Fröknäcke

Det här receptet på fröknäcke har jag fått av min fantastiska vän Frida. Har nu gjort två satser av det och det är lika försvinnande gott som morotssoppan, och en fantastisk kombo till det. Inte minst superenkelt att göra! Det är inte helt LCHF-vänligt men betydligt bättre än vanligt bröd. Jättegott med ost och gurka på och chai-te vid sidan om, eller med skinka och räkost. Mmmm. All eloge till Frida, receptet kommer här: 

♦ 2 dl majsmjöl

♦ 1 dl solrosfrön

♦ 2 dl sesamfrön

♦ 1/2 dl linfrön

♦ 1/2 dl olja

♦ 3 dl kokande vatten

♦ Flingsalt

♦ Värm upp ugnen till 150 grader. Blanda alla ingredienser utom saltet.

♦ Bred ut smeten på en plåt med bakplåtspapper under. Det ska bli ett relativt tunt lager.

♦ Strö på flingsalt och in i ugnen. Receptet säger 175 grader i 75 minuter, men sista brödet blev klart redan efter fyrtio. Det ska kännas hårt när du slår lite försiktigt med en gaffel, känn i mitten så den inte är mjuk. Stäng av ugnen när sidorna är klara och låt den vara i tio-femton minuter i eftervärme.

♦ Bryt i lagom stora bitar och ät med morotssoppan (recept finns i Recept-kategorin) och ett tjockt lager ost på. Mmmm. Nu är brödet snart slut och vi bakade det igår kväll, haha. Varning för överätning!

Krämig morotssoppa med sting

Jag har komponerat ihop en jättegod och mättande detox-morotssoppa som värmer i vinterkylan. Jag och mamma har nu gjort den två gånger här i Piteå och den är så försvinnande god så det är löjligt. Jättebra om magen känns lite ur balans efter julmaten, ät den till lunch och middag under två dagars tid och du känner dig betydligt fräschare och magen slutar puta. Du behöver:

Till fyra mindre portioner

♦ Ett halvt kilo morötter

♦ Ett paket salladslök (eller purjolök)

♦ Ett paket Creme Fraiche
♦ En sötpotatis (om man vill)

♦ Grönsaks- eller hönsbuljong

♦ Ingefära i valfri mängd

♦ Fårost "Pecorino"

♦ Salt och peppar (jag använde cayenne, chili, pepparmix, flingsalt och paprikakrydda)

♦ Skala morötter, ingefära och sötpotatis. Skär dem i mindre bitar och sätt i en kastrull med vatten. 

♦ Tillsätt hälften av löken, buljong, salt och peppar.

♦ När det kokat i fem-tio minuter - känn med gaffel så morötterna är mjuka - häll bort nästan allt vatten, spara cirka en deciliter i kastrullen. 

♦ Tillsätt Creme Fraichen och fårosten och stavmixa till en lagom slät konsistens, det gör inget om det är lite klumpigt. Klumpigt är gott. 

♦ Tillsätt tillsist skivad salladslök, rör om och servera i fina skålar med fröknäcke till (receptet på det finns i Recept-kategorin, sök på Fröknäcke). Ät och njuuut! 

Bild lånad.

Jag tänkte göra en liten årsresumé av året som gått, men när jag kom halvvägs insåg jag att det blir alldeles för långt och komplicerat. Det behöver inte vara komplicerat. Året som gått har stärkt mig, jag har vandrat på vägar jag aldrig trodde mig vandra på och jag har och har haft den otroliga glädjen och lyckan av att vakna upp varje dag intill den människa som jag älskar med hela mitt hjärta.

De här bilderna representerar hur jag ser på livet. De här bilderna representerar mina motton. Det behöver inte vara svårare än så. Det behöver inte vara lättare än så heller. Det bara är. Det är livet, som det är tänkt att vara. Ingen sade att det skulle vara enkelt. De sade bara att det skulle vara värt det. Om du älskar någon, säg det. Om du undrar något, fråga. Du ska lyssna på ditt hjärta. Den kommer inte alltid att tänka logiskt eller ens rationellt, men den kommer att leda dig till lycka, och lycka är balsam för själen.

När flyget landade såg jag framemot en lugn och fridfull vecka med besök till höger och vänster och flängandes hit och dit med den grå bilen för flera julaftonar hos diverse släktingar. Jag glömde bort hur stressande det skulle bli. Inte själva grejen, utan mig själv. Jag glömde bort hur stressad jag skulle bli. Det är så kul att återse alla familjemedlemmar igen, kul att träffas och äta god middag, men jag var så stressad häromdagen så jag darrade i hela kroppen. Hejdå Johan vi ses om två dagar fick mig att böla som en unge i bilen på väg till mamma, var hade dagarna tagit vägen? Men underbara mamma sade att hon jobbade men skulle lämna min sista julklapp för i år till Anneli och vidare till pappa idag, så jag kunde vända om och vara med min Johan till imorgon bitti. Ååååh :) 

Nu ska jag njuta av sista dagen före julen 2013. Det känns inte som att det snart är jul. Men det bästa av allt är att få se alla igen, umgås, prata, äta, skratta. Imorgon blir det en ny sorts jul med nya släktingar. Det blir nog en bra jul det också. Men nu ska jag njuta här först. En stund. Bara andas... det kommer en dag imorgon, men det är imorgon det. Nu är klockan strax efter tolv och det är tjugofyra timmar kvar innan jag behöver bekymra mig för någonting alls. Det löser sig. Allting gör det. Det ska bli en jättefin jul. Det kommer bli en jättefin jul. Skidor, smörgåstårta, släktkalas, kramar, skratt, fredagsmiddag, vin, kortspel, pappa-umgänge, allt sånt som gör julen värd att minnas. Jag tycker så om julen och vill att allting ska bli perfekt. Och det kommer det bli, det vet jag. Nu när jag vävt ihop det sista av mina lösa trådar inför morgondagen. Luta mig tillbaka och slappna av... det låter som en bra idé :)

J obbfesten med Mexikanskt tema är avklarad, väskan är packad och jag är nergosad i soffan med min fina fina julklapp... Min man han kan verkligen. En babymjuk morgonrock i fleece som är så skön att kroppen spinner tyst för sig själv när jag drar på mig den, åh. Tack så mycket, tack ♥ Och jag som redan köpt (fått) mig en julklapp som jag ska ge honom som han ska ge mig... boken Nytt Bröd - en ny matrevolution med glutenfritt bröd som verkligen är nytänkande och nyskapande. Det lönar sig att jobba där man jobbar, en riktig fullpoängare! Åh som jag längtar till julafton. Jag har ju i princip noll julkänsla nu med åtta plusgrader och grön gräsmatta och grannens rosor som fortfarande blommar men... snart så. 

Min bloggvän Josephine utmanade mig i att skriva tjugo saker om mig själv på Instagram och jag tänkte verkligen hinna med det idag - men jobbfesten och soffmys när jag kom hem fick gå före. Jag ska involvera även Johan i min übersköna morgonrock och njuta av sista kvällen innan det blir ett par dagar utan varandra då han inte får semester förrän 21/12. Hamnar på samma flyg som min svägerska imorgon kväll, vi har inte setts på ett år så det ska bli jättekul. Sen tillbringar jag ett par dagar hos mamma, sen rejsar vi till Kalix och firar lilla julafton där och så tillbaka till Piteå för stora julafton med massor av nya släktingar. Åh jag längtar! 

Men först en sista dag för i år på mitt nya jobb. Jobbfesten var så himla mysig och jag kramade och kramades med så många. Jag har landat så fint där bland alla tycker jag... vore jättesynd om jag inte fick fortsätta. Men men. Imorgon vet vi nog det. Nu ska jag fortsätta mysa. Sluta skriva. Packa packa packa. Mysa. Njuta.

Med gårdagens video framme vid pannloben (det känns som att det är där jävlar-anamma-genen sitter) tog jag mig i kragen och packade snabbt ihop mina saker inför ett besök på gymmet när jag slutade. Eller tog mig i kragen är fel ord, jag såg framemot det måste jag säga. Rygg. Mitt nya favoritpass. Och armar. Jag gick tillbaka till pannloben när armarna gjorde ont och jag hade fyra gånger kvar att lyfta - istället för "det går inte" tänkte jag "smärta är fasiken bara tillfälligt och vad får jag ut om jag står ut i femton, tjugo sekunder till jämfört med om jag ger upp nu?" 

Jag försöker vara positiv. Vid varje orolig tanke som dyker upp, kontrollfreak som jag är, vinklar jag den och tänker "nu är det såhär, jag sitter här och behöver varken stressa eller skynda eller tänka på någonting annat än här och nu, allt annat löser sig." Med musik i lurarna hamnar jag i min egen bubbla med lugna andetag och lugna tankar på dagen eller uppgiften som väntar. Ingenting annat spelar någon roll. Gud, efter allt som hände i somras med mitt gamla jobb är jag glad att jag har kommit till rätta nu. På torsdag får jag veta om jag får förlängt kontrakt. Vi hade en halvtimmes teoretisk genomgång idag och därefter ytterligare en vid datorn och nu känner jag mig varm i kläderna - min chef var jättenöjd med min prestation bortsett från lite småglömsk som jag är ;) 

Jag håller tummarna. Tänker positivt. Jag kan inte göra annat. Det tjänar ingenting till att oroa sig eller att älta så som jag alltid brukar göra; jag kan inte göra mer nu, det ligger i chefernas händer baserat på de tre förgångna veckorna som gått. För att komma in som helt färsk utan egentlig kompetens och bli satt rakt ner i ormgropen har jag lyckats få bukt med de flesta ormar och klättrat upp därifrån mer och mer för varje dag. Det går! Jag kan! Jag kan faktiskt! Och får jag inte förlängt, ja då är det inte mycket jag kan göra åt saken. Söka nytt jobb. Helst inom företaget. Någon ledig plats måste det väl finnas. Men nu ska jag inte tänka på nödlösningar som kanske inte ens behöver finnas, ska inte lägga krokben för mig själv och krångla till allt i onödan. Jag ska njuta och kämpa och vara glad över att leva just idag. Glad för att vara jag, här, nu.

M otivationsvideor på Youtube och grova aggressionsattacker på datorJVELN senare sitter jag åter i soffan, men med en portion morotssoppa, finncrisp, örtte och ett grymt, härligt gympass rikare. Jag såg Tomb Raider igår. Lara Croft är min nya förebild. Jag har alltid gillat henne, beundrat henne. Hon är självmedveten, tuff, cool, bryr sig inte det minsta om vad alla andra tycker och tänker och jag tänkte då igår kväll, lite av en uppenbarelse - jag vill bli som henne. Jag menar det. Den attityden, den vill jag ha. Så idag när jag såg mig i spegeln och såg samma Jennie jag alltid har sett, samma brungröna ögon och hår och näsan med födelsemärket mitt på... en kropp i förändring...

Jag kanske stod i en förort till Stockholm men i tanken var jag tusentals mil bort. En solig strand. En svettig, muskulös kropp och blickar som dras till det hållet. Långt hår. Ärlig och härlig. Samma leende. Samma Jennie - men stolt, inifrån och ut. Stolt för att jag gjorde det. Stolt för att jag kunde. Stolt för att jag inte brydde mig, och inte bryr mig, hur jag ser ut i andras ögon. Man kan inte göra alla nöjda. Det är alltid nån liten pessimist någonstans som säger hur jävla ful man är, hur obetydlig och liten och irriterande man är. Det är alltid nån som stirrar på en och får en att känna sig som just det, ful, obetydlig, liten och irriterande. Men inte mer. Jag ska sluta tänka "tänk om" och tänka "jag kan". Jag ska sluta tvivla på mig själv, sluta vara lat, sluta gömma mig och mina texter och min kropp för att jag är rädd för den där pessimisten - som mestadelen sitter i mitt eget huvud - ja jag får gravidmage när jag ätit gluten eller laktos eller fel sorts mat, ibland vet jag själv inte ens vad det är som får magen att svälla.. men det spelar ingen roll. Det gör ingenting om magen putar ibland. Jag är normal. Jag är som alla andra. Jag är mig själv. Och jag ska inte låta alla "tänk om" hindra mig längre. Jag ska stå över allt det där.

Den här videon gör mig så grrr taggad. Glad. Motiverad. Inspirerad. Ni måste verkligen lyssna på det här. Se det här. Jag kan se det hur många gånger som helst, för han har rätt. Han har så satans rätt. Jag kanske inte kommer lyckas. Jag kanske kommer ge upp. Skada mig, bli irriterad och skita i allt när det går tungt och fördöma hela världen och kasta i mig glass och kakor. Men jag ska inte tänka så. Det kommer sådana dagar också, och de ska jag övervinna. Jag ska tänka positivt, alltid, till och med när det gör så ont så jag knappt kan resa på mig av träningsvärk. Jag ska resa mig upp, och jag ska gå tillbaka till gymmet för jag ska känna hur det känns med kondition, styrka och muskler. Att vara hälsosam. Att inte ducka för utmaningar. Att våga. Det är det främsta målet. Att börja våga. Att inse att jag inte hinner med allt jag skulle vela på en dag, så att jag kan sluta vara stressad. Att välja. Prioritera. Reflektera. Nu ska jag höra på den en gång till, och vara stolt över att jag tog mig till gymmet när latheten, pessimisten, knackade mig på axeln och sade "visst skulle det vara skönt att ligga här resten av dagen?" och stolt över att jag kunde trotsa mig själv - för jag kan!