Alla inlägg under april 2014

Av Jennie Written Things - 29 april 2014 19:09


Men Gud, vad det går segt. Skriver ett halvt stycke och sedan vandrar musen iväg till andra sidor. Ha ha ha ... Ja datormusen alltså. Fast den andra vandrar också iväg mer än vad jag skulle vela. Hämtar nytt te, går och gräver med bara fingrar i salladsskålen och fiskar upp lite kassler, doppar kassler i senast nytillskottet av Eriks såser som står på bordet sedan middagen. Det funkar det också. Men jag får liksom ingen ro. Jag vet inte hur jag vill ha det. 


Eller jo, det vet jag. Men någonstans så tvekar jag. Jag tänker på redaktörerna på jobbet som läser manus, kommer med kilometerlånga kommentarer, ifrågasätter (precis som man ska när man är redaktör). Men jösses, att behöva förklara varje ord, varje mening, jamen det ska stå såhär för att... Nej det låter så himla omständigt. Jag vet inte om jag är redo för att folk ska syna mig i sömmarna heller, folk som läser min bok. Komma med svidande kritik. "Sån jävla smörja", "kärleksgnabb, "du lever i en drömvärld", nåt sånt. Men jag antar att det är så alla författare har det.


Kanske skriva under annat namn. Det vore ju något. Kanske bosätta mig på Bahamas när boken släpps. Ha ha get a grip, Jennie. Bo där i ett halvår tills ingen längre kommer ihåg min bok. Sen kanske smyga hem till ICA sent en måndagskväll för att handla vatten och bröd. Nä men det gäller ju att tro på sig själv. Och visst tror jag på mig. Men min bok är bara... min bok. Alla skriver ju annorlunda. Jag skriver med känsla. Vissa skriver bara praktiskt. Händelser, inte känslor. Skulle jag vara en händelseförfattare skulle jag redan ha publicerat fem sex romaner. Medelmåttiga. Varken bu eller bä.


Jag har läst många medelmåttiga romaner. Många konstiga romaner. Många superbra romaner. Och de romaner som är bra är de som har lite känsla i sig. Som man får veta bakgrunden till deras agerande. Typ Innan jag dör - Jenny Downham. Jamen gud så bra bok. Jag grät från första till sista sidan. Mest på sista sidan, eller de sista kapitlen, där det blev längre och längre mellan styckena, där hon dråsade bort mer och mer och man räknade dagarna hon hade kvar. Jösses. Jag vet att jag skulle bli en ännu bättre författare om jag skrev lite mindre känsla, men dock, så är det min bok. Min stil. Jag kräver inte att folk ska tycka om den. För jag tycker om den. Och det borde räcka. Det räcker för mig.


 


 



Av Jennie Written Things - 28 april 2014 19:08


Säljkonferens, halvdag, telefonsamtal med Johan, pappa, farmor, Frida, mamma (i den ordningen), promenad in till Täby med ballerinaskor och klänning, tre shoppingpåsar och ett par sidor ur boken mot solväggen i 24 grader. Sen gick jag till gymmet och kände den där doften, den där underbara doften som fick hela magen att vända sig i ett enda leende och minnen efter varma sommardagar rumlade över mig... Hägg... Min favoritdoft på hela planeten. Häggen blommar och det är bara april. Alltså ååååh.


Väl på gymmet blev det en genomkörare av hela kroppen. När jag kom in i styrketräningsrummet tog det fyrtio sekunder innan jag fick hjälp att ställa in grejerna utan att ens ha öppnat munnen. Man tackarrrr. Haha. Jag tycker sådant där är jättefantastiskt. Jag blev glad. Jag drog inte igång feminist-moodet och krävde att de skulle hjälpa mig för att jag har en skarp hjärna istället för en bakdel som ser bra ut i yogapants och som går att använda i de flesta tillfällen. Som nu uppenbarligen. Förlåt. Jag menar inte att provocera. Man måste få skoja också. 


Mig gör det ingenting om jag blir hjälpt på gymmet för att jag är tjej. För att jag är kort. För att jag har storlek 34 på mina ballerinaskor. För att jag verkligen är så himla liten. Om det kommer fram ett par killar och sträcker fram redskapen jag uppenbarligen lallar runt och letar efter och sedan hjälper mig hitta en förlängningskabel för att jag är just det, för kort, så blir jag bara glad. Jag fastnar inte i tanken på att de hjälper mig därför att jag är en varelse med bröst och rumpa och ett någorlunda vackert yttre. Det är sånt beteende jag stör mig på. Där folk - kvinnor - letar fel där det inte finns några för att spela på jämställdhetsgrejen som uppenbarligen saknas, "för varför skulle de annars hjälpa mig? Hade de hjälpt mig om jag varit ful? Om jag var frånstötande och hade en fyrkantig rumpa som hängde ner till knäna?" Varför ska man bry sig om sånt? Jag fick ju min hjälp?


Jag är inte en komplicerad människa. Jag är inte en enkel människa heller, det ska gudarna veta. Men jag orkar bara inte lägga någon större energi på feministgrejen. Jag kan snappa upp den, börja gå igenom den, sedan kasta den åt ett håll och gå åt ett annat för att jag helt enkelt inte ids. Återigen inte för att provocera. Det är bara en grej jag inte är särskilt brydd om att försöka förstå. Åsikter måste man få ha. Man måste få uttrycka dem också. Man har tyckfrihet i detta avlånga land vi lever i. Och nu ska jag gå och ställa mig i köket och laga middag och lunchlåda till mig och min sambo. Jag lagar inte mat om han städar. Jag lagar inte mat om han plockar undan i hallen. Jag lagar mat för att jag vill. Jag städar för att jag vill.


Jag sitter i soffan och äter gurkstavar när Johan diskar. Han sitter i soffan och spelar xbox när jag lagar mat. Ibland. Ofta hjälps vi åt. Men det är heller ingen big deal om det blir gurkstavar eller tevespel när den andra gör någonting annat. Jämställdhet, hur mäter man det? 50/50? Kan man inte bara få vara i fred utan att bli synad i sömmarna? Varför måste allting vara så jämställt och feministiskt för? Kan man inte bara få njuta av sitt eget liv utan att lägga sig i ALLA andras där ute och ändra sig för att någon annan vill det - för att det är så man ska vara? Jag vill bara äta min minutkyckling och se serier till jag somnar. Jag kickar inte ut Johan ur soffan det första jag gör när han kommer hem och lägger sig ner bredvid mig och säger att han får ta mig fan diska för att jag har lagat mat. Jag gör inte så. Det funkar inte så.


Jag vägrar leta problem där det inte finns några.


Vägrar ändra mig för att samhället har bestämt att man ska vara feminist och jämställd och kriga för min egen rättighet som kvinna. Jag lutar mig tillbaka i soffan, tänker på gymmet och de hjälpsamma killarna. Det kanske inte hade varit samma sak om jag varit två meter lång, haft jättevårtor i ansiktet och dubbla rumpor. Men nu ser jag inte ut så, så jag orkar inte bry mig. Det är så här jag är. Det är såhär mitt liv är. Jag vill inte ändra på det.


 



Av Jennie Written Things - 27 april 2014 20:27


Att det har varit en underbar helg. Klarblå himmel, 22 grader i skuggan och barbent. Ändå är det bara april. Det är liksom inte naturligt, inte någonstans. Jag var rädd att "klä av mig" för tidigt med vetskapen om den där vårförkylningen som alltid kommer så fort man börjar lufta lite på vinterklädseln. Men här har det som aldrig varit vinter. Det har aldrig varit kallare än tio minus. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Det är så långt ifrån mitt tidigare liv så det finns inte. Jag klamrade mig fast vid vinterkappan länge, men den är instuvad i skåpet och ska inte fram något mer förrän till hösten. Vårjacka var för varmt idag. Barbent i klänning var nästan för varmt det också, med en temperatur på dryga 35 grader i solen. Jösses. I april.


En sak som jag lärde mig där hemma. Eller rättare sagt tre saker. Grynet sade "ta ingen skit", pappa sade "ge aldrig upp ditt skrivande för någon eller någonting, aldrig" och farmor sade "skriv vad du vill och känner, om vem du vill, och vad du vill, för du har gåvan. Skäms aldrig över det. Det är de andra som ska skämmas över att deras handlingar för evigt fastnade i dina texter." Helt enkelt, jag skriver vad jag känner, om det som kommer ifrån hjärtat, så att jag kan gå tillbaka och läsa om vad som hände i mitt liv där och då och hur jag kände.


Jag läste igenom gamla blogginlägg för ett tag sedan, blogginlägg jag skrev förra sommaren. Och jag blev så fruktansvärt ledsen, trots att det gått så lång tid. Hur lycklig jag var, sittandes på balkongen i morgonsolen och äta frukost, läsa tidningen, höra fågelkvitter och ingen trafik över huvudtaget. Hur ångest jag fick när jag gick därifrån för att åka på jobbet, ett jobb jag hatade. Ja jag kan säga det nu. Jag ångrar så djupt att jag inte sade ifrån, att jag bara tog all skit, precis tvärtemot vad Grynet alltid sade i mellanstadiet. Jag tog all skit, jag blev skrämd till tystnad, "tänk på vad du skriver, skriver du fel saker kan det gå riktigt illa för dig". Och jag tappade bort de tre lärdomarna på samma gång. De bara ploff försvann.


Jag är uppvuxen i en liten by där allt som inte tillhörde normaliteten frystes ut. Jag är uppvuxen i en by där min pappa är uppvuxen, där min farfar och farfarfar är uppvuxna. Där gamla åsikter fortfarande härskar. Så jag må vara trångsynt, irriterande, dum, ålderdomlig, född under en sten - listan kan göras lång med alla kommentarer jag fått - men det jag menar är att om jag känner mig glad, så skriver jag om varför. Har jag ångest skriver jag det och blir jag skrattad åt så skriver jag det. ALDRIG personangrepp, ALDRIG namn på platser, saker eller människor, varken bra eller dåliga. Jag hoppar inte på folk. Jag reflekterar över saker och ting som snurrar runt min värld. Jag är som ett spindelnät, som en radar, snappar upp känslor - allting fastnar.


Spara minnen i skrift. Det är vad jag gör. Varken mer eller mindre. 

 

Det är jag. Det är sån jag är. Om det är en dålig sak, om jag råkar trampar någon på tårna när jag reflekterar över någonting DE gjort MIG så är det inte min mening, men när jag blir "gammal" och ser tillbaka på mitt liv tänker jag inte se en feg, blyg stackars tjej som aldrig sa ifrån, som smälte in i tapeterna och svalde all skit.

 

Det är inte jag. Det är inte så jag vill vara.

 

 

#sommar #stockholm #jobb #tankar #inspiration #helg #värderingar #skrift #författare

Av Jennie Written Things - 23 april 2014 13:39


Människan är inte skapt för att hälla i sig socker, det vet vi alla. Men när jag såg hur mina kollegor hällde upp liter efter liter med saft och fika i mängder, muffins, gifflar, bullar till barnen som skulle dyka upp inom kort rös jag litegrann. Ganska mycket, faktiskt. 

Så mycket att jag kommenterade det vid lunchbordet, sittandes över en tallrik kalops/köttgryta med massor av grönsaker och två små potatisar. Men det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. Det är inte lätt att ens få dem att försöka förstå. Det är som att en gräddigare livsstil skär i ögonen på folk. Och ändå är jag ingen extrem sådan. Helfet creme fraiche i matlagning och dippen, lite vispgrädde i teet, riktigt smör att steka i. Mycket grönsaker, fet fisk, äggröra, bacon, rotfrukter. Och alla mina tester från sjukhuset var normala. Alla mina tester var perfekta. 


Nåja, personen i fråga tyckte att barnen var värda lite godis så här en onsdag, skrattade åt mig när jag föreslog att en  fruktsallad hade gett ett jämnare humör och bättre koncentrationsförmåga. "Som att du aldrig äter fika eller dricker saft, då?" frågade denne. Nej, svarade jag, det gör jag inte. Och när jag får barn kommer de inte heller äta det på daglig basis. Vad är det för fel med det? Vad är det för fel med att ge barnen bra mat så ofta man kan? Se till att de håller sig borta från socker och gluten i mesta möjliga mån? 


Då hurvade personen på sig, fnös igen och sade att en torftig fruktsallad är väl inte lika gott som fika. Barn vill ha fika hellre än tråkiga fruktsallader, det vet ju alla. 


Jag klarade inte av att äta godis när jag var liten. Jag blev hypad, speedad, galen. Jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte behärska mig. Varför skulle jag vela göra så mot mina barn en lördagkväll innan de ska gå och sova? Ge dem falsk energi och ett beroende efter mer? Om de ärver mamma-mormor-mormorsmorsmagen så tål de inte laktos och är redan känslig mot gluten. Jag kan inte styra över vad de får för mat i skolorna, men jag kan styra över vad som serveras hemma hos oss. Och när man läst in sig på mat, när man sett vad som funkar, när man vet vad som fungerar, varför hoppa över skaklarna då? Barn ska vara barn säger dem. Ja, barn ska få vara barn. 


Men det är fan ta mig inte barnplågeri att servera fruktsallad istället för gifflar och BOB-saft. Varför måste man ideligen mata dem med Frosties och Kalaspuffar så att de är hungriga igen om en och en halv timme? Varför är man en bra mamma om man gör det? För att alla andra gör det? Kan någon nämna en enda bra anledning till att proppa barn fulla med socker så jag kan förstå. Nämn även då vad som är så hemskt med en hälsosam livsstil, var någonstans barnet kommer i kläm, så jag vet. För jag vill veta vad det är som gör att vi måste ge våra barn godis till frukost. Snabba kolhydrater efter en fotbollsträning är ju givet. Långsamma kolhydrater före är också givet, det handlar inte om det. Det handlar om vad som är så förbannat fel med den där fruktsalladen. Vad som får vuxna människor att se rött vid tanken på att ersätta bullarna mot det.


 

Av Jennie Written Things - 21 april 2014 20:48

Ja vi klagar inte :-)

Av Jennie Written Things - 19 april 2014 09:51


Long time no seen. Jag lever, jag har bara påsklov. Igår fyllde jag 21, så nu är jag officiellt vuxen i alla länder, buhu. Johan är också ledig så vi har tillbringat dagarna med utomhuspromenader, gymbesök och lite shopping och restaurangätande, filmkvällar i soffan och umgänge med Johan nummer 2. Har även tänkt boka en hemresa här nu snart, de kommande två veckorna är ju tredagarsveckor så då tänkte jag passa på, har inte varit hem sen i julas :-) 

 

Nu står mer tvätt och gymmande på agendan, jag har ju som mål att bli i så bra form så jag skulle kunna söka till Gladiatorerna haha. Om det nu går så långt som dit spelar ingen roll, men det är mitt mål med träningen nu. Jag vill fortfarande ha mina slanka kurvor men magen ska stabiliseras och jag ska minska i fettprocent. Vi åker ju utomlands om en månad och då vill man ju ha något att visa upp ;-) Och jag blev såååå glad igår när jag orkade köra 2x6 med fjortonkiloshantlarna i hantelrodden! Fjorton kilo, jääää! Det tar sig! Har även hunnit beställa två bikinis till resan, mina andra har på något sätt försvunnit så det kändes som en bra idé. Nu längtar jag efter varma dagar i solen med min man... Grekisk mat och upptäckardagar. Det är inte länge kvar nu. Det ska bli så jäääkla skönt så jag vill gråta av lättnad. 

 

Rhodos 2012, unga och vackra. Var tog tiden vägen? Snart treårsjubileum! 

 

Av Jennie Written Things - 13 april 2014 22:01


En underbar - och lång! - helg har passerat då jag tog helg redan på onsdagen. Tvåhundra sidor är skrivna, jag har passat på medan Johan har jobbat och sen har jag lagt ett par strötimmar här och var, filat och slipat och utvecklat. Det känns nästan som att jag skulle kunna stänga in mig i ett kontor och skriva tills boken blir klar, som att jag inte har tid att lämna hemmet... 


Men imorgon är det tillbaka till jobbet som gäller för bägge två och sen benpass på gymmet när jag slutar. Jag har fått konstiga ont i halsen och täppt i näsan-anfall när jag går ut så jag vet inte hur det går med löpandet, blir i så fall på bandet. Jag har hunnit med tre pass där sedan onsdag, fick hjälp med marklyften av en jättetrevlig karl i pappas ålder och fått beröm av Börje Salming haha. Nu har vi precis sett Jurassic Park 1, nötat hela Breaking Bad säsong 2, Johan har lagat middag och så är resan bokad i maj.


En jätteunderbar helg och nästa blir lika lång den. Både jag och min man är lediga och sen är det någon som fyller år också på långfredag. That would be me. I alla fall, jag tänkte bara skicka ett livstecken och inte bara utklipp ur boken även om det är den jag lever för just nu. Boken, tuggummi och te. Jag åt mitt första mål mat vid två idag, det blir som att man glömmer äta när man är så inne i sitt författande. Synd att jag inte är överviktig, jag hade rasat en hel del kilon efter det he he. Nåja, ny arbetsvecka till veckan och sen kan jag köra igång på nytt med den. Mitt mål är att publicera den under 2014, då har jag jobbat på den i fem år (!).





Av Jennie Written Things - 8 april 2014 20:45

Okej. Här kommer det. Fram med glasögonen, anteckningsblocket och pennan. Öppna era sinnen och tänk bortom alla ord. Eller nej förresten, tänk dem. Gnugga energiknölarna och läs, och låt mig för guds skull veta vad ni tycker. Skippa alla stavfel eller ändelsefel, för jag har inte korrekturläst som sagt. Här kommer en del ur fjärde kapitlet.


Titel har jag ej. En engelsk titel har jag, men det passar inte lika bra på svenska. The Silversword Secret. Så, bara läs.



Hon slog upp ögonen, slöt dem igen för en stund. Av alla de saker hon kunnat förvänta sig att se, tillhörde inte de isblå ögonen något av det. Hon undrade återigen om hon fortfarande drömde. Det gjorde hon inte.          
     ”Jaså, du är vaken nu.” Det tjocka håret hade lockat sig vid tinningarna. Han luktade skog och regn. Fönsterrutorna var strimmiga av regnvatten och herrgården var omringad av en tunn dimma. Inte konstigt att hon drömt om piskande regn mot fönsterglaset. ”Herregud”, mumlade hon och satte sig upp med stöd av sänggaveln. ”Var är jag någonstans? Och vad fan gör du här?”          
     Hon såg sig omkring. Rummet var litet och vitt med blankpolerat trägolv och ett skrivbord i bortersta änden. Hela kortsidan var täckt med inbyggda garderober skickligt och snitsigt utformat. Vid skrivbordet stod en gammal kontorsstol i trä med mönstrat sittunderlag och på den satt Johannes med ena armbågen stödd emot bordet framför och den andra armen hängandes över stolsryggen.                
     ”Du är i säkert förvar. Här, drick.” Han höll fram ett glas med något som Jasmine hoppades var apelsinjuice. Hon tog emot det och drack med giriga klunkar. Det kände strävt emot hennes strupe. ”Var är jag?” upprepade hon och ställde ner det på det matchande sängbordet i mahogny. Magen kurrade av en hunger hon aldrig tidigare känt. ”Och vad gör du här?”
    ”Du är fortfarande kvar på Västernäs om det är det du undrar, även om jag gärna önskade att du befann dig tusentals mil härifrån. Det ska vara släckt och tyst klockan tio i stugorna och vad händer? Jo, jag får leta efter dig halva natten. Halva, jävla natten.”                
     Hennes ögon smalnade. ”Det hade du inte behövt göra”, sade hon snävt. ”Jag behövde ingen hjälp av dig.”
     Han grymtade till, en blandning av medlidsamhet och irritation. ”Jag såg dig försvinna bort efter ån och när du inte kom tillbaka på ett par timmar började jag fundera. En fullständigt normal reaktion för en herrgårdsägare med femtiotusen hektar mark med diverse terräng, ännu okänd för en storstadsbo.”          
      Jasmine grimaserade. Det mindes hon inte. Hon visste att hon lämnat middagen och alla de andra, men hon hade ingen aning om hur länge hon varit borta eller hur hon hittat tillbaka till herrgården.                
    Johannes böjde sig fram och stödde sig på sina knän. Jeansen var slitna och nerstoppade i höga cowboystövlar. ”Letade du verkligen efter mig?” undrade hon, tänkte tillbaka på middagen och han glödande ögon som bett henne försvinna dit pepparn växte.               
     ”Ja, det gjorde jag.” Hans röst var lugnare nu. ”Jag bar dig hit”, fortsatte han som om det var den mest självklara saken i världen. Jasmines ögon smalnade på nytt medan hjärtat började banka i bröstet och hon lade på sig en högst värdig min.            
     ”Du klädde av mig”, väste hon, plötsligt medveten om att hon var naken så när som på underkläderna. ”Och jag är arg på dig för det.” Hon drog täcket tätare omkring sig. ”Faktum är att jag är väldigt arg på dig, när jag tänker efter.”           
     Han fnös. ”Och jag är fortfarande din chef, vilket gör mig berättigad till att säga och göra precis vad jag anser.”
     ”Det struntar jag i, jag tänker ändå skälla på dig. Du kan inte bara…”           
     ”Jag räddade förmodligen ditt liv. Du borde tacka mig för det.” Jasmine fnös högt. ”Jag befann mig inte vid någon tidpunkt det senaste dygnet i akut livsfara, förutom när jag blev jagad av en galen tjur mitt i natten. Du är ingen hjälte och jag behöver inte räddas. Speciellt inte från någon som dig. Jag gillar inte ens dig.”          
     ”Tro mig, det är ömsesidigt”, svarade han och reste sig upp. Jasmine hasade sig upp ur sängen med täcket hårt virat runt kroppen. ”Jag tänker inte tacka dig, och jag tänker inte ändra uppfattning om dig, bara så att du vet. Du må vara min chef, men du är fortfarande en idiot.”    
     Johannes stack in huvudet i dörröppningen och iakttog henne med hetta i de blå ögonen. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”      
     Jasmine tog ett par snabba steg i riktning mot garderoben och fick syn på ytterligare ett par kritvita, snortighta ridbyxor som någon uppenbarligen lagt dig för hennes räkning. Hon drog på sig dem med ett tyst jämmer, lät dem glida över alla skrubbsår som sved av beröringen. Därefter stack hon armarna i t-shirten och drog collegetröjan över huvudet. Håret hängde ner som ett enda lockigt virrvarr över ryggen och brösten och hon såg hopplöst nyvaken ut när hon tittade sig i spegeln ute i hallen, men magen värkte efter en lång tid utan mat och hon skyndade sig ner för spiraltrappan.                
     Det fanns både äggröra och bacon. Jasmine slevade upp en ordentlig portion av de båda rätterna och satte sig vid långsidan av bordet och hällde upp ytterligare ett stort glas apelsinjuice. När tallriken var tom fyllde hon på det ännu en gång, lät sig väl smaka och inte förrän den sista skivan var uppäten kunde hon andas ut. ”Jösses”, muttrade hon och stödde sig mot sin högerhand.
    ”Kaffe?” Johannes klev in i köket. Hon hade inte hört honom komma. Hon viftade lamt på vänsterhanden och såg honom gå bort emot spisen. ”Hur mycket är klockan?”     
     ”Tio i nio”, svarade han. Han var blöt i håret, mer duschblöt än regnblöt. En svag doft av schampo fyllde köket. ”Ge mig en kopp, då.” Minuten därpå hade hon en rykande het kopp kaffe mellan sina händer. Hon såg på ångorna som bildades och försvann i den tomma luften, snurrade koppen mellan händerna i väntan på att den skulle kallna. ”Jag tänker inte be om ursäkt”, sade hon till den svarta massan. ”Det tänker jag inte göra.”     
     ”För ditt nattliga äventyr eller för gårdagens middag?” Han slog sig ner mittemot.            
      ”Ingetdera. Mmm, så gott det här var. Nej, jag tänker inte göra det, för jag har ingenting att be om ursäkt för.”
      ”Somliga skulle säga att en utspilld tallrik med varm köttgryta över chefens byxor är någonting att be om ursäkt för.”  
      ”Somliga skulle säga att hotelser om en uppsägning baserad på felaktiga, för att inte säga påhittade, grunder är någonting väl värt att be om ursäkt för”, genmälde hon.     
    Hon såg på honom. Blicken i hans ögon gick inte att tolka. De utstrålade både isande kyla och oerhörd hetta som spred sig längs efter kroppen på Jasmine, och det var inte bara kaffet som gjorde det.

Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< April 2014 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards