Hej!

Jag tänkte svara på en kommentar jag fick idag, angående HEN och männens värld.

Jag tror att "Sofia" missförstod mig i mina tankar och åsikter. Jag och min Johan är på samma plan i livet, städar precis lika ofta som andra människor gör, han lagat mat lika ofta som jag gör det och vi är oerhärt jämlika - men jag tvingar honom inte till någonting. Jag kan förstås be honom att laga mat, diska, städa, men det handlar inte om det, vi är som vilka andra, normala par som helst. Jag hatar däremot kvinnor som förändrar männen så fort de blivit tillsammans, tvingar honom att baka, städa, laga mat, nedvärderar honom, pikar på honom inför deras vänner, tex "ja min man han är så så fruktansvärt korkad, han dammsuger inte ens ordentligt!"

Jag kommer aldrig någonsin att kväva honom på det sättet, jag kommer aldrig att vela bli en domderande hustru som gnäller, pikar, skriker och tjatar på honom att göra si och göra så. Han är som han är, och jag föll för honom utan att veta att han har dåligt morgonhumör eller risig mage, tex (även om han nu inte har det), jag föll för honom och blev kär i hans yttre och inre egenskaper och jag kommer aldrig, jag säger då det, ALDRIG förändra honom till att "lyda" mig och göra det JAG ber honom om "klipp häcken nu älskling, jag har så ont i huvudet, och vi ska faktiskt få besök snart", "klipp gräsmattan nu, mamma kommer snart", "töm diskmaskinen älskling, det måste göras. Nu" etc etc. Klart att jag ber honom om saker, men jag gnäller inte och jag tjatar definitivt inte. Om han ber mig städa är en sak, men jag tänker aldrig tvinga honom att göra det lika lite som han inte tvingar mig att göra det. Alltså, ingen av oss TVINGAR den andra att göra någonting, herregud! Jag får låta disken stå i en månad odiskat om jag vill!!! Och det får han också! Jag skiter blanka fan i hur ofta det städas, och det gör han också. I alla fall i teorin, haha.

Det jag menade med mitt inlägg var att jag behöver en trygghet, en stabil punkt i mitt liv, en stöttepelare, även om jag är oerhört självständig. Och att veta att Johan finns där, att han ibland påminner mig om att plocka upp mina kläder eller diska undan middagen jag just lagat, det är för mig en ofantlig trygghet som ger mig lugn. Det hade varit likadant om jag varit ihop med någon som hette Staffan, Kalle, Henrik, Christoffer, så det handlar inte om att jag underkastar mig honom. Jag tycker om att han "ser efter mig" och att han är så fantastisk som han är. Vi är som vilket annat par som helst och jag är ledsen om mina åsikter i det förra inlägget var på något sätt missvisande.

Helt enkelt, vi är jämnlika, vi har i det mesta samma åsikter och jag tror allvarligt att han är den människa jag väntat på hela livet. Men det är han som är the man, det är han som ska "ta hand om" mig och vår eventuella familj MEN om han vill vara hemma med barnen (nu tänker jag vääääldigt långsiktigt, barn finns inte på kartan än på många år) så får han absolut vara det och ingenting skulle göra mig gladare än om vi delade på bördan. Jag älskar honom, jag respekterar honom, jag värdesätter honom och jag vet att allt det där är besvarat, att det är samma för honom. Det gör mig bara glad att han bryr sig tillräckligt mycket för att vela ta hand om mig, att han bryr sig om min kroniska sjukdom och ser till så att jag äter ordentligt och rör på mig och allt sånt. Hur skulle jag någonsin kunna förändra honom till en toyboy/boytoy som gör allt jag ber honom om? Hur skulle jag någonsin kunna förstöra hans liv och hans livsgnista och den han är? Förstår du?

Update:
Och nej, jag är inte trångsynt och jag tänker inte som en gammal mormor, jag tänker med hjärtat. Och det kan både vara bra och dåligt, men helt enkelt, jag vill inte förändra Johan till någon han inte är. Jag vill att han ska vara den sprudlande glada, snygga, fruktansvärt underbara karl han är även fast han är ihop med mig, jag vill att han ska vara densamma person även fast vi har varit ihop länge.

Hej!

Jobb mellan 11:45 och 20:00 idag. Ställde väckarklockan på nio först, men när den ringde kände jag mig inte alls redo att stiga upp, så jag ändrade tiden till först tio, sedan halv elva, haha. Jag hade kunnat sova hur länge som helst men jag kände att jag skulle behöva skriva på min bok och då hade jag inte tid att lata mig. Frukost/lunch bjöd COOP på, det blev Carbonara som ska räcka till lunch/middag också på jobbet. Jag måste säga att jag gillar D-pass av den aledningen att man inte behöver trycka i sig både frukost, lunch, middag och kvällsmat utan det räcker med bara frukost och "lunch" på jobbet. Ja, jag har diabetes, men en banan hit eller dit när man blivit låg räknar jag inte som mat.

Ett av kapitlen fick sig i alla fall en genomgående titt till och sedan kom Johan hem på lunch, så jag åkte med honom till jobbet och här sitter jag resten av dagen. Det är verkligen höstvindar ute idag, rusk och regn och inte alls någon värme, men hösten är faktiskt mysig på sitt sätt också. Alla färger, den klara luften, frost på träden... om det bara kunde förbli så och inte bli mörkt och kallt och jobbigt i november ända tills snön kommer och åtminstone lyser upp lite. Jag ser verkligen inte fram emot januari, februari och mars, tre fruktansvärt långa månader av kyla och snö. Hade jag varit smart hade jag varje månad lagt undan 80 % av lönen men är man ung och dum så kostar det, det är så bra att komma och tänka på det nu när man har två löner kvar av Silja och sedan är det finito. Men äh, det löser sig. Jag får försöka tänka så, att inte tänka längre än näsan räcker för då är man i alla fall lycklig för stunden.

Om knappt tre veckor åker vi till Grekland och på måndag börjar skolan igen, så jag kommer få saker att tänka på som förhoppningsvis tar bort alla de dåliga tankarna på stress och liknande. Jag läste i välkomstbrevet att det första momentet vi kommer att läsa är den tidiga bronsåldern i Sverige, så det kommer bli spännande! Det kanske inte låter speciellt intressant, men jag tycker i och för sig inte att matte, fysik eller kemi är fängslande ämnen att läsa så jag säger bort allt sådant och istället fokuserar på historia, geografi, samhällskunskap och liknande. Jag hoppas verkligen att det blir lika kul som jag förväntar mig! Då är ju bara den stora frågan var man ska bo och vart man ska börja jobba inom ett par månader, vi tycks inte komma någon vart i våra funderingar... men det löser sig väl också så småningom!