Och jag har bara boken i huvudet.

Inget arsle direkt så, men... Här är vad jag jobbar med för tillfället. Min bok. Nu ska den bli färdig.

[....] Hon hade förväntat sig att han skulle mörda henne efter det, inte lägga ner henne i en elegant dubbelsäng med snidad sängram så att hon kunde se rakt upp i en gigantisk, antik och antagligen väldigt dyr kristallkrona när hon vaknade morgonen därpå. Hon tittade upp på kristallerna och sjönk tillbaka ner bland de frasiga kuddarna med kinder i samma färg som dem. ”Jösses. Du letade efter mig. Du hittade mig.”              

     ”Ja, det gjorde jag.” Han ställde sig upp.          
  Uppenbarligen hade han inte varit där speciellt länge för håret var fortfarande fuktigt, bröstkorgen fortfarande prickig av regnvatten. ”Jag är förbannad och jävligt irriterad men jag är inte omänsklig även om jag gärna lämnat kvar dig där efter vad du gjorde och sade.”
     ”Det förstår jag. Jag hade inte misstyckt om du faktiskt gjorde det.” Hon drog täcket tätare om sig när hon insåg att hon var klädd i ingenting annat än sina underkläder och att det förmodligen med all säkerhet var han som sett till det också. Fanns det ingen hejd på skammen?
     ”Riktigt så dramatiska behöver vi inte vara. Det finns andra sätt att göra sig av med sina anställda.”
      ”Jag kallade dig för idiot.”            
      ”Det gjorde du. Och...”                  
      ”Du är en idiot.”       
    Han skiftade fot. ”Jag räddade förmodligen livet på dig. Nätterna blir kalla här även om dagarna är varma, och med tanke på regnet och din tunna klänning hade det inte tagit speciellt lång tid förrän du frusit ihjäl.”
      ”Jag klarade mig fint.”                  
      ”Jaha, okej. Det såg inte ut som det, bara så du vet.”
      Hon öppnade munnen, stängde den sedan igen. Hon hade inget minne av vad som hänt efter att ha sprungit ifrån alla skräckinjagande kor, eller vad det nu var för vidunder, där ute i mörkret. Hon ville faktiskt inte veta hur, när eller varför. Inte utan att förlora all kvarvarande självbevarelsedrift, så hon svalde meningen, bet sig i läppen. ”Vill du ha ett tack?” pressade hon fram, försökte låta neutral.            
     Han såg uppriktigt förvånad ut, som att orden aldrig hade funnits i hans tankeverksamhet, där han stod invid dörren. Nej, det ville han inte, bedömde hon och drog täcket tätare runt sig. ”Du kan få en ursäkt i alla fall.”            
     ”Varför denna plötsliga personlighetsförändring? Regnade det in i öronen på dig?”                        
    ”Jag kan be om ursäkt för att jag kallade dig för en översittare inför alla andra där nere”, sade hon och såg sig omkring. ”Var är mina kläder?”        
     ”Nä, nä.” Han stoppade in händerna i fickorna, lutade sig mot den stängda dörren. ”Den andra hälften först.”
      ”Va?”     
     ”Den andra ursäkten, för att du över huvud taget satte dig upp emot mig. Jag har aldrig blivit så arg i hela mitt liv. Jag tar gärna den andra delen av den här och nu, så att vi får det överstökat. Jag har saker att göra, och vissa av dem kräver min fulla närvaro.”          
     Hon vred på huvudet så att allt hår föll över ena skuldran. ”Du gapar efter mycket, du. Jag kan ju inte be om ursäkt för något som är sant. Jag skulle kunna säga förlåt för att du är ett arsle, men det förändrar ju ingenting. Jag tycker ju fortfarande du är det.” 
     ”Vakta din tunga”, morrade han och fick upp dörren. ”Jag har arbete att sköta. Vad gäller dina kläder så jobbar vi inte i bomullsklänningar och tygskor.”   
      ”Du kan bara...”         

     Han vred huvudet åt sidan och betraktade henne med ett lång blick som fick det att vrida sig i magtrakten. ”Det finns frukost nere i köket. Jag föreslår att du går och äter innan de andra kommer in för lunch.”           
     ”Och hur skulle jag kunna det om...” muttrade hon, men han fläkte igen dörren – ännu en gång – och var borta, så orden blev hängande i luften. Vid gud, vad det gjorde henne irriterad. Vad hade hon sagt om det, första gången han bar sig åt på det sättet? Vittnade inte det om att han verkligen var en arrogant jävel ovanpå allt det andra som gav honom pris som årets arsle? Man slängde inte igen dörren i någons ansikte, definitivt inte hennes. Hon var dessutom inte färdig att diskutera med honom. Att smita iväg mitt under ett gräl, en pågående diskussion, det födde bara mer lågor av illvilja. Hon var inte säker på om det någonsin skulle sluta brinna så förjävligt i magen när han fortsatte att se på henne med den där arroganta uppsynen hon ville klippa till med första bästa trubbiga föremål.

Silversvärdsätten, 2016.

"I can't think of a future without you, it freaks me out." - Eva

"Goddamn it. You'll never be without me. We're going to grow old together.

Die together. I'm not going to live a single day without you." - Gideon

Texten nedanför är kopierad från Camilla Läckbergs blogg och frågestund, vilket för mig var så himla underbart skrivet så jag lånar helt enkelt texten och skriver in den här. För det är verkligen så det är, så det känns, trots att jag redan "visste" det fick jag mig en ögonöppnare. Jag vill inte vara en författare, jag vill vara en som förmedlar historier och som trollbinder människor med det jag skrivit.

Hur behåller man motivationen att skriva en hel bok?

Ja, är ju lite det som skiljer agnarna från vetet. Många därute vill skriva böcker, men har inte tålamodet och envisheten att faktiskt göra det. För det är ett långt projekt, där man sakta, sida för sida, bygger upp en hel berättelse. Det tar upp till ett år att effektivt skriva en bok, och det krävs ett speciellt psyke att klara av att genomföra ett så långsiktigt projekt. Det är samma som att vissa är sprinters och vissa är maratonlöpare. Du måste vara en mental maratonlöpare för att klara av att skriva en bok.

Men tricket är att inte se berget framför sig. Jag kan också känna mig överväldigad ibland när jag påbörjar en ny bok, för jag vet hur stort och högt det berget är och vet hur mycket jobb som ligger framför mig innan jag når toppen. Men då tar man det bit för bit. Basstation för basstation. Jag sätter upp dagsmål, och veckomål och månadsmål för antal sidor. Jag tänker inte att: ”nu ska jag skriva 400 sidor närmsta halvåret.” Utan jag tänker ”nu ska jag skriva minst 25 sidor den här veckan.”  Eller ”idag ska jag skriva minst fem sidor”.

Och tänk så här. Om du sätter målet ”jag ska skriva EN sida per dag” – jag på ett år har du 365 boksidor. Det är en rätt tjock bok….   Men ja, det finns inga genvägar. Du måste klara av att sitta där, timme ut och timme in, dag efter dag. Utan någon annan ”belöning” än att du ser sidantalet växa och känner historien utveckla sig. Klarar du inte det – ja då kommer du inte att skriva några böcker. Så är det bara.

Och fundera också på vad du vill. Vill du skriva böcker och berätta historier? Eller vill du vara ”författare”. Krimförfattaren Elisabeth George uttrycker precis detta i sin bok om skrivande ”Skriv på”. Hon säger att man ska ställa sig frågan: ”Do you want do be a writer or do you want to be an author?”  Om du drömmer om att bli författare för att du ser framför dig långa signeringsköer, miljoner på banken, djupa samtal i TV-soffan med Malou von Sivers, eller hur du svävar runt i en paljettklänning i Let’s Dance – ja då kommer du aldrig bli en författare.

Man måste älska skrivandet, vilja berätta en historia, klara av alla timmar i isolering hemma utan minsta spår av glamour och bekräftelse. När jag började skriva hade jag aldrig i mina vildaste fantasier kunnat drömma om den enorma framgång jag skulle få med mina böcker. Min dröm var att få ägna mig åt min passion, att skriva – och ja, att kunna försörja mig på det.

Och vi räknade på det, och kom fram till att eftersom vi första åren jag skrev klarade att dra runt vårt hushåll på min dåvarande mans lön, plus min föräldrapenning som då var ca 10.000 kronor i månaden tror jag – så hade målet ”försörja mig” uppnåtts den dag jag kunde dra in 10.000 i månaden netto på mitt skrivande per månad. Så såg min dröm och min målsättning ut. Allt annat var bonus, och jag hade aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna bli som det faktiskt blev.

Taggar: #bokskrivande #böcker #skriva #författare #novell #bok #camillaläckberg #isprinsessan #fjällbacka #drömmar #kapitel #silversvärdsätten

När saker på riktigt griper tag i mig och får magen att svida till för ett ögonblick - det är mina favoritstunder i hela världen. När jag satte mig i bilen för första gången på väg till Öland. När jag kom fram till Gysinge Herrgård. När jag skakade hand med ägaren. När jag kom fram till Öland. När jag såg vidderna, havet, kände vindbrisen, lukten av tång och hörde skriet från måsarna. När jag sprungit en runda och är så fantastiskt lycklig. När jag spretat klart med benen efter ett Barre-pass och är glad fast svetten sprutar och sedan länge har runnit ut över ansiktet. När jag läser en riktigt, jäkla bra bok. När jag läst ut Spelets Härskare i stugan på Öland klockan två på natten och började om direkt. Spiritual Awakening, The Best Thing That Ever Happened. Mass Effect-trilogins slutmeningar. Låten. An End Once And For All. Johans och min första kyss. Första gången pappa slog igång Nightwish. Att landa på grekisk mark. 

Många saker. Jag älskar pirret i magen sådant ger mig. Den där känslan "ja, bara jaaaa." Stunder med min familj, när jag lade ögonen på Johan för första gången. Kämpaglöd blandat med total eufori och lycka. Ett bra besked, en härlig nyhet. Lust. Jag säger lust, för det knyter min näve och rumlar om i magen och jag vill kyssa min sambo tills ingen av oss kan andas längre, därefter le åt honom det största jag kan och sätta tänderna i hans hud. Jag kallar det lyckorussyndrom. Och vilket lyckorussyndrom som drabbade mig mitt i de långsamma dagarna, ovisshet blandat med struntprat och baktalande och en varm famn att komma hem till och en familj som åkte härifrån som förgyllde min torsdag. 

Jag hittade Crossfire.

Eller Crossfire hittade mig.

Så många, fantastiska meningar, precis rätt, så rätt. Jag lever i en bubbla av lyckorussyndrom och vill inte läsa klart de hundra sidorna som återstår. Hjärtat öppnade sig ytterligare en gång i torsdags när böckerna landade i min brevlåda och jag sträckläste mig igenom de två första. Jag blev kär. Lyckorussyndrom all over again. Alla de ovan nämnda känslorna, samtidigt. Det är så härligt att vara förälskad. Att bli kär i nya saker hela tiden. Att bli förälskad varje gång jag öppnar ögonen på morgonen och slår armarna om honom.

Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt än det som flyter över sidorna i Crossfire-serien. Det jag känner för honom, det vi känner för varandra, det är precis som i böckerna hur rik och mörk Gideon än må vara. Så totalt, själadjupt, när inte "jag älskar dig" räcker till, när man inte kan komma tillräckligt nära, inte spendera tillräckligt mycket tid tillsammans, när inte ens livets alla dagar är nog för att stilla den känslan. Att jag skulle hitta det, hitta honom... Det här. Att det ens var möjligt att känna så för en annan människa.

Och att läsa om det i en bok. I fyra stycken, närmare bestämt. Men Crossfire är inte sååååå fantastiska bara för att det beskriver hur sådan kärlek känns, utan för att jag smälter bort av lyckorussyndrom över orden Sylvia Day använder, ord som fastnar för gott. En dikt i varje stavelse. Varje mening. Och begäret efter mer bara bränner sig djupare ner. Det får inte sluta nu. Det får aldrig sluta. Det här är den djupaste, bästa bokserie jag någonsin lagt mina fingrar över.

"There was nothing beyond the edges of our bed. Only us and a love that stripped us bare even as it made us whole."

"Marry me."

"Yes."

"As he stared back, he altered... as if a shield slid away from his eyes, revealing a scorching force of will that sucked the air from my lungs. The intense magnetism he exuded grew in strength, becoming a near tangiable impression of vibrant and unrelenting power."

Sportlov, ledig helg och lördagsäventyr. Migrän. Bokskrivande, soffmys, familjebesök och middagslagande, ätande, samtalande. Fantastiskt. Underbart. Farmors parfym i hallen när pappa och Anneli precis gått ut genom dörren. Hemlängtan. 

Jag är inne på artonde kapitlet nu (!) och slutet har aldrig varit så nära. Det har heller aldrig gjort så ont som nu. Jag kan inte berätta något om det, inte när det är så lite kvar. Cirkeln sluts. Kapitlen skrivs färdigt. Sen vävs allting ihop.

Men det gör ont. De är ju mina bebisar. Åtta år av mitt liv. Snart över. Skojar ni? Lyckliga i alla sina dagar? Nej. Jag vet inte. De är för olika. Storstad möter småstad. De har båda för mycket bagage. För mycket åsikter, idéer, temperament. De skulle aldrig klara av att leva tillsammans.

Inte ens efter åtta år.

Femhundra sidor.

Mitt evighetsprojekt.

Eller?

Jag som är så kärleksfull, så varm, härlig, en enda samling av känslor. När andra får lära känna dem hoppas jag att någon ska tycka om dem lika mycket som jag gjort och alltid kommer göra och dela min åsikt om varför det inte kan bli. Det svider. Det svider för att jag vet. Jag tog tag i det. Kastade ur mig det. Johan, jag är kär i dig. Vet det innan du åker.

Men den här gången, det här kapitlet. Det kan vara för sent.

Några knapptryckningar och ett liv i spillror. Lika många knapptryck och ett långt, lyckligt liv istället. En författare kan styra över liv. Skapa liv, rädda liv. Radera liv.

Jag får se hur kapitlet slutar. Den vägen, eller den andra. Ibland låter jag bara fingrarna spela på tangenterna. Skapa sin egen väg. Radera det som inte passar, ändra det som har potential. Två kapitel kvar.

Så nära.

Bära eller brista?

Tur då att jag är halvvägs genom del två...

9000 ord. 40 sidor och ett nytt kapitel, bara sista frasen kvar så kör jag igång med nästa. Det är ett evighetsprojekt, jag är medveten om det. Den kanske aldrig kommer att bli klar. Inne på sjunde året nu, och bara grunden är det enda som är kvar från den allra första färdiga produkten. Allt annat är ändrat. Förnyat. Fördjupat. Uppdaterat. Men tills den blir färdig, tänker jag se till att det blir det bästa jag kan, det bästa jag är. Jag tänker inte nöja mig med skräp bara för att den ska bli klar, bara för att få glädjen i att se den säljas i hyllorna till extrapris under mellandagarna, och skämmas för att jag hela tiden visste att jag kunde bättre. Ska den stå där och lysa kan den ju lika gärna vara brilliant och tre (sex?) år försenad. 

Fint folk kommer sent. Bra böcker kommer ännu senare. Min bok kommer när den känner för det. Och det känns som att det faktiskt kommer ske ganska snart.