Hej!

Jag tänkte svara på en kommentar jag fick idag, angående HEN och männens värld.

Jag tror att "Sofia" missförstod mig i mina tankar och åsikter. Jag och min Johan är på samma plan i livet, städar precis lika ofta som andra människor gör, han lagat mat lika ofta som jag gör det och vi är oerhärt jämlika - men jag tvingar honom inte till någonting. Jag kan förstås be honom att laga mat, diska, städa, men det handlar inte om det, vi är som vilka andra, normala par som helst. Jag hatar däremot kvinnor som förändrar männen så fort de blivit tillsammans, tvingar honom att baka, städa, laga mat, nedvärderar honom, pikar på honom inför deras vänner, tex "ja min man han är så så fruktansvärt korkad, han dammsuger inte ens ordentligt!"

Jag kommer aldrig någonsin att kväva honom på det sättet, jag kommer aldrig att vela bli en domderande hustru som gnäller, pikar, skriker och tjatar på honom att göra si och göra så. Han är som han är, och jag föll för honom utan att veta att han har dåligt morgonhumör eller risig mage, tex (även om han nu inte har det), jag föll för honom och blev kär i hans yttre och inre egenskaper och jag kommer aldrig, jag säger då det, ALDRIG förändra honom till att "lyda" mig och göra det JAG ber honom om "klipp häcken nu älskling, jag har så ont i huvudet, och vi ska faktiskt få besök snart", "klipp gräsmattan nu, mamma kommer snart", "töm diskmaskinen älskling, det måste göras. Nu" etc etc. Klart att jag ber honom om saker, men jag gnäller inte och jag tjatar definitivt inte. Om han ber mig städa är en sak, men jag tänker aldrig tvinga honom att göra det lika lite som han inte tvingar mig att göra det. Alltså, ingen av oss TVINGAR den andra att göra någonting, herregud! Jag får låta disken stå i en månad odiskat om jag vill!!! Och det får han också! Jag skiter blanka fan i hur ofta det städas, och det gör han också. I alla fall i teorin, haha.

Det jag menade med mitt inlägg var att jag behöver en trygghet, en stabil punkt i mitt liv, en stöttepelare, även om jag är oerhört självständig. Och att veta att Johan finns där, att han ibland påminner mig om att plocka upp mina kläder eller diska undan middagen jag just lagat, det är för mig en ofantlig trygghet som ger mig lugn. Det hade varit likadant om jag varit ihop med någon som hette Staffan, Kalle, Henrik, Christoffer, så det handlar inte om att jag underkastar mig honom. Jag tycker om att han "ser efter mig" och att han är så fantastisk som han är. Vi är som vilket annat par som helst och jag är ledsen om mina åsikter i det förra inlägget var på något sätt missvisande.

Helt enkelt, vi är jämnlika, vi har i det mesta samma åsikter och jag tror allvarligt att han är den människa jag väntat på hela livet. Men det är han som är the man, det är han som ska "ta hand om" mig och vår eventuella familj MEN om han vill vara hemma med barnen (nu tänker jag vääääldigt långsiktigt, barn finns inte på kartan än på många år) så får han absolut vara det och ingenting skulle göra mig gladare än om vi delade på bördan. Jag älskar honom, jag respekterar honom, jag värdesätter honom och jag vet att allt det där är besvarat, att det är samma för honom. Det gör mig bara glad att han bryr sig tillräckligt mycket för att vela ta hand om mig, att han bryr sig om min kroniska sjukdom och ser till så att jag äter ordentligt och rör på mig och allt sånt. Hur skulle jag någonsin kunna förändra honom till en toyboy/boytoy som gör allt jag ber honom om? Hur skulle jag någonsin kunna förstöra hans liv och hans livsgnista och den han är? Förstår du?

Update:
Och nej, jag är inte trångsynt och jag tänker inte som en gammal mormor, jag tänker med hjärtat. Och det kan både vara bra och dåligt, men helt enkelt, jag vill inte förändra Johan till någon han inte är. Jag vill att han ska vara den sprudlande glada, snygga, fruktansvärt underbara karl han är även fast han är ihop med mig, jag vill att han ska vara densamma person även fast vi har varit ihop länge.

Hej!

Jobb mellan 11:45 och 20:00 idag. Ställde väckarklockan på nio först, men när den ringde kände jag mig inte alls redo att stiga upp, så jag ändrade tiden till först tio, sedan halv elva, haha. Jag hade kunnat sova hur länge som helst men jag kände att jag skulle behöva skriva på min bok och då hade jag inte tid att lata mig. Frukost/lunch bjöd COOP på, det blev Carbonara som ska räcka till lunch/middag också på jobbet. Jag måste säga att jag gillar D-pass av den aledningen att man inte behöver trycka i sig både frukost, lunch, middag och kvällsmat utan det räcker med bara frukost och "lunch" på jobbet. Ja, jag har diabetes, men en banan hit eller dit när man blivit låg räknar jag inte som mat.

Ett av kapitlen fick sig i alla fall en genomgående titt till och sedan kom Johan hem på lunch, så jag åkte med honom till jobbet och här sitter jag resten av dagen. Det är verkligen höstvindar ute idag, rusk och regn och inte alls någon värme, men hösten är faktiskt mysig på sitt sätt också. Alla färger, den klara luften, frost på träden... om det bara kunde förbli så och inte bli mörkt och kallt och jobbigt i november ända tills snön kommer och åtminstone lyser upp lite. Jag ser verkligen inte fram emot januari, februari och mars, tre fruktansvärt långa månader av kyla och snö. Hade jag varit smart hade jag varje månad lagt undan 80 % av lönen men är man ung och dum så kostar det, det är så bra att komma och tänka på det nu när man har två löner kvar av Silja och sedan är det finito. Men äh, det löser sig. Jag får försöka tänka så, att inte tänka längre än näsan räcker för då är man i alla fall lycklig för stunden.

Om knappt tre veckor åker vi till Grekland och på måndag börjar skolan igen, så jag kommer få saker att tänka på som förhoppningsvis tar bort alla de dåliga tankarna på stress och liknande. Jag läste i välkomstbrevet att det första momentet vi kommer att läsa är den tidiga bronsåldern i Sverige, så det kommer bli spännande! Det kanske inte låter speciellt intressant, men jag tycker i och för sig inte att matte, fysik eller kemi är fängslande ämnen att läsa så jag säger bort allt sådant och istället fokuserar på historia, geografi, samhällskunskap och liknande. Jag hoppas verkligen att det blir lika kul som jag förväntar mig! Då är ju bara den stora frågan var man ska bo och vart man ska börja jobba inom ett par månader, vi tycks inte komma någon vart i våra funderingar... men det löser sig väl också så småningom!

Och den text jag någon gång tänker tatuera in på mig själv
(och som jag lever efter):

Love knows no limits to its edurance,

no end to its trust,

no fading of its hope;

it can outlast everything
Love still stands when all else has fallen

Hej!

Nu tänker jag ta upp ett ämne som jag funderat på länge, nämligen detta hen, men jag tänker inte diskutera i en oändlighet. En gång för alla - HEN. FINNS. INTE. Antingen föds man som en HAN eller en HON och även om man är en HON och klär sig som en HAN är man fortfarande en HON, och tvärtom. En HON och en annan HON kan inte få barn tillsammans, och inte två HAN heller, det måste till en HAN och en HON för att föda fram nästa generation, och en HEN kan inte få barn med en annan HEN. MEN jag har absolut inget emot homosexuella, om de söker kärlek hos samkönade så låt dem, jag tycker bara att det är bra. Jag hatar tanken på feminism, att alla ska vara jämnställda. Vi är aldrig jämnställda, HON och HAN. Vi är bra på olika saker, vi kvinnor är inte lika starka som männen, inte i muskelmassa, och de är inte lika starka som oss i psyket. Skulle män föda barn skulle det bara bli ett barn för att de inte skulle klara av smärtan, och det är faktiskt sant, men jag skulle aldrig i livet orka lyfta en tjugokilos yxa och hugga ved eller bära tunga säckar.

Jag tror på självständighet, men jag blir bara glad om Johan plockar efter mig om jag har lämnat kläder på golvet och ser efter mig och tar hand om mig, för han är "familjens överhuvud", nu menar jag inte att han äger mig eller på annat sätt bestämmer över mig, men han BRYR sig och tar hand om mig. Jag skulle inte stanna i ett förhållande om jag blev slagen eller på annat sätt misshandlad, så det handlar inte om meseri eller att jag är undergiven. Världen kommer alltid att vara männens värld, männen kommer alltid att vara överhuvud i världen. Det bara är så, hur mycket feministerna än gnäller.

Det är 2000-tal, men vi lever ändå efter samma princip som vi gjort i hundratusentals år där männen alltid har bestämt och varit huvudet högre, trots att vi kvinnor nu är mer accepterade att stå för våra egna åsikter. Men det är männen som härskar, fortfarande, och nej, det finns inga HEN. Den dag jag och Johan får barn eller den dagen jag blir gravid och folk frågar vilket kön det är på bebisen fastän jag inte har kollat upp det så tänker jag säga att JAG VET INTE, för det är fan ta mig inte en HEN jag väntar. HEN finns inte. Du har antingen snopp eller mus, så är det bara. Och även om jag bara är tre månader gravid så har barnet i magen antingen det ena eller det andra, åtminstone början av den, och ja, jag tänker klä mina pojkar i blått och mina flickor i rosa även om det inte är något fel på att klä flickor i blått... men min son ska INTE bära rosa. Kom ihåg, detta är MINA åsikter!!!

Jag vill uppfylla mina drömmar men jag vill inte ha ett jobb som gör att jag tjänar en miljard mer om året än Johan, för det är männen som ska tjäna mest och ta hem pengarna varje månad och det är vi som ska föda barn och ta hand om familjen. Vi säger det inte rakt ut, men det är så. Det har alltid varit så. Jag vill att Johan fortsätter att ta hand om mig, att han sporrar mig i mina drömmar och tankar och att han ibland säger vad jag ska göra. Det handlar inte om underkastelse utan snarare respekt. Hur roligt hade inte det sett ut om jag, pyttelilla Jennie, bossar över sin egen sambo medan jag sitter och målar naglarna medan han dammsuger, diskar, tvättar? Det handlar om givande och tagande och att ha ett sunt förhållande till varandra, lika mycket givande som tagande. Vi gör allt tillsammans därför att vi vill ha det så, men jag vet att han är "mannen i förhållandet"... för vem är det som överöser vem med kramar och kyssar och har lagat mat när han kommer hem? Det är oftast som alltid jag som gör det. Klart att han diskar och dammsuger och städar, det handlar inte om det, men då är det inte jag som har bett honom om det.

Johan är min pojkvän, min sambo, och han äger inte mig. Men han är och förblir man och världen är och förblir männens spelplan. De kan inte göra vad de vill med oss, men tänk ändå... är det kvinnorna som misshandlar sina män och slår dem hälften till döds och när männen flyr följer de efter och överöser dem med lovord och presenter om en bättre värld, när allting sedan fortsätter? Vem är det som håller i de flesta knytnävsslagsmål, vem är det som är USA:s president, vilket kön har varit president i tvåhundra år?

Jag menar inte att världen ska vara rädd för männen eller att kvinnan ska underkasta sig inför dem, men det kommer ta många, många, många år innan vi blir jämnställda. Men HEN finns för den skull inte. Hen kommer aldrig att finnas.

Hej!

Bjuder på lite humor på morgonsidan när man är trött som en zombie och inte har någon vidare inspiration till att göra... någonting. Skrattade som ett tok till den här igår. Mycket bättre än originalet, i alla fall enligt mig.

Efter att ha försökt logga in på bloggplatsen.se i med min jävligt irriterande mobil konstaterar jag ännu en gång att jag hatar den!!! Vill nån ha en ty' rutten lire eg limegrön mobil får ni den gratis! Nokia N8, först till kvarn! Går inte ens att sudda med den, i alla fall inte i detta inlägg. Grrr vad arg jag blir! Tänkte skriva ett seriöst inlägg för en gångs skull, en men jag blev så jävla irriterad på min skittelefon så jag slutade ut det och säger istället god natt, enkelt och koncist, och enligt visst personer ska man ju heller inte uttrycka sina känslor i sociala medier... jag bör alltså inte berätta hur glad jag är över att jag har min Johan, min mina familjer, eller hur arg jag är på att vi alla på mitt jobb kommer att få sparken till veckan eventuellt... Men vad ska jag prata om istället då?

Snacka om snedvridna ideal, läs inte min blogggg då om det är så himla fel att skriva ner sina egna känslor på ens egna sida!! När jag faktiskt har skrivandets konst, yttrandefrihet, egna åsikter och tillräckligt mycket självförtroende för att stå för vad jag skriver! Lär dig stava ordentligt innan du prackar ner på mig och säger att MIN blogg och facebook har dagisnivå!!! Sär skrivning är aldrig kul och det om något är skit jobbigt att läsa, eller???? Du ser ju själv!  

Nåja, min mobil... vill nån ha den, ta den, jag hatar den och ni ser ju.... går jättebra att skriva!!! Not :-(

Hej!

Idag börjar skolan för många och det känns jättekonstigt att veta att jag inte längre hör dit, att all skola någonsin är över för min del, i alla fall för stunden. Mina arkeologistudier börjar på måndag, men det är både distans och halvtid och bara någonting att syssla med om dagarna, trots att jag ser väldigt mycket framemot att börja läsa just det ämnet. Under alla mina år i skolan har jag fått välja tre ämnen som jag verkligen ville läsa - jägarexamen (som jag senare valde bort), Engelska C och trafikkunskap. Tre ämnen på femtio!

I tvåan sade SYO:n att "du har för många poäng och får inte läsa fler ämnen", trots att flertalet ämnen gick att byta bort och alltså inte var obligatoriska. Jag ville så väldigt gärna läsa Svenska C för att utvecklas i mitt skrivande men icke, istället fick jag traggla alla möjliga videokurser jag inte var såå jätteintresserad av (men det gick faktiskt bra för vi hade en jättehärlig lärare!), och sitta i hundra miljoners med timmar på Media och fara land och rike runt för att fotografera och filma saker jag inte brydde mig ett dyft om - typ gruvan i Kiruna, Jokkmokk i -37 grader... när jag istället hade kunnat läsa Svenska C och Matematik B som jag väldigt gärna hade velat läsa... gymnasiet är ju för fasen ett ställe där man ska få välja sina egna ämnen! Min kusin gick Naturvetenskapliga programmet och hon bytte bort - om jag inte minns fel - det mesta av matten, fysiken och kemin, och en annan kompis som gick samma linje läste bara fordonskurser under sitt sista gymnasieår.

Men nejdu, inte jag, och det gjorde mitt sista år till ett helvete. Jag blev sjuk, först diabetes, sedan halsfluss fyra gånger om som till sist ledde till körtelfeber, ögoninflammation... och varje dag, om jag kom fem minuter sent, hade lärarna ringt mig tre gånger och frågat om jag över huvudtaget hade tänkt komma till skolan något mer, jag var ju sjuk så himla ofta nu för tiden. Inte så konstigt då jag var överhopad med stress och hade lärarnas ögon på mig hela tiden. Diabetesbesöken på sjukhuset såg de rött för, likaså om vi slutade elva och jag började jobba kvart i tolv - vi fick nästan alltid sitta över flera, flera timmar och jobba, till och med tillbringa helger, kvällar och lov på skolan och klippa en värdelös skitfilm om Norrbotten!!!

Nej, jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är att slippa det där, att nu bara göra saker som jag vill göra. Jag ska börja läsa arkeologi nästa vecka, jag har haft världens bästa jobb i fjorton månaders tid och jag har, om man nu kan säga det, hittat den person som jag inte kan leva utan. Igår när vi satt och spelade i soffan började han förklara hur man skulle göra nästa quest, men jag kunde inte sluta kolla på honom, jag bara låg där och såg på honom när han berättade, haha. Ord kan inte beskriva det jag känner för den människan, inte nu och inte någonsin. Medianerna kan fara och flyga, I don't give a fuck, de försökte krossa min egna vilja och min självkänsla men det lyckades inte, inte fullständigt. Jag är bättre än dem, starkare än de är. Och jag ler åt dem när jag ser dem på stan när de låtsas som att jag inte finns, till och med åt lärarna som ler och säger "heeeeeej!" men så fort man gått därifrån säger de något heeelt annat. Media var som ett dagis. Det var sista året på gymnasiet, last year of high school, men både lärarna och eleverna betedde sig som att det var dagisnivå på det hela.

Jag hade ett par ruskigt bra lärare där också, det måste jag erkänna. Främst i engelska, då jag lärde mig enormt mycket och utvecklades både som människa och i mitt tal och skrift, men även i filmämnerna där läraren var riktigt engagerad och jobbade för att få oss att bli det också. Jag önskar att jag kunde säga att lärarna på Media var bra, men det kan jag inte, inte när jag vet vad de säger bakom ryggen på mig och främst, framför ryggen. Jag gick därifrån den sextonde maj 2012 med högburet huvud och jag har inte vänt mig om en enda gång. Media är och förblir ett avslutat kapitel i mitt liv.

Hej! 

Bjuder på ett kort inlägg idag. Jag somnade tidigt igår kväll och Johan satt uppe och spelade med Jens, men jag hörde inte ett dugg av det när jag väl lagt huvudet på kudden och var borta i drömmarnas land. Vi vaknade tidigt också, gick upp och åt frukost och lade oss sedan igen, där vi har legat till ungefär nu haha ;-) Sade någon att det var en ledig lördag? Hade tänkt fara en sväng till mamma men har glömt att hon skulle jobba idag, likaså pappa, så jag sätter mig nog som vanligt med min bok i ett par timmar.

Den berättelse jag hittade i min bokhylla hemma i Nyborg är nu färdigt överförd till datorn och se på faen, det blev en bok av det också, ungefär 200 sidor lång men dock, det blir mer om man förminskar den till pocketversion... Jösses, och jag måste faktiskt säga att jag som fjortonåring kanske skrev gammalmodigt och apade efter mina favoritförfattare, men nog visste jag allt vad jag gjorde och vad jag ville bli när jag blev stor! Vem vet, det kanske blir julklappen från mig till mina släktingar i år, vi får se. Min förra bok, den jag tjatat om här på bloggen i veckor, ska jag bara ändra vissa detaljer på och sen får den vara klar. Tänker skicka in den för tryck i en, hel upplaga och inte två. Jag får se då när jag får hem den i brevlådan om det måste ändras eller om det är helt uppåt väggarna fel med en bok tjock som en bibel, haha. Men det är en senare fråga.

Böcker är mitt liv, det är bara så. Jag skulle inte fungera om jag inte fick ha böcker omkring mig, om jag inte hade tjugo olösta böcker i min bokhylla... jag skulle kunna bo i ett bibliotek, haha, och inte ens bli lite less. Jag kan inte säga nog hur mycket jag älskar böcker, böcker, böcker, mmmm! Och att kunna skriva sina egna... det kan jag inte heller säga hur glad jag är över att jag faktiskt kan, att jag har den fantasin och kunskapen som behövs och underlättar. Jag är värdelös på alla bollsporter, jag är lat och fruktansvärt envis, men skriva, det överglänser allt det andra. The pen is mightier than the sword, och det håller jag fullständigt med om. Keep up the good will och fortsätt göra det du är bra på, eller som jag brukar säga "Listen to your heart and the rest will follow".

Kraaaaam på er, läsare!!