Det är sååå skönt att ha gjort bort diabetesbesöket, det första för i år och tolv månader efter det förra. Jag har haft så dåligt samvete över att jag inte varit dit, men nu så, nu har jag precis kommit hem till Piteå igen med en påse full av nya nålar, en ny blodsocker + ketonmätare och ett långtidssocker som låg på 51 trots en förkylning med skyhöga värden för ett par veckor sedan. Jag blev så himla glad och lättad över resultatet. Alltså.... puuuuh. Och Ewa är så himla fin som sköterska, jag vill inte byta bort henne.

Efter besöket så gick jag till farmor och farfar en sväng, vi fikade med pappa och Johanna och åkte sedan till stugan. Sedan hämtade jag upp mamma på dagis och en liten tjej runt två år såg på mig i fem sekunder, tog tag i min hand och sade "kom". Så liten och påbyltad med en stor overall och en reflexväst och en mössa halvvägs ner över ögonen. Så där satt jag. På knä ovanpå blöta löv medan en liten tvåårig tjej höll i min hand och visade mig runt och stannade för att säga något som inte gick att tyda. 

I Norrbotten.

Det som en gång var mitt hemma.

Ledig torsdag och fredag innebär hemresa sent ikväll. Kläderna jag ska ha med mig snurrar runt i tvättmaskinen runt nu, jag är jätteseg och vill helst bara lägga mig ner och sova ett par timmar. Trots att jag vet att jag har massor av timmar på mig blir jag ändå stressad över allting jag ska göra. Tvättmaskinen kan man liksom inte skynda på hur mycket man än vill för tar jag blöta kläder med mig så får jag väl betala för övervikt och lämna vattenpölar efter mig på Arlanda. 

Vi var och tränade igår också så jag är lagom mör och muskelsvag nu. Jag gjorde kanske femton marklyft allt som allt på trettio kilo haaaha, vågade inte pressa på mera trots att jag tog femtio i somras, och har så ont nu så jag undrar om det var åttio jag fyllde sist. Sedan skulle jag köra box jumps och ramlade såklart så jag slog i smalbenet i den jävla... trälådan så det gjorde så ont så jag ville dö. Haha. Sämst. 

Sen har jag vinkat av Johan tills på söndag. Det kändes plötsligt väldigt länge. Men jag ska njuta av den norrländska luften i ett par dagar, ta med min nya dunjacka för det lär säkert bli hur många minusgrader som helst. Eller, bara för att jag tar med mig den så blir det sjutton grader varmt som vi hade här igår och sommarjackan var för varm. Hmmm. Jag vet inte. Jag kastar bara ner lite (torra) kläder och nålar och sprutor och så får det vara bra så. Mamma och jag har ju samma klädstorlek nästan och min syster också, bara det att hon har tre meter längre ben än mig, så det jag inte tar med mig finns hemma. Hemma säger jag. Där uppe. 

Åh, vad jag längtar. Jul. Pepparkakor. Lussebullar. Snöbollskrig. Snöänglar och bastu med whisky och ölkorv och en varm och skön brasa. Att få skratta ihop med sina nära. Att få äta så mycket julmat man kan tills gylfen inte går att stänga. Att skratta och prata och lyssna på julsånger. Åh. Snart. Mindre än två månader kvar. Julen är det bästa jag vet. 

Nu ska jag gå och titta till tvätten. Sen spela lite mer Mass Effect. Bara ett par timmar kvar nu. Sedan... får jag börja spela nåt annat. Sedan får jag åka hem till Norrland. Sen. Men inte nu. Snart.

Älskade älskade älskade DU.

Let's laugh at the memories, and talk all afternoon
Let's remember the moments that leave us all too soon
We'll smile at the pictures still lingering in our minds
When you're reminiscing, then all you need is time

Tracing faded photographs, a scrapbooks lonely charm
Pressed flowers and dreams we had, our fingerprint on time
The 1st moment we ever met, when your eyes met mine
I remember the summers of Dandelion Wine

#family

Hahaha guuud vad jag är värdelös på att städa.  Jag är inte som Johan, som börjar rensa i lådorna när han bara ska dammsuga och städar inte undan det sen, nä då går han helt enkelt vidare till nästa rum och plockar ur en massa lådor eller flyttar runt saker och så fortsätter det. Hahaha. Jag är helt tvärtom. Jag gör helt klart ett rum innan jag går vidare, annars blir jag så stressad. Det är basic städ-vett, men idag... Det går inte att städa, det går bara inte.

Min älskade farmor och farfar är på besök i storstan och imorgon ska vi tillbringa dagen tillsammans, de ska få ranta runt på lite konserter och musikaler och föreställningar först, och imorgon blir det shopping, lunch och middag ute någonstans, förslagsvis Täby C :-) Så himla roligt, jag längtar såååå efter dem, efter ett känt ansikte i havet av människor som kan stilla min hemlängtan lite grann. Men deras ankomst innebär också att jag... bör städa. 

Ja ja ja, badrummet är skinande rent och hallen också, men alltså... Jag får sån himla inspiration när jag städar. Inte av städningen, gud förböje, det är det tristaste som finns näst efter diskningen och blodpudding, fy... men jag började längta och tänka på att inreda vår alldeles egna lägenhet - lägenhet nummer fem i ordningen... Och nu fick jag stora ögon - femte lägenheten?! Har vi verkligen bott i fyra stycken redan, på våra tre år? Jösses. Wow. Herregud.

Så jag stannade helt enkelt upp i min städning och lallade iväg till datorn i stället i jakt på inspiration. Där satt jag en timme. Så nu måste jag köra på. Jag ska hinna duscha och åka in till Täby C innan de stänger för att förnya busskortet, köpa en cykellampa, blahi och blaha och köket är fortfarande... ostädat. Men titta bara på det här. Aaaah.... hur ska man kunna städa då?!

Nu struntar jag i om detta blir ett personligt inlägg, ett alldeles för långt inlägg, ett alldeles för kärleksfullt, lyckosaligt inlägg, jag struntar om det finns kvar för all framid, omöjlig att sudda bort. Jag vill inte sudda bort det heller. Jag vill se tillbaka hit om ett år, två år, tio år, och minnas den här dagen och hur fullständigt lycklig jag kände mig.

Jag och Johan har fört över alla våra bilder till vår nya hårddisk, bilder från min telefon och min dator som sträcker sig hela vägen tillbaka till 2009. Vi har kollat igenom varenda bild som har fastnat i kameralinsen under våra tre och ett halvt år tillsammans, vi har skrattat, jag har gråtit (jag är verkligen superblödig), vi har suckat och åh:at oss och bara suttit där med ett slags leende på läpparna som inte heller det gick att sudda bort.

Det är lätt att glömma bort det man har. Lätt att fastna i höstruskets drömmar om att vara någon annanstans, att vilja se någonting annat, att resa bort till varmare ställen. Men när vi gick igenom de otroligt många bilderna - tretusen bara från min telefon! - så insåg jag att vi har faktiskt gjort en hel massa saker, vi har tagit oss igenom så mycket. Och fortfarande är han min bästa vän. Fortfarande kramas vi varje dag. Fortfarande tillbringar vi våra lediga dagar max en meter ifrån varandra. Fortfarande är jag så full av kärlek för honom att mitt hjärta brinner.

Jag vill inte förlora detta. Jag vill inte mista det här, inget av det, inte hans armar runt mig eller hans fina kommentarer som ideligen sveper över rummet, vanliga kommentarer som "du är så fin när du ler sådär mot mig" eller "tack för allt du har gjort idag", när jag kanske bara har diskat.... Jag struntar i om jag är töntig, okej? Jag struntar i om folk inte vill läsa det här. Jag struntar i alltihop, för jag är så lycklig. Bilderna gjorde mig så ofantligt lycklig så jag går runt och ler som en idiot och gråter om vartannat för att jag är så himla själaglad.

En riktig liten tönt är jag. En glad och gladledsen liten tönt som sitter och mappar, raderar och går igenom de olika bilderna och minns, och kommer ihåg, hur det såg ut, hur det luktade, var bilderna är tagna och när, och varför, till och med de från 2009 och 2010. Speciella bilder. Speciella minnen. Och jag vet precis vad jag ska göra med dem allihop :-) 

Hemma i Norrbotten ligger ett centimetertjockt lager snö på marken. Här i söder är det centimetertjocka lagret snö i själva verket gult. Och brunt. Och mörkbrunt och hundra andra nyanser... brunt. Det både blåste och regnade igår så de flesta löv föll i marken och tog alla favoritfärger med sig. Nu är det bara kala grenar utanför vårt fönster. Hundra nyanser av grått. Och det är bara oktober. Om en vecka är det november. Herregud. November. 

Egentligen tänkte jag väva in gårdagens löpning med det grå vädret och att det faktiskt regnade när jag for iväg, men jag är ännu så dåsig så jag inte kommer på en fyndig övergång. I alla fall.

Det var det äckligaste löppass jag någonsin varit på.

Jag hann fem kilometer innan det blev TVÄRSTOPP. Mina ögon svullnade igen, händerna blev alldeles rödprickiga av eksem jag aldrig någonsin tidigare haft och jag fick ingen luft. Tungan var snustorr. Det var som att någon stod och viftade med en kattunge framför ansiktet på mig och bara "känn då, jamen känn då" och jag kände, jag borrade in ansiktet i pälsen och varenda allergen i min kropp rusade.

Händerna kliade, allting kliade, jag ville lägga mig ner och rulla runt i gräset för att få bort allt kli. Jag fattade INGENTING. 

Jag fattar fortfarande ingenting. Var? Hur? När? Varför? Av vad? Jag snortade ingen kattunge. Jag rörde inte i någon kattpäls. Jag stekte möjligen min mat i kokosolja som jag aldrig tidigare gjort och två timmar senare såg jag ut såhär. Men kan det verkligen vara så långsökt? Jag är allergisk mot kokosmjölk, men kokosflingor går bra och jag har smort in mig med kokosolja i ett år utan det minsta besvär.

Nä, jag fattar inte. Och jag vill aldrig ha det sådär igen. Det här var alltså max på hur mycket jag kunde se. Jag fick inte upp ögonen längre än såhär. Hahahaha. Stackars alla dem som mötte mig längs vägen när jag stapplade hemåt. 

[Arkivet:2013]

I will look for you in the falling leaves, in the cold wind breeze

And when the snow begins to fall, I will know I'd lost it all

Someday.

[Jennie:2013]

Jag har suttit och spelat sedan jag kom hem andra gången för dagen. Efter den första gången kurade jag ihop mig bredvid Johan i vår soffa och somnade i tjugo minuter. Sedan åkte han till jobbet och jag somnade om. Till tjugo över tolv. Haha. Au Pair-läkarmamman frågade om jag kanske hade - har - vitaminbrist när jag är så trött. Men jag är inte så "trött". Hela mitt liv, från det jag var nyfödd, har jag sovit tio timmar per natt. Alltid. Om jag kunnat. Nu kan jag inte det, så jag sover på dagen. Ibland. En stund. En timme. Sju och en halv timme är för lite, alltså måste jag väga upp det.

Och jag mår prima. Lite höstseg såklart, men annars. Jag var på väg att springa in ett nytt personbästa på fem kilometer igår - genomsnittslig tid var fem minuter per kilometer. Jösses vad jag sprang. Sen hörde jag "Aktivitet avslutad" och blev så jävla arg så jag gick hem istället. Jag vet att det är löjligt, men jag vill ha det dokumenterat. Jag är sån. Dah. PMS plus plötslig ilska över mobilen gjorde att den föll ur mina händer när jag kom hem och landade bakom soffan någonstans. Nog om det.

Jag har längtat efter att få fortsätta spela hela dagen då jag inte hann det i förmiddags. Jag kollade igenom nya trailers jag inte sett, lyssnade på dem, alla citat, allt som de säger i spelet och jag bara... ryser. Jag har hitat et nytt citat jag vill tatuera in. Damn you Johan. Du får sluta visa mig såna här spel jag står inte ut. Tatuerar jag in det så blir jag en space viking, och jag vet inte riktigt om det går ihop.

Skyrim och Mass Effect. Stormcloaks emblem och citatet från Thane och Kolyat och Drells Bibel. En Space Viking. Ingen Spectre eller Space Hamster, men en Space Viking. Haha. Det gååår ju inte. Kulturkrock med tusen års mellanrum. Dumma spel. Dumma dumma favoritspel. 

Det finns så många citat ur spelen som är så fantastiska så hela kroppen fylls av gåshud.

Guide this one to where the traveler never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Så mycket historia, så mycket känsla, nittio timmar av pure seduction bakom de orden. Jag behöver inte förklara det mer än så. De som vet innebörden vet det. Jag vet det. Och det är det som spelar någon roll.

May you be in heaven half an hour before the devil knows you're dead. If this thing goes sideways, and we both ends up there, meet me at the bar. We're in this together.

Det är nästan löjligt hur mycket jag älskar detta spel. ARHMAGAHD.

Typ så.

Bara för det så länkar jag denna igen åh.