Alla inlägg under juni 2016

Av Jennie Written Things - 23 juni 2016 18:57


Hemkommen från Kroatien, den bästa veckan någonsin, och firandet av den där mannen som fyllde 30. Hem i några dagar, knattra ihop fler sidor på boken, och därefter svida om och åka till Norrbotten på bröllop för bestie. Gah det var topp fem detta år. De övriga tre är typ när Johan råkar fisa och säger förlåt jag måste gå på dass, när farmor och farfar fick se mig igen och att sitta ute på balkongen med Anneli eller bara se fotboll med pappa eller sambo eller f&f eller vara i stugan eller i Johans famn eller det nionde avsnittet av senaste Game of Thrones. Ja, topp fem denna månad. Topp femtio denna månad.


Jag ska klistra in lite bilder tänkte jag, men det tar visst en stund att ladda och att skriva med långa naglar går långsammare än med korta. Jag har i alla fall på mig en ny klänning som bara fanns i ett begränsat antal och det lokalt - har ätit massor av löjromsmackor, givetvis med tunnbröd, äkta tunnbröd från Kalix, åkt bil och taxi och flygit och lyssnat på tystnaden och fått beröm av Johan för det jag skriver. Allt detta måste vara topp hundra denna månad. Köpt mig den där parfymen för en del av skatteåterbäringen. Slutat jobba. Njutit. Solat. Badat. Utomlands i alla fall. Ätit fika. Skrattat, åh som jag har skrattat. Längtat hem. Längtat tillbaka. Lagat middag. Lyssnat på musik. Beundrat mina naglar.


Blivit kär i min tärnklänning farmor ville se som bröllopsklänning.


Blivit kär på nytt när jag kom hem och fick en bautakram av min sambo jag hoppas blir min man. Jag blir kär varje dag i den där. 


Lyssnat på Daniel som snarkar (obs: nutid) som ett gammalt godståg från Sovjet. I skogen kan ingen höra dig skrika fast i vardagsrummet kan inte ens du själv höra dig tänka, men det är okej, för jag sitter här med topp tusen denna månad och är bara så glad över allting. Det är jag. Det tänker jag vara.


Nu ska vi se om bilderna funkar.


Nähäpp inte det, då kör vi en sån här då som jag fick skickad till mig.


   


Bästa finaste ni ♥



Av Jennie Written Things - 14 juni 2016 20:06


Och jag har bara boken i huvudet.

Inget arsle direkt så, men... Här är vad jag jobbar med för tillfället. Min bok. Nu ska den bli färdig.


[....] Hon hade förväntat sig att han skulle mörda henne efter det, inte lägga ner henne i en elegant dubbelsäng med snidad sängram så att hon kunde se rakt upp i en gigantisk, antik och antagligen väldigt dyr kristallkrona när hon vaknade morgonen därpå. Hon tittade upp på kristallerna och sjönk tillbaka ner bland de frasiga kuddarna med kinder i samma färg som dem. ”Jösses. Du letade efter mig. Du hittade mig.”              

     ”Ja, det gjorde jag.” Han ställde sig upp.          
  Uppenbarligen hade han inte varit där speciellt länge för håret var fortfarande fuktigt, bröstkorgen fortfarande prickig av regnvatten. ”Jag är förbannad och jävligt irriterad men jag är inte omänsklig även om jag gärna lämnat kvar dig där efter vad du gjorde och sade.”
     ”Det förstår jag. Jag hade inte misstyckt om du faktiskt gjorde det.” Hon drog täcket tätare om sig när hon insåg att hon var klädd i ingenting annat än sina underkläder och att det förmodligen med all säkerhet var han som sett till det också. Fanns det ingen hejd på skammen?
     ”Riktigt så dramatiska behöver vi inte vara. Det finns andra sätt att göra sig av med sina anställda.”
      ”Jag kallade dig för idiot.”            
      ”Det gjorde du. Och...”                  
      ”Du är en idiot.”       
    Han skiftade fot. ”Jag räddade förmodligen livet på dig. Nätterna blir kalla här även om dagarna är varma, och med tanke på regnet och din tunna klänning hade det inte tagit speciellt lång tid förrän du frusit ihjäl.”
      ”Jag klarade mig fint.”                  
      ”Jaha, okej. Det såg inte ut som det, bara så du vet.”
      Hon öppnade munnen, stängde den sedan igen. Hon hade inget minne av vad som hänt efter att ha sprungit ifrån alla skräckinjagande kor, eller vad det nu var för vidunder, där ute i mörkret. Hon ville faktiskt inte veta hur, när eller varför. Inte utan att förlora all kvarvarande självbevarelsedrift, så hon svalde meningen, bet sig i läppen. ”Vill du ha ett tack?” pressade hon fram, försökte låta neutral.            
     Han såg uppriktigt förvånad ut, som att orden aldrig hade funnits i hans tankeverksamhet, där han stod invid dörren. Nej, det ville han inte, bedömde hon och drog täcket tätare runt sig. ”Du kan få en ursäkt i alla fall.”            
     ”Varför denna plötsliga personlighetsförändring? Regnade det in i öronen på dig?”                        
    ”Jag kan be om ursäkt för att jag kallade dig för en översittare inför alla andra där nere”, sade hon och såg sig omkring. ”Var är mina kläder?”        
     ”Nä, nä.” Han stoppade in händerna i fickorna, lutade sig mot den stängda dörren. ”Den andra hälften först.”
      ”Va?”     
     ”Den andra ursäkten, för att du över huvud taget satte dig upp emot mig. Jag har aldrig blivit så arg i hela mitt liv. Jag tar gärna den andra delen av den här och nu, så att vi får det överstökat. Jag har saker att göra, och vissa av dem kräver min fulla närvaro.”          
     Hon vred på huvudet så att allt hår föll över ena skuldran. ”Du gapar efter mycket, du. Jag kan ju inte be om ursäkt för något som är sant. Jag skulle kunna säga förlåt för att du är ett arsle, men det förändrar ju ingenting. Jag tycker ju fortfarande du är det.” 
     ”Vakta din tunga”, morrade han och fick upp dörren. ”Jag har arbete att sköta. Vad gäller dina kläder så jobbar vi inte i bomullsklänningar och tygskor.”   
      ”Du kan bara...”         

     Han vred huvudet åt sidan och betraktade henne med ett lång blick som fick det att vrida sig i magtrakten. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”           
     ”Och hur skulle jag kunna det om...” muttrade hon, men han fläkte igen dörren – ännu en gång – och var borta, så orden blev hängande i luften. Vid gud, vad det gjorde henne irriterad. Vad hade hon sagt om det, första gången han bar sig åt på det sättet? Vittnade inte det om att han verkligen var en arrogant jävel ovanpå allt det andra som gav honom pris som årets arsle? Man slängde inte igen dörren i någons ansikte, definitivt inte hennes. Hon var dessutom inte färdig att diskutera med honom. Att smita iväg mitt under ett gräl, en pågående diskussion, det födde bara mer lågor av illvilja. Hon var inte säker på om det någonsin skulle sluta brinna så förjävligt i magen när han fortsatte att se på henne med den där arroganta uppsynen hon ville klippa till med första bästa trubbiga föremål.


Silversvärdsätten, 2016.


                    

Av Jennie Written Things - 2 juni 2016 13:16


Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.


I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 


Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 


Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.


Det här är en typisk Jennie-skildring.


Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 


Det går liksom inte.


Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.


Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.


Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.


Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!


 

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards