Det här är ett utdrag ur prologen av Till mitt sista andetag skriven av mig, Jennie Wikström, mellan 2010 - 2012.

Sedan blev hans kropp alldeles stilla, liksom lealös i hennes armar. Först förstod hon inte riktigt vad som hände, ville heller inte förstå. Men när det gick upp för henne att han var förevigt borta rasade hon ner ovanpå honom och grät tills hon inte längre kunde andas. Hon hade aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, så tom och kraftlös. För varje minut som fortskred, desto mer ville hon följa efter honom.
      – Mamma, hörde hon en försynt röst från någonstans ovan sig och rycktes tillbaka till verkligheten.
      När hon höjde blicken kunde hon urskilja Adam, så oerhört lik sin far, som stod närmast henne. Han lade en varm hand på hennes spända axlar och såg på henne utan att säga någonting. I den stunden behövdes inga ord. När hon vände sig åt höger fann hon Paulina… Arvid och Alexandra… stående i en halvcirkel med knutna händer och mörka, tårfyllda ögon, och alla såg de på henne och på honom, deras far som aldrig någonsin svikit dem, varken till namnet eller till sina handlingar. Deras utsträcka händer bildade en mur som skulle driva bort alla de monster som hotade att förgöra henne och honom, och hon brast på nytt ut i gråt när hon såg kärleken, ömheten i deras ögon. Var hade de lärt sig att bli sådana medmänskliga individer? Hur kunde de stå upp när världen omkring dem just rasat?
      Jo, tänkte hon och såg ner på den man hon alltid älskat och varit trogen. De hade lärt sig det av honom, allihopa. De var starka och kärleksfulla därför att det var så han hade uppfostrat dem, så han hade lärt dem att vara.
      – Åh Johannes, viskade Jasmine och smekte hans kalla ansikte, om och om igen.
      Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. De hade levt tillsammans så länge... så fruktansvärt länge, och ändå, ändå kändes det som att det var igår de först träffades. Men när hon blundande flög alla åren förbi i en oerhörd hastighet innanför ögonlocken. Alla år de delat, alla minnesvärda stunder, platser, saker de gjort och upplevt tillsammans. Barnen… giftermålet, huset, herrgården… allting åkte förbi, stannade kvar tillräckligt länge för att hon skulle komma ihåg det i minsta detalj. Som om hon någonsin kunde glömma! Han hade varit hela hennes värld, allt hon någonsin velat ha och allt det som hon alltid drömt om men aldrig trott att hon skulle få uppleva.
      Det sista som flög förbi näthinnan innan Dantes försiktiga smekning över hennes hår fick henne att komma tillbaka till verkligheten var tankarna på sommaren invid sjön, månaden de hade ihop när hon var sjutton år gammal och allting först började… Den sommar som skulle förändra hela hennes liv för alltid.

© Jennie Wikström, 2012.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...