Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan spelade vi, barnen Isaksson och deras respektive, spel hela kvällen.

Jag har snört på mig för stora pjäxor, dragit på mig ett för stort skidställ och följt med min man ut till elljusspåret där jag avverkade sju kilometer, eller två varv. Min man sade att det var bambi på hal is att se mig kämpa uppför backarna. Han var så lycklig av att se mig kämpa med skate-skidorna och jag var så lycklig över att stå på ett par för andra gången på femton år. Det var så... Roligt. Så himla kul. Och det gick så bra. Först gick det sådär. Såklart. Men sedan lyssnade jag på kroppen och på mannen och fick goda råd. Och då gick det bra. Det gick inte fort. Men det gick. Och det var så roligt. Jag stannade i toppen av en backe. Inte för att det var jobbigt utan för att njuta. Att leva i nuet.

Jag tänkte för mig själv att jag skulle spara minnet inom mig. Jag på ett par skidor den första april 2018, strax innan jag fyllde 25, med den där lyckliga känslan i magen. Inte för kall, inte för varm. Med ett hjärta som slog snabbt, men inte för snabbt, och svett under mösskanten och någon plusgrad. Och en man som stakade sig framåt någon kilometer framför mig. Vilken fin påsk det blev ändå. Att åka hem och träffa mina nära.

Många av dem, i alla fall. Vi får ta det nästa gång, de som inte blev den här gången. Men det är okej. Det är också okej. Allt är okej. Här och nu. Jag ska ringa min pappa snart och tala om att vi fått ändrade planer och skjuts hem, alla de femton milen, imorgon bitti när en tredjedel av syskonskaran ska åka flyg till sitt hem. Jag tänkte egentligen åka först på tisdag. Hinna umgås mer med pappa. Och min syster. Och farmor och farfar och några kompisar... Men det blir bra ändå. Vi får ses snart igen. Och man kan inte få allt. Inte hela tiden. Inte alltid.

Jag har i alla fall fått frid. Klarhet. Jag har gått genom många känslor nu i helgen. Ligger just nu ner och skriver detta under en fleecefilt i vår säng i Johans gamla rum. Jag är här och nu och ingen annanstans. Det minnet ska jag nog också spara inom mig, långt bak i hjärnan. Minns du när jag låg där i gillestugan på Stenbäcken och Johan precis farit iväg på bio med sin bror och du var harmonisk i hela kroppen där under påsken 2018?

Mycket kommer att ha ändrats till nästa påsk. Jag har tänkt på det mycket under de dagar som gått. Men inte nu. Nu är jag här. Under min filt. Med Floating Player spelandes i telefonen. Nu ska jag spara det här och så ringa pappa. Mörkret sänker sig. Temperaturen följer med. Det är söndag idag. Vilken fin dag det har varit. Vilken fin påsk som förflutit. Jag är glad i själen idag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...

Nu har vi varit hemma i sex veckor ungefär. Det var inte alls tänkt att bli så länge. Vi stod inför - eller egentligen mitt i - en sorts livskris där huvudet och hjärnan och hjärtat liksom var kvar i det eviga sommarland vi lämnat i en förhoppning om...