fruktansvärt illa så man vet att om man rör sig det minsta så spyr man, och speciellt inte när man ska och jobba på en kvart... fyfan, jag önskar jag visste vad det berodde på! Vad allt detta beror på! Och nej, jag är inte med barn, haha. I så fall hade jag nog haft några fler symptom än bara oerhört illamående vid tanken och synen på mat, lukten av mat och efter att jag ätit...

I och med att jag var en timme sen till jobbet jobbar jag en timme längre, men jag hoppas att solen orkar skina även tills dess. Hade tänkt fara och sola när jag slutar och kanske fara en sväng hem till Johans föräldrar för att kolla upp vilken utrustning vi ska ha med oss till fjällen, om vi nu far vill säga. Men det lutar åt det hållet så jag är glad, förhoppningsvis sitter vi i Tärnafjällen inom två veckor på Kungsleden och lagar mat över pappas stormkök :-D

 

Och detta är ett utdrag ur När alla murar brister, skriven av mig Jennie Wikström, mellan 2011 - 2012.

    – Gå nu, sade han och försökte sig på att le.
     Leendet dog innan det ens hunnit skapats, och hans axlar sjönk ihop som om han gav upp försöken på att låtsas hålla uppe fasaden om att allting var precis som vanligt. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. Ingenting skulle någonsin bli som förr mellan oss, det visste jag.
     – Stefan, viskade jag då.
    Han mötte frågande min blick.
     – Ja? Vad är det?
     Jag drog skälvande ett djupt andetag och silade ut luften genom framtänderna. Jag visste inte hur jag skulle formulera det jag var på väg att säga, men jag visste att det var nödvändigt. Det måste ske. Efter det som hänt mellan mig och honom i köket var det omöjligt att gå utan att ha sagt det jag ville säga.
     – Jag vet inte hur jag ska säga det här, och du måste tro mig när jag säger att det gör ondare än någonting annat, började jag.
     – Emilia, vad… vad menar du?
     – Det är nog inte så bra att jag fortsätter att jobba här, sade jag med plågsam röst. Egentligen menar jag att det inte är bra att jag kommer hit mer. För din skull. För hennes skull. Jag är ledsen, men jag kan inte stanna kvar här.
     Han ryckte till som om jag just attackerat honom med kniv.
     – Vad fan säger du?!
     Jag knep ihop ögonen, kämpade för att inte börja gråta.
     – Jag kan inte jobba här längre. Det går inte, det är omöjligt, jag…
     Mina ögon fylldes av tårar. När jag vågade mig på att möta hans blick var hans ögon alldeles svarta, grumliga. Han stod rakryggad med axlarna högt uppdragna, allt för att visa att det jag just sagt inte gjorde ont. Men jag visste att det gjorde lika ont för honom som för mig, att det var åt helvete och att det enda han ville var att få mig att stanna kvar hos dem. Men det kunde jag inte. Jag visste att det var omöjligt efter det som hänt.
     När jag upprepade det jag sagt blixtrade hans ögon till, fick en fientlig glans.
     – Gå.
     Hans stämma var hård, obeveklig.
     – Stefan… Du måste förstå…
     - Gå. Du sade att du tänkte gå härifrån, och ju fortare du gör det, ju bättre. Försvinn!
     – Åh, Stefan, vädjade jag och försökte fånga hans blick, även fast jag visste att det var lönlöst.
    Jag hade sedan länge förlorat rätten om att någonsin få se på honom igen. Den delen tillhörde, och hade alltid tillhört, Nadja. Den skulle aldrig bli min.
    - Förstår du inte? Förstår du inte varför… varför jag gör det? Varför jag säger såhär? Vet du inte det? Det måste du veta, det… åh. Förbannat också!
     Han bet ihop käkarna så hårt att hans kinder blev vita.
    – Gå! Gå innan jag kastar ut dig!
     Mina tårar svämmade över.
     Stefans ögon var fortfarande lika grumliga som minuterna innan, lika svarta som natten. Lika plågsamma, även fast rösten var hård som piskrapp. Jag visste att hans ögon speglade exakt samma känslor som stod skrivet i mitt ansikte, visste om att vi befann oss långt ute på farligt vatten i en sjunkande båt som snart skulle förlisa. Loppet var kört innan det ens hade hunnit börja och det var mitt ansvar att hindra honom från att förstöra hela sitt liv när han själv inte orkade, kunde, ville. Mitt var redan förstört, men han hade så oerhört mycket mer som stod på spel än jag hade. Det fick inte hända. Det fick aldrig någonsin hända.
      - Gå nu, väste han. Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka!
     Det behövdes inga fler ord. Det fanns inga ord i världen som hade kunnat beskriva känslan i mitt bröst när han såg på mig med becksvarta ögon och upprepade det han just sagt. Jag störtade ut genom ytterdörren på hans kommando, och jag vände mig inte om.

Med reservation för ändringar © Jennie Wikström 2012.

Det här är ett utdrag ur prologen av Till mitt sista andetag skriven av mig, Jennie Wikström, mellan 2010 - 2012.

Sedan blev hans kropp alldeles stilla, liksom lealös i hennes armar. Först förstod hon inte riktigt vad som hände, ville heller inte förstå. Men när det gick upp för henne att han var förevigt borta rasade hon ner ovanpå honom och grät tills hon inte längre kunde andas. Hon hade aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, så tom och kraftlös. För varje minut som fortskred, desto mer ville hon följa efter honom.
      – Mamma, hörde hon en försynt röst från någonstans ovan sig och rycktes tillbaka till verkligheten.
      När hon höjde blicken kunde hon urskilja Adam, så oerhört lik sin far, som stod närmast henne. Han lade en varm hand på hennes spända axlar och såg på henne utan att säga någonting. I den stunden behövdes inga ord. När hon vände sig åt höger fann hon Paulina… Arvid och Alexandra… stående i en halvcirkel med knutna händer och mörka, tårfyllda ögon, och alla såg de på henne och på honom, deras far som aldrig någonsin svikit dem, varken till namnet eller till sina handlingar. Deras utsträcka händer bildade en mur som skulle driva bort alla de monster som hotade att förgöra henne och honom, och hon brast på nytt ut i gråt när hon såg kärleken, ömheten i deras ögon. Var hade de lärt sig att bli sådana medmänskliga individer? Hur kunde de stå upp när världen omkring dem just rasat?
      Jo, tänkte hon och såg ner på den man hon alltid älskat och varit trogen. De hade lärt sig det av honom, allihopa. De var starka och kärleksfulla därför att det var så han hade uppfostrat dem, så han hade lärt dem att vara.
      – Åh Johannes, viskade Jasmine och smekte hans kalla ansikte, om och om igen.
      Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. De hade levt tillsammans så länge... så fruktansvärt länge, och ändå, ändå kändes det som att det var igår de först träffades. Men när hon blundande flög alla åren förbi i en oerhörd hastighet innanför ögonlocken. Alla år de delat, alla minnesvärda stunder, platser, saker de gjort och upplevt tillsammans. Barnen… giftermålet, huset, herrgården… allting åkte förbi, stannade kvar tillräckligt länge för att hon skulle komma ihåg det i minsta detalj. Som om hon någonsin kunde glömma! Han hade varit hela hennes värld, allt hon någonsin velat ha och allt det som hon alltid drömt om men aldrig trott att hon skulle få uppleva.
      Det sista som flög förbi näthinnan innan Dantes försiktiga smekning över hennes hår fick henne att komma tillbaka till verkligheten var tankarna på sommaren invid sjön, månaden de hade ihop när hon var sjutton år gammal och allting först började… Den sommar som skulle förändra hela hennes liv för alltid.

© Jennie Wikström, 2012.

Hej! 

Jag har märkt att besöksstatistiken har stigit något på ett par dagar, kul! Roligt att det faktiskt är ett trettiotal personer som vill följa mig och min vardag. Som ni kanske har märkt så är jag mer för att skriva än för att lägga upp bilder, jag vet inte riktigt varför - det blir bara inte att jag laddar upp bilderna jag tar varje dag, inte här, så då passar jag på att fylla ut bildens tomrum med lite mer text.

Nu har jag just kommit hem från Domus, blev sugen på lax även fast jag vet att lukten kommer att få mig att må illa i timmar. Men det är alltid bättre på illamåendefronten under eftermiddagarna, vet fortfarande inte varifrån den kommer eller varför den finns, men tills dess att jag får reda på det är det bara att bita ihop och låtsas att allt är precis som det brukar vara. Jag har i alla fall köpt Loka, vindruvor, ProViva och ABCDE-vitaminer så att jag inte går miste om så mycket "bra" saker i matväg när jag knappt får i mig knäckebröd ens en gång. Men kycklingen idag på Valhall var god som tusan och jag åt tills jag började må illa - första riktiga måltiden på flera dagar, hurra! Dock dränkte jag kycklingen i salt och peppar, tror aldrig att jag någonsin har ätit så mycket salt på en gång, men gott var det. Och välbehövligt.

Jag tror som sagt att det handlar om ångest inför framtiden och att den har satt sig där på matnervern någonstans i min hjärna och utsöndrar äckelhetskänslor när jag tänker, pratar eller skriver om mat. Men det går över förhoppningsvis när man får rätsida på livet, var och hur och när man ska bo och så vidare. Att vara med Johan gör mig lugn, trygg. Jag mår knappt dåligt alls när jag är i samma rum som honom, när jag får gå och sova med honom på kvällarna och vakna upp sida vid sida med honom på mornarna. Jag är så lycklig som har honom! :-) 

Och, ännu en rolig nyhet jag tänker dela med mig av: Jag anser för första gången att mina båda böcker är färdigskrivna. Nu ska jag bara läsa igenom dem ett varv var och sedan ta kontakt med förlaget som var intresserade, och se om erbjudandet fortfarande kvarstår. Vid Gud, jag hoppas så! Det skulle ge mig ett välkomnande klirr i kassan, om folk ville läsa mina böcker förstås... och om de gillar vad de läser så kan jag tala om att det eventuellt kommer två till i samma serie som en av dem, men jag har även en annan idé på gång. Den första jag skrev är egentligen två böcker som skulle kunna delas upp i två delar... 900 sidor är kanske liiiiite mycket att läsa på en och samma, men rätt häftigt när man ser hur "bred" den är, haha. Jag är superglad för att jag har den möjligheten att skriva, att uttrycka mig i skriftlig konst, usch ja. Jag är värdelös på alla bollsporter, har knappt suttit i en bar och har tillbringat 18 år av mitt liv i Nyborg, men skriva... det är något som jag verkligen bemästrar.

Bara för det tänker jag ge er ett litet smakprov ur vardera bok :-) Jag gör separata inlägg om de båda, och snälla, kommentera gärna vad ni tycker! 


 

  
Hej!

Efter en härlig försovning som gjorde att vi slet på oss de närmast möjliga kläderna och rusade iväg till jobbet utan att ens se oss i spegeln sitter jag nu här, på jobbet, ovanligt nog. Men idag går jag bara halvpass och det är riktigt härligt väder ute så det blir nog en sväng hem till pappa och eventuellt stugan lite senare.

Pappa kom som sagt hem från Prag igår och hade så oerhört mycket intressant att berätta. Gud vilken resfeber jag fick, det är sanslöst! Jag vill också ut och resa, ut och se saker... hade jag haft hur mycket pengar som helst hade jag gjort det, den saken är klar. Men det roliga var att när jag mötte honom vid rulltrapporna på Kallax...

Jag: "Vi var ju i Umeå igår, och sen stannade mamma i Piteå hos Christer."
Pappa: "Vänta lite. Om mamma är i Piteå... vilken bil kör du då?!"
Jag: "..." och flinar som en häst.
Pappa stirrar på mig för ett ögonblick, böjer sedan hela kroppen bakåt i en hastig rörelse och utbrister "Neeeej! Du tog väl inte Skrållan?!?! Det är inte sant, hahaha!!!"
Jag, hjälplöst: "Jaaa... det var det enda som fanns tillhanda, ju."
Då ser han på mig och säger: "Du hade kunnat ta BMW:n!"
Då var det min tur att stirra på honom, böja mig bakåt och utbrista "Neeeeeej!"

Haha, när man väl får chansen att köra den gudomligt snygga och snabba puman så... vad gör man? Jo, man sätter sig i gamla skrutten och kör tjugoen mil tur och retur (med två svängar till Nyborg inkluderat) och ligger och puttrar i 90 längs efter E4:n när man blir omkörd av i stort sett allt, till och med traktorer. Aja vad gör man inte, vi tog oss hem tillslut och Skrållan/Bettan/Skrutten står fint och tryggt på Johans parkering. Men nästa gång jag åker och hämtar pappa så är det fan i mig BMW:n som gäller ;-)

Idag är en sådan dag där man helst inte vill tänka det allra minsta. Illamåendet som började i lördags har inte gett med sig ännu, så fort jag känner lukten av mat mår jag illa. Jag har levt på knäckebröd i fem dagar nu, haha, och Johan är väl inte direkt glad över det om man säger så... Jag längtar verkligen till jag får gå hem för dagen då jag ska sätta mig framför datorn och finpolera lite på slutet av min bok, i hopp om att varenda stavelse, varenda mening, ska bli färdigskriven tillslut.

Inget som har något tips för hur man botar illamående? Loka med citronsmak hjälper till viss del men inte mycket... och det kan vara precis vad som helst som utlöser det, lukten av mat, tanken på mat, synen av mat. Usch. Men i och för sig kanske det har med ångesten att göra, biverkningar som sitter i ännu. Tankarna som bara åker runt, runt där inne i skallen kanske blivit så åksjuka att de inte orkar längre, och därför säger ifrån. Jag önskar att jag kunde göra detsamma, säga att nu är det färdighaft med ångest och osäkerheten och bli en normal, lycklig människa igen som inte oroar sig det allra minsta över vad som kommer hända i framtiden.

Jag vet att rutiner är det enda sättet för kroppen att återhämta sig, rutiner och semester. Jag har jobbat och gått skola varenda dag i över ett års tid så det har väl satt sina spår på stress-faktorn. Men semester...? Vem har tid med det? Jag hinner knappt öppna ögonen på mina lediga dagar och så är dagen redan slut, hinner bara andas ut så ska man till jobbet igen!

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och det jag gör. Men det börjar bli svårare och svårare att stiga upp varje morgon när man börjar tidigt, börjar bli svårare att hålla upp den där fasaden att jag är och var skitbra på det jag gjorde och fortfarande gör. Jag sålde resor till höger och vänster för hutlösa siffror i månaden, jag blev omnämnd i flera, flera av företagets veckostatistik och tänkte att fan, jag är faktiskt bra på det här. Men gud, det var innan stressen kom. Innan hjärtat började slå oerhört fort i bröstet. Jag vet faktiskt inte varför det nu har börjat göra det igen, förmodligen på grund av hösten och att jag inte vet var vi hamnar. Men som allt annat så gå det ju över, det är bara inte så roligt att gå runt och ständigt må illa, få sitta ute och äta i restauranger även när det blåser halv storm, när stanken av mat där innifrån är för överväldigande. Men det finns de som har det värre, jag hatar att klaga och vara "sjuk". Jag är tåligare än många tror, tåligare än jag ser ut. Det är först när jag själv börjar klaga som folk fattar att det verkligen inte står till något vidare med mig.

Men äh... livet är som en brustablett, allt löser sig. Om ett år kan jag se tillbaka och skratta åt hur dåligt jag mådde "bara för att jag tänkte på det och det och det..." Och som farfar alltid brukar säga, vilken tid det än är på året; till jul har det gått över.

Nä, nu ska jag sätta gång och jobba igen. Lunchen är slut för idag. Jag ska hoppas och be och hoppas igen på att jag presterade så bra under juli så hotelltävlingen fick sig ett avtryck av min hand, även om jag inser att jag inte ens är nära en vinst. Everything happens for a reason, always be aware of that.

   

Hej!

Så var det dags att kravla sig upp ur sängen för ännu en dags jobb. Ikväll ska jag och min Bettan köra hela vägen till Kallax för att plocka upp pappa, förhoppningsvis orkar min gamla Saab den långa springturen. Frågan är ju bara om min far står ut med tanken på att inte åka BMW längs efter E4:n, och istället för 140 ligga och puttra i max 90... jag erkänner, jag kör inte alltid lagligt, inte alltid enligt hastighetsbegränsningen, men sedan jag började köra den gamla Saaben så insåg jag att det är slut med det... det går liksom sällan över 80, max 90 om jag har tur ;-) Men det han inte vet, det lider han inte av. Han fick sig faktiskt en helt underbar semester så han ska inte klaga - och jag ska inget säga förrän vi går ut till bilen, haha ;-)

Jag är trött som ett får idag och hade mycket hellre stannat kvar under täcket med Johan, men plikten kallar även om man var och rantade runt i Umeå hela dagen igår. Lägenheten vi var och såg... ååh, behöver jag säga mer? Jag tror stjärnorna dansar framför ögonen. En trea med en walk in-closet lika stor som ett pyttelitet sovrum, charmig planlösning, jättesnygga tapeter i vardagsrum och sovrum! Jag såg oss leva där, inreda där, bo där... men jag visste att det var en olycklig kärlek, för Johan är inte såld på att bo i Umeå och blev inte heller jättesåld på lägenheten. Och jag tänker inte välja mellan den finaste lägenhet jag någonsin sett och honom, han är värd mer än livet för mig. Lägenheter kommer och går, även om det inte finns någon som är lika fin och lika billig som den där... åh, usch. Jag önskar att vi aldrig varit och sett den, för då hade jag aldrig blivit kär och insett att det krockade med mina andra drömmar.

Vi vill båda till Australien, har så enormt sjukt mycket resfeber att det finns inte. Men om jag går skola i ett år till så är Australien minst ett och ett halvt år bort och jag vet att Johan inte vill vänta så länge med att fara. Det är så mycket som spelar in, väger upp och väger ner. Pengar... boende, jobb. Åh, ibland vill jag bara att allt ska flyta på lika lätt som rinnande vatten. Att man kunde bestämma sig, säga "Det här SKA jag göra nu, och det här ska jag göra sen". Vem vet hur livet ser ut ens om ett och ett halvt år? Då är jag tjugo, typ nästan tjugoett. Herregud. Och Johan är tjugosju och ett halvt då, haha.

Och ibland önskar jag att man bara kunde VÅGA. Släppa taget om allt man tidigare trott på, släppa tag om sina vänner och familj och bara resa iväg. Men hur ska man våga göra det? Jag vore ingenting om jag inte hade de vänner och den familj jag faktiskt har, men visst, jag har börjat bli mer självständig nu, är inte lika konflikträdd och hemmakär. Men det tar tid att utvecklas. För ett halvår sedan skulle jag inte haft en tanke på att flytta hemifrån - och nu när jag väl är utflyttad skulle jag nog inte kunna bo hemma längre, inte någon längre stund. Nu är det bara jag som behöver bry mig om det är stökigt, odiskat... Och Johan då, förstås.

Vad gör man? Hur gör man? Vad ska vi göra sen? Vad ska vi göra nu? Det enda jag vet säkert är att jag inte tänker göra någonting utan Johan, aldrig någonsin att jag tänker. Jag levde inte förrän han kom in i mitt liv, så varför skulle jag någonsin slänga bort den som är mittpunkten i det? Han kommer alltid att vara min mittpunkt, mitt livs medelpunkt. Alltid. Det finns inget annat. Så om jag måste säga nej till den lägenheten, fastän det svider, fast jag inte ens vet varför det svider. Vill jag ens bo där? Var vill jag bo istället? Var vill vi bo istället?

Jag gör det. Jag säger nej till den om Johan inte vill flytta dit. The things I do for love. Jag är inte naiv, i alla fall inte barnsligt naiv. Jag vet vad jag säger, jag vet varför jag säger det. Jag är inte beroende av Johan, jag måste inte ha en pojkvän. Ingen måste det. Jag måste inte lyda honom, inte göra honom till lags. Jag har mina drömmar även om jag är tillsammans med honom, och han har sina, obrytbara. Men när man mött den människa som förändrat ditt liv till det bättre, till det motsatta, och fått din jord att snurra och allt att bli så mycket bättre... kan man någonsin säga nej till det då? Säga nej till att vara med honom? Aldrig. Jag vill aldrig vara utan honom. En hel livstid är inte nog, det heller. No measure of time with you, will be long enough. But we'll start with forever.