Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs ändå - mentala, digitala, papperiala. För det mesta är de bara halvklara och jag går aldrig in och bockar av dem i telefonens anteckningsbok; jag gör det mentalt. Jag vet redan vad som ska stå där och hur långt jag kommit.

Jag sopade altanen hos min mans mormor här om dagen och det var då jag insåg att jag verkligen och fortfarande har en sjuk hjärna. Jag gick in i väggen i maj 2016 och tragglade mig ut ur betongen med egen kraft, ingen återkommande läkare eller psykolog som nog egentligen hade behövts. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa, den flitigaste av dem alla. Felfri. Fantastisk. Ja-sägare, alltid. Jobbat hårdast, mest, snabbast, bäst. Velat klara det själv. Även när jag föll. Kraschade. Jag kände mig själv. Ju. Ville inte harva mig genom hela historien om vem jag egentligen var för någon som inte visste. Jag visste ju. Jag skulle bli min egen bot och räddning. Envis, tjurig, bestämd. Ville inte krascha i någon annans kontor. Inte ännu en gång. En gång räckte. En gång var en gång för mycket och dit ville jag aldrig igen.

Jag jobbar och jobbade med mig själv varje dag varje stund varje minut, fortfarande i februari 2018. Att sluta oroa mig för allt. Och jag mår så otroligt mycket bättre nu, sett till det där mörkret. Vi åkte ju iväg till Oz och Nya Zeeland ett halvår efter kraschen och där kunde jag bara vara i ett helt år med palmer och sandstrand och lite arbete och världens härligaste hund (och man ♥) och när den lugnande medicinen tog slut var den slut, då fick jag återigen tackla attackerna för egen kraft med egna och nya och gamla distraktionsmetoder. Och det gick. Jag har överlevt ALLA dåliga dagar jag någonsin haft. Jag har klarat mig genom varenda ångestfylld tanke som någonsin existerat inom mig.

När jag skottade hos mormorn ville jag inte sluta förrän det var helt, helt, perfekt. Varje tag med spaden och jag tänkte att gör jag inte det här bra så kommer säkert mormor be någon annan och jag blir i deras ögon ännu mer slarvig och ofokuserad och lat. Paranoid har jag blivit mer än orolig, och jag insåg det i den stunden. När jag stod där. Flåsande. Svettig. Med mensvärk och illamående och en vilja att stanna kvar i sängen men ett löfte är ett löfte och ändå i full färd att skotta en liten altan, balkong, till perfektion. För vem? För min egen del? För mormorn? För min man? Varför ska det spela någon roll? Varför kan jag inte sluta när det är dugligt skottat utan måste göra det tills JAG blir nöjd och tillfredsställd, dvs nåt som jag aldrig kommer att bli?

Mitt bästa är tusen kilometer framför en vanlig människas "bästa". Det är så. Jag ber inte ens om ursäkt för det. Mitt ok är i en vanlig människas framkant, snudd på deras bästa. Jag är inte lika dålig nu som då, men att stå där med spaden och paranoian och tankarna på perfektion fick mig att inse det. Det är, vet jag, en vanlig biverkning av utbrändhet eller en bidragande orsak till den - man vill att allt ska vara perfekt, men vägen dit är så lång att man aldrig kommer fram. Återigen, det är bättre nu, lättare. Jag har inga våldsamma hjälp mig jag dör-attacker längre. Fel, det vet jag inte, men jag vet att jag inte har haft det på säkert två månader, en och en halv, och jag vet att jag bör ska MÅSTE berömma mig själv så JÄKLA MYCKET för det. HURRA!!! Jag är SÅ BRA, BALL OCH DUGLIG som tar mig upp, hela tiden, upp, upp, uppåt, långsamt och försiktigt istället för huvudstupa och på snabbast möjliga växel. Jag är duglig!

Det går inte att göra sitt allra bästa, leverera perfekta resultat, vara en perfekt kollega på alla plan, vara en perfekt anställd, kassör, städare, prestera perfekt på gymmet med perfekt energi och ork, städa hemmet, handla middagsmat, laga middagsmat, skala hacka skära duscha äta föna håret tvätta bort sminket, äta, lägga fram kläder, matlåda, diska undan, gå ut med soporna, lägga in en tvätt maskin, bjuda in vän på te, chatta med annan vän, skriva ett perfekt kapitel, ha perfekt sex med sin man, somna i lagom tid, sova avslappnat, inte glömma att ladda telefonen eller stänga av spisen, stängde jag verkligen av spisen och tryckte jag igång tvättmaskinen?

Jag har INSETT det nu. Jag vet det. Min hjärna vet det. Hurra! Jag jobbar varje dag med att fortsätta förbättra det. Jag jobbar varje dag med att prestera SÄMRE, i allt jag gör! Faktiskt! Helt sjukt va?! Prioritera bättre och prestera sämre, så knäppt... Eller? Men tänk då: Tidigare presterade jag och använde mig av 5000 % energi varje dag, när det bara fanns och finns 100 % för oss alla, aldrig mer, ofta mindre (pga lite sömn, bråk, hunger, träningsvärk, oro, ångest, etc etc en miljon gånger och anledningar). Utan återhämtning. Min hjärna vilade inte. Min hjärna sov aldrig, tog aldrig paus. Jag fick mer och mer symptom på utmattning som jag ignorerade. Fick massor gjort, men samtidigt ingenting. Jag sprang maratonlopp. I små cirklar så jag kom ingen vart, men svettig blev jag, helt slutkörd. "Men jag har ju bara sprungit tio meter framåt, cirkeln är inte större än så, bäst att fortsätta!" och så PANG körde betongväggen ut en hård näve som däckade min själ.

Så nu vet ni det. Jag är INTE frisk. Inte fullständigt mentalt återhämtad. Blir man någonsin det? Mina mentala listor är fortfarande halvfulla, men nu kommer jag åtminstone ihåg vad jag skrivit och vad jag ska handla. Förbättringar, hela tiden förbättringar. Några bakslag. Gråsuggedagar. Tårar. Ilska. Hopplöshet. Solsken. Glädje. Lugn. Det är en ny känsla som bott i mig ett tag, förökat sig, växer och växer. Stressen finns, men stressen lamslår mig inte längre sedan jag lärt mig sätta gränser, säga nej och andas djupt. Tar min tid. Vågar vila. Vilar. Vågar släppa på prestationsprinsessans mantra. Hon har ingen talan här längre. Man lever bara ett liv. Livet är nu. Jag lever nu. Idag. Och jag är precis där jag ska vara, här, just nu. Sen är någonting annat. "Sen" upptar inte all min vakna och sovande tid längre. Men det gör "nu". Och vilken jäkla befrielse det är.

PUSS

// Jennie ifrån vårt nya... hus!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Nu har vi varit hemma i sex veckor ungefär. Det var inte alls tänkt att bli så länge. Vi stod inför - eller egentligen mitt i - en sorts livskris där huvudet och hjärnan och hjärtat liksom var kvar i det eviga sommarland vi lämnat i en förhoppning om...