Skyrim och Spirit, handling på ICA och skynda ner i tvättstugan för att jag glömde bort vår tvätt-tid, det har fredagen hittills bestått av. Jag har även ringt både 1177 och vårdcentralen hon gav numret till, en distriktssköterska som man inte behövde boka tid hos, bara ringa och säga att man vill komma förbi. En undersökning tar fem minuter. Samtalet med henne på 1177 fick mig att skina upp som en sol, hon var hur trevlig och hjälpsam som helst och blev upprörd när jag berättade om gårdagens samtal med Täby VC. Hur som helst, jag ringde den där sköterskan och tro på fasiken att den tanten var lika otrevlig som gårdagstanten! Alltså hallå! "Du kan egentligen inte boka via mig, du måste ringa vår husläkare, men jag kan väl hjälpa dig, då", "Det är samma regler för oss också, för alla, att komma till en annan vc än den man står skriven hos", "Varför ringer du till oss nu om dina besvär förresten, om du har gått med det så länge?" Ja, kanske därför att jag har stått ut i flera månader och försökt bota det på egen hand?

Hon tänkte boka in en tid idag, men sade sen att jag gott kunde vänta till efter helgen för de var så fullbokade - du får komma på måndag morgon, men du måste vara i väldigt god tid då det är massor av andra patienter som också söker vård. Suck... Nåja nu är tiden i alla fall bokad och jag får göra ett järnvärde-test på måndag. Hurra! :-) Jag ville testa för andra vitaminer och mineraler också men det tyckte inte hon, det räckte med järnvärde för jag står ju inte skriven här. Dessutom så ska man absolut inte självdiagnostisera sig själv. Jag är glad i alla fall för nu får jag snart veta varför jag mår som jag mår! Elaka Stockholmstanter till trots.

1177 skrattade lite och sade att det är en lite annan kultur i storstan (hon satt i Kalix) och när jag berättade om att jag blev utelåst en gång och nekad hjälp av jouren - de ville ha tvåtusen kronor för att öppna en enda dörr trots att jag förklarade att jag hade diabetes - så berättade hon att jag kan ringa upp dem om det händer igen så skickar de ut en jour med blodsockerhöjande medicin/mat, gratis! Wow! Verkligen värt att komma ihåg om jag skulle glömma både bananen, nycklarna och börsen igen! Vilket inte skulle förvåna mig om jag gjorde... Virrhöna som jag är ;-)

En förkylning hägrar i horisonten, halsen är tjock och kroppen varm. Men jag stångar den så mycket jag kan för nu är Johan snart hemma för hela helgen och imorgon väntar bowling med några gamla jobbkompisar, alltså finns det ingen tid till att vara hemma sjuk och febrig. Junior Masterchef-semifinal på teven, tända ljus och varm dusch, mer Sons of Anarchy and that's a wrap everybody. Vi hörs på måndag. Nu ska jag njuta av min lediga helg.

Helg och hemma. Så himla skönt. Jag ringde Täby VC tidigare idag, men de kunde inte hjälpa mig. Jag kände mig som en försäkringslös amerikanska utan rätt till vård. På Aleris hemsida stod det att vem som helst är välkommen oavsett vilket landsting man tillhör - bra tänkte jag och tog mig i kragen och ringde dit, förklarade läget om att jag är blek, trött, orkeslös och med koncentrationssvårigheter och andfådd och är jäkligt yr, speciellt i trappor. Hon tystade mig med att säga att jag bor ju minsann inte här utan i Kalix, varför ringer jag inte dit för. Jag svarade tillbaka med att jag jobbar här och har bott här sedan april, varpå hon säger "när ska du åka hem då? Du tänker inte åka hem för att göra en undersökning?"

Ja visst åker jag gärna tvåhundra mil för en tio minuters undersökning, tack så jäkla mycket. "Jaaaa..." säger den skånska, ohjälpsamma Stockholmssköterskan, "men du har inte svimmat då eller, om du har gått med det här så pass länge?" Nej jag har inte svimmat, än, men nog tusan känns det som att jag är påväg ibland. "Men OM du svimmar, DÅ kan du vända dig till oss igen, för DÅ räknas det som akutfall. Boka en tid i Kalix så länge. Jag har inga tider för dig här annat än om fyra veckor nåt sånt, om du nu har kvar besvären så pass lång tid framöver." Och så var det tack, hejdå.

Men nog om det, jag är fortfarande irriterad. Jag får jobba en månad till! Applådera med mig, hihi! Nu är det helg. Nu ska jag hälla i mig en hel massa teer så jag blir pigg och alert och orkar gå på gymmet. Johan är ledig i helgen till och med, åh så lycklig jag är när jag tänker på det. Vi hade en alldeles underbar kväll igår med lugn musik och spel och en hel del whiskey haha, så jag gick och sjöng "You are my sunshine" till honom hela morgonen. Hela jag log. Happiness. You never know dear, how much I love you. Han är så fantastisk, den där mannen. Min man. :)

Alltså jag är så trött så det inte är SANT. Jag däckar klockan nio varje kväll. Helt färdig. Orkar bara lyfta bebisvikter på gymmet numera, får vääärldens puls när jag anstränger mig och blir yr. Jag åt ju bara järntabletterna i två veckor i höstas och sen blev jag förkyld och har inte börjat med dem igen, men jag tror det är fler vitaminbrister som huserar i min kropp. Selen, Magnesium, D-vitamin tex. Jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu och min kost har inte förändrats. Får nog ringa husläkaren. För såhär jäkla trött kan man inte vara... det är bara så svårt att ta sig för att ringa :-(

Jag har ju min årliga kontroll av diabetesen i slutet på februari. Där testar de ju det mesta, men jag ska nog be dem kolla diverse vitaminer och mineral-nivåer också. Bara för att gå till botten med det. Jag gick ju igenom en operation i mars förra året och har inte riktigt varit mig själv sedan dess. Eller jo, i omgångar, men så kommer det såna här dagar och veckor då jag är redo att däcka och sova i en månad i sträck, zzzz. Fast vissa dagar är jag så sprudlande full av energi att jag orkar 60-70 kilo i benpressen och springa flera kilometer, blodet kokar av explosivitet... hmmm. Ja ja det var inte det jag tänkte skriva, men som vanligt drar tankarna iväg när jag sätter fingrarna över tangentbordet och de får liksom styra allt. Jag lutar mig bara tillbaka i vår ack så sköna soffa och andas djupa andetag. Bloggen är terapi på sitt sätt det också.

Nu har jag i alla fall tryckt en tallrik med kokt broccoli och massa citronpeppar mmmm, druckit grönt te och ätit smörstekta surdegsfrallor (bröden blir så krispigt goda) med leverpastej på. Imorgon har vi konferens hela dagen så jag får väl trycka i mig lite magnesiumtillskott eller min multivitamin-kvinna så jag kan prestera på topp under mina två sista dagar. Min chef vill gärna ha kvar mig men hon hade inte hört något av den högre chefen ännu... Så vi får se. Ikväll ska jag i alla fall njuta av min fina man och nya avsnitt av Sons of Anarchy.

Gårdagskvällen spenderade han på gymmet medan jag låg hemma och myste i en renbäddad säng framför Life och Planet Earth och var trött som tusan hehe. David Atterborough och Henrik Ekman är fantastiska berättare och dessa program visar verkligen livet ur ett annorlunda perspektiv och med ledorden "Life will found a way". Visste ni tex att det finns en centimeterstor ödla med vattenavvisande hud som sover på vattnet? Att han inte kan drunkna? Att en basilisk i Brasilien kan springa på vattnet och att en del fiskar kan flyga och att det finns en grodsort i Afrika som kan förvandla sig själv till en studsboll och dunsta femhundra meter nerför ett berg utan att ta skada? Antecknar någon? Ingen? Jag kan då garantera att det är bra mycket bättre än meningslösa skitprogram som Sex and the City och One Three Hill i alla fall ;-)

Taggar: #diabetes #blogg #träning #hälsa #trött #seg #vitaminer #life #planet #earth #jorden #beautiful #inspiration #tv #tips #program #serier #sonsofanarchy #ledig #jobb

Middagen intagen och jag ska snart promenera till vår varma dusch och göra lite inpackning och ansiktsmask med nya peeling-vantarna jag köpte. Huden blir len som en bebisrumpa och man riktigt känner hur kornen peelar hudens flera lager, tar bort den trötta vinterblekheten och gör ansiktet så rosigt och fint. Som jag tycker om sånt, jag skulle kunna stå där i en timme... Alla bekymmer bara försvinner, rinner av mig. Samma när jag handlar matvaror. Jag älskar att göra det. Det är terapi. Jag går igenom dagen i mitt huvud, går lugnt och sansat mellan hyllorna och ja, njuter. 

Ibland är det alldeles fullt med folk där, i olika stadier - barnfamiljen, ensamma pappan, PT:n, hälsogurun, vegeterianen med sin korg full av ekologisk kaninföda, ungkarlen med sina snabbmakaroner och fyra liter mellanmjölk och snabba leende, trötta mamman i mjukisbyxor, tonårsparet, gamla paret... Varje människa har ett eget liv, egna problem, egna bekymmer, och då och då korsas våra vägar, vi kanske går in i varandra och säger oj, förlåt. Tågen är alldeles fullsmockade på mornarna, fullt av människor i olika kläder, färger, klädstilar, frisyrer, och alla är påväg någonstans. Alla har sitt eget liv någonstans, sitt jobb. Alla bilar är påväg någonstans. Alla har ett mål. 

Ibland önskar jag att jag inte var så djup så jag slapp reflektera över sånt. Typ en knapp, på och av. Men jag ser människor. Jag känner stämningen i luften utan att se deras ansiktsuttryck, jag bryr mig även om jag inte känner dem. Jag släpper före den trötta mamman i kön och får ett trött men ärligt leende tillbaka, jag tränger mig före den uppkäftiga tonåringen som blockerar fyra kassor genom att inte kunna välja tuggummi. Jag blir uppriktigt ledsen och arg över ytlighet, att dumma blondiner går före för att de är snygga och pantade med stora tuttar. Jag gråter till filmer och böcker, det skär i hjärtat när folk som älskar varandra inte får vara tillsammans, varför måste vi alla komplicera saker och ting? Jag önskar ibland att det gick att stänga av alla känslor. Men samtidigt, det är ju jag.

Jag vill inte stänga av mig själv heller. Jag lever och jag andas och jag känner så otroligt många känslor. Jag är en Highly Sensitive Person. En fjärdedel av Sveriges befolkning är sådana. Det är ingen diagnos, inget syndrom. Det är en personlighet - att värna om och skydda resten av våra medmänniskor. I varje flock finns det en sådan personlighet. Ni har väl sett på TV, alltid ett djur som håler utkik och varnar för fara? Det är vi som räddar liv. Johan sade åt mig att jag har ett så stort hjärta så det var därför som resten av kroppen blev så liten... All kraft gick åt till hjärtat. Jag hyser så många känslor för allt och alla, jag ruvar på så många känslor. Jag förstår främmande språk bara genom att lyssna på tonläget. 

När jag lyssnar på den här låten blir jag så sprickfärdig av lycka och kärlek. I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you. ♥

Ibland blir jag sådär fånig så jag bara stannar upp och tittar, känner efter, insuper dofterna och ljuden av ett hem. Vårt hem. Hemma är den enda platsen jag känner mig totalt lugn. På gymmet presterar jag, där kämpar jag så svetten lackar och musklerna värker. På jobbet ägnar jag mig åt att förstå och att göra bra ifrån mig. Och så när jag kommer hem... då släpper jag ner axlarna och bara stannar upp. Laddar batterierna. Det gjorde mig så glad när Jolsson kom hit igår och sade redan i dörren, åh mmm här luktar det plättar. Och jag kände efter och så luktade det sådär hemmeligt, en mix av mig och Johan som man inte tänker på förrän man står där. En underbar doft. Jag är så himla kär i honom så jag kan knappt beskriva det...

Jag tog bussen till Arninge idag för att besöka Rusta och ÖoB. Kom hem med lite diverse badrumsgrejer och en underbar filt, två mattor, ljuslyktor, ljus, gardiner, nagellack, nötter (paranötter) och en mascara och jag betalade inte många hundralappar för alltsammans. Det var bara en bråkdel av vad jag skulle vela göra med lägenheten men vi tar lite i taget.

(Nu hamnade bilden snett såklart, jäkla Bloggplatsen som måste vända redan rättvända bilder...

Filten under mina fynd är den jag just pratade om, så underbart mjuk och härlig.)

I eftermiddag blir det en varm dusch följt av min hemmaspa-ritual, och med nya ljus och ljuslyktor blir det äntligen lite mysigare i badrummet - taklampan har ju gått sönder och vi har inte ringt elektrikern än... såhär tre månader senare... Den lugna musiken är redan igång. På helgerna känner jag absolut ingen press att prestera, att göra något märkvärdigt. Jag handlar och jag tränar och myser med Johan när han är ledig, ser film eller städar. Laddar batterierna, helt enkelt. Nästa vecka kör min sista vecka på arbetet igång om jag inte hör någonting mer. Just när det börjar gå så bra :) Nåja, vi får se. Nu ska tevattnet igång. Dandelion Wine i högtalarna och en lång, varm dusch i fjärran. Seize the day.

Klockan är tre och jag har redan hunnit diska, städa, tvätta, träna och lagat mat, pratat med mamma och bjudit in en vän som nu är på ingång. En riktig superfru, ju ;) Jag avslutade just ett samtal med ICAs kundtjänst.. Snacka om idioti... Jag och Johan har skickat in en ansökan om ICA-kort för fyra månader sedan och väntat på våra kort sedan dess. Nu idag ringer jag för att fråga vad som har hänt med beställningen och så säger killen i telefonen - "Ah nä men Johan måste ringa in till oss för att komplettera en uppgift som saknades". "Jaha", säger jag, "vi är sambos och skrivna på samma adress så det kan du ta med mig." Nej det måste vara Johan som ringer, insisterar muppen i andra änden, "och innan han gör det så är er ansökan tyvärr inte fullständig och alltså kan vi inte skicka er några kort". Vaaaa? Kunde ni inte ha ringt och sagt det för eh ja, få se, fyra månader sedan? Hur i hela friden ska Johan veta att det saknas en uppgift på vår ansökan som han inte sett på flera månader om ingen säger något?!  

Skit säger jag. Jag har jobbat på Silja i två år och vet vikten av bra kundbemötande och kundservice. Om kunden är glad är jag glad. Det är så det fungerar. En glad kund är en återkommande kund. Men okej. Skit i det. Den policyn gäller tydligen inte överallt. Nu ska jag sätta in resterna av raggmunkarna i kylskåpet, vänta på vår vän - den tidiga inneboenden som säger att han brukar läsa min blogg på dass haha - och göra annat roligt för det är ju faktiskt fredag idag! Har förövrigt beställt årets första julklapp... Äntligen!!! En månad i efterväg... men it's a special one så jag hoppas ägaren blir glad ändå... Ägaren brukar inte vara så duktig på tider och sånt och man ska ju inte streesa... Så han kanske inte tänker på att julen redan har varit hihi. Ja ni får se, helt enkelt ;)

Jobbet slut för denna vecka och det kändes extra skönt att komma hem då Johan hade lovat att laga plättar till middag. Jag har sett framemot det ända sedan igår morse. Det var så HIMLA gott. När jag väl bestämmer mig för att sjunka ner i träsket gör jag det rejält. Två stora matskedar jordgubbssylt, stora klickar vispgrädde och så vira ihop plättan och in i munnen! Mmmm!!! Dagens första insulin på det och det visade sig vara för mycket då jag fick trycka plätta nummer tre timmen därpå för att överleva. Ännu mer grädde och sylt... ännu mer plättar... Mums!

Jobbet har flutit på bra i veckan och jag börjar få in jargongen nu. Ekvationerna ser inte lika skräckinjagande ut längre och mina jobbkompisar är så fina allihop. Satt i över en halvtimme och pratade diabetes med tre andra från en annan avdelning... en av dem har en dotter som vill börja föreläsa om vikten att sköta sitt blodsocker, speciellt runt en graviditet som är sååå livsviktigt. Hennes historia var fruktansvärd. Absolut fruktansvärd. Jag vet inte ens om jag vill skriva det här. Jag ville bara gråta och samtidigt slå en näve i bordet för att världen är så hemsk. Jag sköter min diabetes. Det skulle jag göra även om jag inte visste att jag väntade barn. För mig är det livsviktigt. Jag tänker nästan aldrig på hur hemsk sjukdom det faktiskt kan vara. Om man slarvar. Om man inte sköter sig. Speciellt jag som kvinna... jag kan förstöra betydligt mer än mitt eget liv för all framtid... och måste leva med den vetskapen under resten av mitt liv om det går illa. 

Jag vet att min diabetes kanske inte kommer att vara såhär medgörlig alltid. Jag förstår det. Men enligt alla de bloggar jag har läst och diabetiker jag pratat med som alla äter liknande kost så kan jag hindra sjukdomen från att vinna. Jag kan leva ett normalt liv minst lika länge som friska människor. Äter jag som jag ska och tränar ett par gånger i veckan så behöver jag inget måltidsinsulin. Jag går inte högre än 10.0 mmol/l trots plättar. Men att sluta med det... att börja äta massa pasta och ris och vitt bröd igen... sluta träna... sluta med grönsakerna... börja supa som fan och röka, strunta i att ta mitt insulin... Det fattar man ju själv att det är dumt även för en frisk människa, men för oss med diabetiker, kan det vara döden.  Diabetesen vinner inte över mig. Aldrig någonsin att den ska få göra. Jag tillåter det inte. JAG ska vinna över den. Jag äger min kropp, kan inte låta bukspottskörteln styra mitt liv. Jag har diabetes, ja. Men jag är inte diabetes. 

Ä ntligen hemma efter en halvdag på jobbet och en halvtimme på gymmet. Jag tränade löpning idag, intervallträning med lutning. Tuuungt! Det var fullt av folk redan vid fyra, men jag ställde in maskinen och tog av mig glasögonen, försvann in i min egna värld med sylvassa piskningar från den inre rösten - du ger inte upp nu, din jävel, du kan det här, det vet jag. Det är svårt att låta bli att jämföra sig med andra när man står där och inte orkar lika mycket eller länge, men idag struntade jag i det, jag var där för min egen skull och för mina egna mål, inte för den spurtande grannens eller hon där borta eller bodybuildern jag såg nere vid de fria vikterna. För min skull. Min. Jennies. 

Det är när man börjar jämföra sig med andra som de egna prestationerna faller i bitar. Det är då man tycker att ens framgångar och alla delmål man passerat inte spelar någon roll, "för jag kommer ju ändå aldrig orka lyfta lika mycket som henne, jag kommer ändå aldrig bli så stark..." Det handlar inte om dem. Det handlar inte om någon annan än dig själv. När du står där, sitter, går eller springer, vad vet jag, det du gör på gymmet... då ska du bara lyssna till en röst och det är det där jäkla anammat jag vet finns där inuti oss alla. Den där lilla, lilla rösten som piskar oss, som skjuter ut adrenalin i musklerna, som får benen eller armarna att orka bara lite, lite till. Visst fan duger vi. Var och en gör sina olika saker, lyfter olika, springer olika, men det vi alla har gemensamt är att vi är där för att kämpa. Kämpa för att bli smalare, starkare, snyggare, lugnare... För att få lite ensamtid, för att vinna den där bodybuilder-tävlingen, för att rehabilitera en gammal skada. Alla har sina olika mål och alla är lika viktiga. men framförallt kämpar vi för ett bättre, mer hälsosammare liv. 

Jämför aldrig din resa med någon annans. Du är inte någon annan. Och allting har två sidor. Jag har gått hela helgen och trott att min chef är arg på mig för att jag gick hem i torsdags med låsningen, för hon hade skrivit ett mail om att hon loggar in på min dator för att göra klart vissa, jätteviktiga grejer jag hade på agendan som inte kunde vänta. Så jag har haft ångest hela helgen och kommer till jobbet med svansen mellan benen på måndag, idag, och hon är lika trevlig och gullig som alltid och jag förstår ingenting... så hittar jag ett mail... skickat just före det där jag just beskrev, som på något sätt halkat undan: "Men gumman då!! Klart att du ska gå hem om du har så ont, det är ingen fara! Om du vill kan jag logga in på din användare och hjälpa till med några uppgifter om det är ok? Så sliper du drunkna på måndag!" :)

Döm inte allt du ser. Tro inte allt du hör. Det finns två sidor av allting... av allting. Och tji fick jag för min egen dumhet som inte tänkte på det... bara en hel helg med tankar på jobbet, tänk om... till ingen nytta. Dumt va :) 

Har ni förresten hört denna? Den här skivan har gått på repeat så himla många gånger hemma i huset sedan jag fick den av pappa som elvaåring. Lunatica - Fable of Dreams kom 2004 och är fortfarande mitt favoritalbum genom alla tider. De sjunger som ingen annan, om en annan värld, om fantasi och drömmar utan logik. 

Taggar: #träning #hälsa #träningsblogg #fitness #lchf #gym #sats #täby #stockholm #lunatica #musik #muskler #tankar #åsikter #ångest #citat #diabetes #diabetiker