Hej!

Nu är klockan snart 00:00 och jag är dödstrött men hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte sova. Jag vet att det bara är en fråga om tid och tålamod och att jag snart kommer sjunka ner i drömmarnas land, men ju tröttare jag blir och ju mer klockan är desto större flöde av kreativitet fyller mina ådror. Och ärlighet. Och omtanke. Och lusten och viljan att jag vet inte, skriva. Göra saker jag verkligen vill göra.

Det går faktiskt rätt bra med antistress-rehabiliteringen. Jag gör ingenting om dagarna och ändå flyger timmarna förbi. Idag åkte vi två svängar in till stan och jag fick mig både en ny klocka och nya boots med klack som jag promenerade runt på Noliaområdet med utan en tillstymmelse till ont. Jag har beställt fem nya böcker, bland annat Romeo & Juliet, en klassiker jag ännu inte läst helt och fullt men som jag nu tänker sätta mig ner och plöja igenom. Minnet av den boken under en engelskalektion i ettan-tvåan sitter fortfarande kvar så jag måste helt enkelt ha den, läsa den, trots att den är på engelska och trots att den är gammal som gatan. Sedan köpte jag även två böcker av min favoritförfattare Nora Roberts, två andra skönlitterära verk av någon diverseförfattare som ändå fått bra omdömen och så Eld, den andra boken om Cirkeln och Engelsfors och så en till som jag inte i nuläget kommer ihåg namnet på, okej det blev visst mer än fem.

Men böcker är mitt liv. Mina egna böcker filar jag fortfarande på, men de är i det mesta klara. Och nya idéer ploppar hela tiden upp i huvudet, idéer om hur nästa bok ska bli, vad den ska handla om. Min gamla klass njuter av reunionhäng fastän jag vet att det inte är på riktigt, att fasaden inte är äkta. De har sagt så mycket skit om varandra, så mycket som egentligen inte spelar någon roll eftersom att de fortfarande hänger med varandra, men jag vet och jag ska egentligen inte bry mig. Vill de sitta runt ett bord och dricka vin och prata om hur underbart livet är när jag vet att flera av dem har pratat bakom ryggen på varandra, så låt dem.

Drake nummer ett sade en gång att drake nummer två ständigt trycker ner henne, att hon vill bestämma och är en riktig diva, drama queen som saknar fantasi och drömmar och att drake nummer tre är för osäker, för inåtvänd och för beroende av andra och att drake nummer fyra har en härlig stil men är så udda att hon ofta skäms för henne, och drake nummer två sade samma om drake nummer fyra och att hon inte riktigt gillar henne, och att drake nummer fem är för "duktig" för att vara kul att umgås med och att drake nummer sex tror att hon är störst, bäst och vackrast. Jag vet att skitsnack finns och alltid kommer finnas men jag har aldrig kunnat förstå eller ens kunna komma överrens med tanken...

Trevlig att de då sitter och fikar/äter/samtalar ihop. Not. Riktiga kompisar det där! Men! No hard feelings, jag tycker faktiskt om dem tillräckligt mycket för att jag ska respektera dem, bara att jag inte tänker ljuga. Det sade jag från början. I min blogg finns inga lögner och om så är fallet får ni jättegärna korrigera mig.

Jag är inte perfekt jag heller, aldrig att jag är. Utåt sett kanske jag är det, jag vet inte, men det är så ruskigt många som är avundsjuka på det jag har och tror att jag har allt. Har jag det? Jag har aldrig reflekterat på det. Jag har världens bästa föräldrar, världens bästa släktingar och vänner och en underbar pojkvän som jag verkligen önskar att jag får leva med resten av livet. Jag gör det jag själv vill göra, jag skriver böcker för att jag tycker att jag är bra på det och för att det är det roligaste jag vet, jag skojar och skämtar och ler åt folk jag knappt känner för att det är sån jag är. Jag har magkatarr, är sönderstressad och har diabetes i bagaget, alla mina favorithästar har dött eller såldes ifrån mig och mina föräldrar har just skilt sig och skaffat nya kärlekar och jag vet inte vad som händer om en månad ens en gång. Är det att ha allt?

För varje leende så ska ni veta att det fanns en tid i mitt liv när jag fick kämpa för att orka öppna ögonen på morgonen och då jag tyckte att allting var svart, så svart att jag fick gå till en psykolog i ett par månaders tid för att komma över det. Då var jag tretton år gammal, inte ens det.

Men det lärde mig att ta vara på det jag har, att vara glad, sprallig och charmig jämt. Fyller man hjärtat med  många personer gör det inte lika ont om en av dem försvinner eller gör en illa, och det är jut vad jag gjort. Alla får plats där inne. Jag litar blint på folk, pratar med okända människor till höger och vänster och vill hjälpa alla de som har det svårt, göra allt jag kan för att mina medmänniskor ska ha det bra. Helt enkelt, när jag övervann depressionen 2007 blev jag inte en ny människa, men en hel människa, så oändligt mycket klokare fastän jag var så ung. Det finns så mycket gott i mig, så mycket kärlek och omtanke och vänlighet, det tar aldrig slut. Det finns ingen gräns. Men om du är elak mot mig, om någonting du säger skadar mig eller min famlj, då jävlar är det tigern som kommer fram och jag är INTE din vän längre.

Nej, jag vet inte varför jag skrev detta inlägg, mest för att fördriva tiden men också för att jag skiter blanka fan i vem som läser det här. Jag har inget att dölja. Jag skriver ingen osanning, inga namn på de jag kritiserar, om jag kritiserar, jag talar inte skit om jobbet eller mina jobbkamrater eftersom att jag älskar mitt jobb och det jag gör. Jag har inte allt, men det gäller att göra det man till något så betydelsefullt att det fyller upp hela ens väsen. Det borde alla göra istället för att klanka ner på varandra och vara taskig och snacka skit om sin egen granne bara för att han har gröna gräsmatta än sig själv.

Kanske jag ändå hoppas att detta budskap ska gå fram till de som känner sig träffade... att de ska inse vad det är som de har innan de mister det och allting är borta. Med skitsnack kommer man inte långt, och det är faktiskt sant det som man säger: Ärlighet varar längst. Var ärlig, skratta och le åt saker som ni tycker är roliga och grimasera åt de som är mindre roliga om ni tycker att det är så. Ljug aldrig, överdriv inte och låtsas inte vara någon annan än den du är, den du föddes till. Lyckan kommer till de som förtjänar den, men allting är inte en dans på rosor för den delen heller. Det gäller att se upp för törnen om man slutligen ska få nöjet att se på den vackra röda färgen längst ut, gäller att lära sig leva med att misstag sker och missuppfattningar bildas. Livet är svårt och hårt men det kan också vara helt underbart beroende på vad man gör av det.

och nu är jag så trött så ögonen ramlar i kors. En ny dag väntar imorgon, en dag full av upplevelser och nya möjligheter. Sov gott, det ska jag göra :-)