Och vet ni? Imorgon ska jag och Johan på lägenhetsvisning i Umeå, en trea i utkanten av stan har vi fått sjätte tjing på!! :-) Så vi åker det första vi gör imorgon bitti, sova är för mesar och det får jag göra i bilen i värsta fall. Vi plockar även upp mamma i Piteå så att hon får följa med. Jag är så glad nu, det värsta man kan bli är besviken :-)

Hej! 

Underbart varmt väder idag och jag är inringd för jobb mellan 14:45 - 23:00, haha. Men jag är ändå så oerhört glad, jag satt senast igår och beklagade mig över att det snart är augusti och det har knappt varit över tjugo grader varmt. Idag när jag slog upp ögonen var det 37 i solen och 23.7 i skuggan, vadå leende på läpparna?!

Illamåendet som hållt i sig i två dagar efter ångestattacken har även den försvunnit, mer eller mindre. Och jag har suttit hela dagen och skrivit på min bok och nu tänker jag inte skriva en mening mer, för nu är den klar. Från början till slut. Alla de 510 sidorna. Öh, äntligen, eller vad säger man? Det tog bara en sisådär ett och ett halvt år att skriva första meningen till den sista... men mitt första projekt i bokväg är jag ännu inte riktigt nöjd med. Det är ännu ett trettiotal sidor som ska korrekturläsas men sedan, sedan kan jag också äntligen säga att den är klar, färdigskriven, finito.

Livet går bättre nu, det är då en sak som är säker - och jag hoppas att det håller i sig länge den här gången. Hösten är ännu långt borta och mycket kan hända innan dess, så varför stressa upp sig över någonting som man inte kan styra över? Allting löser sig i slutändan, och gör det inte det så är det inte slut ännu. Nåja, nu ska jag kila iväg till jobbet och till min finaste man :-D

   

Hej!

Jordens värsta ångestattack grep tag i mig på jobbet idag. Det var som att köra hundraåttio kilometer i timmen rakt in i en betongvägg - det tog tvärstopp. Det flimrade framför ögonen och svartnade sedan ett par sekunder när jag skakade på huvudet för att få bort känslan. Jag hade känt det komma, men det är så länge sedan jag hade en attack nu så jag nästan glömde hur det känns. Men bara nästan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag bara gick halvtid idag men var tvungen att tacka nej till en mamma- och systerdejt för att jag mådde så sanslöst illa.

Det är gräsligt att inte veta vad som är upp och ner på världen, att inte veta varför man får attackerna och inte ens varför de dyker upp. Men när de dyker upp undrar man om man ska gå under. Tankarna bara snurrar, utan början och utan slut. Missförstå mig rätt, jag är lycklig över mitt liv och det jag har, men jag vet att det finns mer att hämta där ute. Men förståendet säger en sak, hjärnan en annan och hjärtat en tredje. Den enda sak i hela världen som jag är absolut säker på är att jag aldrig vill mista Johan, men det jag blir så rädd för är att jag inte vet vart vi kommer hamna ens om en månad, ett halvår. Jag vill ut och upptäcka saker, tex Australien, ett land jag har dragits till ända sedan jag var liten och som jag alltid, alltid drömt om. Nej, jag längtar inte efter städerna, men landsbygden. Där det inte finns en granne på fem kilometers håll, där folk fortfarande bor och verkar, där de har sina farmar, bondgårdar... där de föder upp boskap.

Och Colorado, Texas, Wyoming... samma sak där, jag vill dit så jag blir galen. Jag kan inte förklara det, inte förklara just varför min kropp står i lågor varje gång jag tänker på de som bor där och vad de gör. Vad är det som lockar så ofantligt mycket med ogästvänlig terräng, urinvånare som har gjort samma sak i trehundra år, där deras gårdar är äldre än något annat och gått i arv, från son till son till son till son?

Jo, jag vill skriva. Jag vill skriva böcker om hur det är att leva där även fast jag vet att det redan skrivits massor. Jag vill känna hettan i luften, dammet som blåser upp när jeepar kör förbi, smutsen som rörs upp av hästars hovar, höra ljuden av en främmande stad, ett främmande land med en främmande accent. Och jag vill uppleva det med Johan. Med min familj, fast jag vet att de inte längtar efter just det - att åka dit, menar jag. Det har alltid varit jag som varit den mest äventyrslystna av oss alla, alltid varit jag som drömt om fjärran platser. Jag är ingen storstadsmänniska, ingen stadsmänniska över huvud taget. Jag vet inte var min plats på jorden är men trots - eller tack vare - att jag längtar så innerligt inför att få åka till de platserna jag just beskrev vill jag inget hellre. Jag vill dit.

Okej, det finns risk för att det här låter komplett hjärndött och det är jag medveten om. Men eftersom att jag aldrig någonsin fäst mig vid att folk skrattar bakom ryggen på mig tänker jag inte göra det nu heller, utan jag följer mina egna vägar och tankar som ångestattacken styrde in mig på och jag tänker inte sluta förrän den sista obehagliga känslan har lämnat mig helt och hållet.

Min hjärna frågade mig när jag satt där på golvet i duschen och inte visste vad som var upp och ner på världen, att varför gör du inte det som du vill innerst inne, det som du har drömt om så länge? Du håller redan på att uppfylla två av dina drömmar, varför inte infria de övriga samtidigt? Om jag ska vara ärlig har jag inte ett svar på det. Det är ju hur dumt som helst, jag menar, varför gör jag inte det? Varför? Det finns inget svar på det annat än feghet. Jag är feg. Jag är en riktig jävla fegis som aldrig någonsin har gjort saker som inte har innefattat min familj, inte förrän jag träffade Johan. Och vi kom fram till att vi delar på så många saker, så många tankar och åsikter och funderingar, vi delar nästan samma mål, åtminstone är de så oerhört lika varandra. Vi vill båda ut i världen, ut och se saker, göra saker, uppleva sånt som inte många andra gör.

Jag håller på att skriva en bok, det är ett av mina livsmål. Att skriva tillräckligt bra så att folk känner igen mina verk och vet vem jag är - "att skriva mig ett namn". Arkeolog har jag velat bli i alla tider... och det ska jag nu bli, åtminstone i teorin. Och sedan, förhoppningsvis bli så bra och framstående även i det att jag får fara utomlands och gräva... kanske, gärna till de platserna jag nämnde ovan, Australien eller Colorado...

Och det tredje är att se mig omkring i världen. Australien har alltid varit ett av mina livsmål, och vad har jag egentligen som håller mig fast? Ingenting! Jag har precis gått ut skolan, har jobb fram till augusti-september, tänker studera distans och får ett heldundrandes belopp av försäkringskassan i september därför att jag har diabetes. Diabetes har aldrig varit något jag någonsin velat ha, men bara för att jag är kroniskt sjuk och kommer vara det under resten av mitt liv tänker jag inte låta den stoppa mig i vad jag vill göra. Men vet ni varför? Vet ni varför jag vill göra alla de här sakerna, varför jag tror att jag kommer klara av dem allihopa?

Jo, just därför att jag har en familj här hemma, en familj som alltid kommer att finnas där och vänta på mig vart jag än befinner mig i världen. De har stöttat mig och min syster i allt som vi har velat göra och hela tiden sagt "sikta på stjärnorna, så kanske du i alla fall når trädtopparna!". Och nu när jag har blivit vuxen... kanske det är dags att vidga mina vyer, göra alla de saker som jag alltid har velat göra men varit för ung eller för feg för.

Nu är jag inte för ung. Jag är fortfarande ung, men nu är jag nitton år gammal. Jag har längtat efter äventyr hela livet. När passar bättre att åka ut och resa än nu? Jag är ung nog att klara av att sova på en bänk om det blir nödvändigt medan vi väntar på nästa flyg. Jag vet att min fantasi är större än andras och att jag är så oerhört naiv, men om man inte hoppas, längtar, vill... vart tar man sig då? Till kassan på Ica som trebarnsmamma?

Jag älskar barn. Jag vill ha flera stycken, fyra, fem, kanske till och med sex barn. Men jag vill uppleva saker först... och vem vet, kanske man fastnar där i vildmarken i Australien eller i Amerikas vila västern ihop med Johan, och skapar oss ett nytt liv där... ett liv som våra barn kan växa upp i... en egen gård, en egen farm med djur... mycket mark... en konststudio och ett bibliotek. Jag vill bli ihågkommen. Jag vill att mitt namn ska finnas kvar även när jag dör. Och om jag inte gör något åt det nu, när ska jag göra det? Om två år kanske jag är mamma, inte avsiktligt men... olycksfall i arbetet kan ske när som helst även om jag inte tänkt mig ens åt det hållet.

Nej, jag vill åka till alla de fjärran ställena och uppleva saker, uppleva så mycket att jag kan skriva mig en fantastisk bok om det sedan. Mitt hjärta må finnas här hos Johan och min familj, men min själ längtar efter att få bege sig ut i världen, sträcka på vingarna tillsammans med den finaste människan på jorden som jag är dödligt förälskad i... vi kan ju alltid vända om och flyga hem om det inte bär sig. Men om man inte har försökt... så kan man aldrig veta om det var värt det. Om det var som man trodde. Och även om det visar sig att det trots allt var helt värdelöst, att man kastade pengarna i sjön och tycker att amerikanarna eller australiens hetta var för mycket... så är man en erfarenhet rikare och kommer att därefter se världen med nya ögon. Världsvanare ögon. Och man börjar kanske drömma om någonting annat... någonting annat vi kan göra, någonting mer. För en sak är säker, det enda jag vet med tusen procents säkerhet... det är att jag vill göra allt det här med Johan.

Eftersom att inga ord räcker till för att beskriva det vi har låter jag bilden tala för sig själv. Jag har aldrig i mitt liv varit så lycklig och känt mig så hemma som när jag är med dig. Jag älskar dig nu, och jag har älskat dig hela tiden. Jag önskar att jag kunde beskriva det bättre än så, önskar att det fanns ett sätt att visa det för dig, typ öppna min hjärna så att du kunde se vad som fanns där (om man nu inte tar det riktigt sååå bokstavligt). Du är mitt allt i evighet, föralltid. Förevigt.

Ett år ♥♥♥

60.000 gilla-markeringar över en överviktig strandkropp i all ära, men det här är vad JAG tycker är snyggt! :) Och med tanke på att det är dessa brudar som årligen går världens största modevisning och inte strandade valar... ja, jag vet inte vad jag ska säga mer än att alla är vi olika och smaken är och förblir delad, men det finns en anledning till att 90 % av alla kläder som skapas görs för "normalviktiga" människor. Och erkänn, vad ser egentligen bäst ut? De här brudarna i en åtsmitande klänning eller en grövre kvinna i samma klänning, som vem som helst kan köpa på ex. H&M?

Victoria's Secret VS ....... detta. Ehm, hur vill man helst se ut? Klart att man kan ha LITE och ta i, det är bara bra och snyggt och fint. Men det där... förlåt, jag är ledsen. Jag gillar det inte. Hon är söt, visst, men hennes kropp.. nej. Det är härligt med former. Men för mycket av det är bara inte vackert. Förlåt. Men jag berömmer hennes mod och hennes styrka som vågar, det borde fler göra. Bara för att jag inte tycker att det är attraktivt betyder absolut inte att det är fel att se ut så, alla föds vi olika och utvecklas olika. Och om hon tycker att hon ser bra ut kan jag bara gratulera, det är häftigt med självförtroende!

Och det vore ju himla tråkigt om alla såg likadana ut, eller hur? Det finns någon för alla, det finns kroppsformer som alla människor attraheras av; smal, normal, lite grövre, jättestor. Jag är den typen som tycker att det ser bäst ut att vara "normal" med nåt extra kilo, medan jag tycker att killar ska vara vältränade, muskulösa och lagom långa, liksom det finns de som tycker att ens kille ska vara pinnsmal och ha långt hår.

Alla är vi olika, och det här är mina åsiker och absolut inget hat mot tjejen som lade upp sin bild på Facebook. Hon trivs med sin kropp och det borde alla göra, stora som små. Jag kan bara inte säga att det är speciellt snyggt, men det är min åsikt. Klart att det finns dem som tycker att jag är för smal och att jag har för små bröst och för breda höfter och att jag inte är attraktiv, men det är min kropp och jag har valt att se ut så. Så länge jag är nöjd över den så får resten av världen tycka vad de vill. Heja tjejen, om du mår bra så fortsätt se ut sådär, Gud gav dig din kropp av en anledning!

Och juste... Johan kommer skratta ihjäl sig när han kommer hem och jag säger det här åt honon: Efter en titt på youtube, där jag skrev in "Skyrim final ending" så såg jag... att jag redan spelat ut det. För öh... tio levlar sedan... Men spelet har ändå fortsatt i och med att det fortfarande finns massor av saker kvar att göra, men själva "huvudspelet" är färdighaft, det kommer ingen mer main quest och jag har dödat den största draken som hotade att ta över hela Skyrim, och jag fattade inte ens att det var slutet. Haha, såååå dumt. Kvinnlog logik när den är som bäst ;-)

(Ni som spelar det, kolla inte in denna video... eller gör det, för den är riktigt jävla superhäftig och snygg!)

Hej!

Nu sitter jag i en alldeles tom lägenhet och lyssnar på musiken och människorna utanför. Johan är i Luleå på bio och Frida for för... ett par timmar sedan, redan, hem till sig efter att vi sett första Ice Age och ätit räkmackor med majonnäs. Johan kanske skulle sova borta inatt och om han gör det blir det andra natten sedan april som vi sover isär, och jag måst medge att det faktiskt känns ganska så dåligt... Och man filosoferar i sin ensamhet om att man inte vet hur man ska formulera orden till den vackraste personen på jorden för att få honom att inse hur kär man faktiskt håller honom. 

Okej, jag erkänner. Ni som läser min blogg varje dag kanske förstår vid det här laget att jag är himlastormande jävla kär, men det gör inte jag. Jag kan inte förstå att jag varje dag får vakna lycklig, få leva lycklig och somna lycklig invid hans sida, en grabb jag drogs till redan första gången jag såg honom. En sekund tog det, och sedan var jag fast, på momangen. Det fanns inte ett uns av tvivel att jag inte skulle ha honom, vara med honom. Inte en sekunds tvekan, inte någonstans under de tolv månader vi haft och fortfarande har ihop. Imorgon är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stod här, just i denna lägenhet, i mina slitna jeansshorts, min gröna, långärmade tröja och slängde ner handväskan med två kavlar i eftersom att vi bestämt oss för att baka bullar på vår första "träff" utanför jobbet.

Jag minns att en av bullarna blev missbildad, minns att vi skrattade som dårar åt den, minns hur han tog tag i mina händer och viskade "hej" i mina öron när han försiktigt dragit mig intill sig så att jag kunde känna hans hjärtslag, och sedan... sedan kröp jag in i hans famn och tänkte "det får bära eller brista, jag är redan såld och jag orkar inte stå emot längre". Det gör mig fortfarande alldeles sladdrig inombords och jag minns det som om det var igår det hände, haha :-)

Jag skäms inte för att jag säger det. Varför ska jag göra det? Jag tänker inte dölja att det är honom jag älskar, att jag önskar att det är vi för resten av livet. Jag vill det. Jag önskar det, det gör jag verkligen. Och de som inte står ut med allt smör jag sitter och häver ur mig... jag kan bara ursäkta, men samtidigt säga att det är vad som finns i mitt hjärta, som cirkulerar runt mig dag som natt. Jag kan inte dölja den jag är tillsammans med Johan. För första gången i mitt liv känns det som att jag lever på riktigt och inte bara lite halvt, liksom väntar på att något större, intressantare ska hända. Att få vara med honom... det gör mig hel, på något sätt jag inte kan förklara annat än att det bara är. 

Jag önskar att det fanns ord som kunde beskriva det, önskar att det fanns handlingar jag kunde göra så att han kunde se rakt in i min hjärna och läsa av allt det som flyger runt där inne. Det är antagligen kvällströttheten som talar nu, men det är just nu under de sena timmarna som jag brukar fyllas med en oerhörd mängd kreativitet och skapargläde. Varför inte lika gärna vara ärlig då också? Jag skiter i om jag inte skriver precis som alla andra bloggare gör, skiter i om ingen tycker att det är intressant. Det är min blogg och huvudsaken är att jag får skriva av mig, få utlopp för mina känslor och det som hänt under dagen. Det är klart att jag bryr mig om Johan skulle tycka att detta är höjden av pinsamhet, men det är som det är och han kan blunda och låtsas att han aldrig såg detta inlägg, haha. Att någon vill läsa allt meningslöst trams är bara ett plus i kanten och något som gör mig varm inombords :-)

You are gravity, when I'm upside down

You help me find a way back to the ground
And this is why

You're everything good, everything true

When all the world is fading

You're everyhing new

You are my eyes, when I can't see
When all the world is broken,
you will always be everything good 

Hej!

Igår eftermiddag när jag just kommit hem från stugan och pappa, satte jag igång och lagade mat. Farmor och farfar skulle äta lax så jag blev himla sugen på det och körde raka vägen till Domus för att inhandla det, men trots det så hittade jag ingen lax-sås så det blev att jag kom hem med morötter, citronpeppar och chilipulver istället. En halvtimme senare kom även Johan hem från jobbet och skulle genast iväg och träna, så jag satte undan all mat i matlådor till idag och lämnade kvar litegrann som jag tänkte att han skulle äta när han kom hem igen... Det blev kvar en laxremsa, en större potatis och ett antal kokade morötter.

Och det här är vad hans reaktion blev:

 
Hahaha! Han har varit sååå noga med att jag inte ska äta pasta, ris eller potatis efter mitt senaste besök hos diabetessjuksköterskan som gav mig en strikt diet tack vare att mitt blodsockervärde hade skjutit i höjden. Här om dagen skulle jag och Frida äta bakpotatis med tonfiskröra men det fick jag absolut inte stoppa i munnen enligt honom... men under gårdagskvällen sade han, helt seriöst och uppenbarligen utan att tänka på det: "Om du vill kan jag stoppa den där potatisen i din matlåda till imorgon, jag kan äta bulgur istället." Jag kände hur skrattet bubblade inuti mig, ändå nerifrån tårna kom det, haha! Men jag sade ingenting bara stirrade på honom i hopp om att han skulle förstå dubbelmoralen i hans just sagda ord.

Och snart förstod min älskade ärthjärna till man vad det handlade om och vi tokskrattade i flera minuter innan han öppnade fönstret och syvade ut den stackars potatisen med orden "Oj, jag träffade nästan en bil där nere. Men, nu är det klart. Inga mer potatisar. Vill du ha bulgur istället?".

Nåja, det är i alla fall tanken som räknas även om den ibland inte sträcker sig längre än näsan når. Det är de små sakerna i livet som gör mest intryck. Och jag älskar honom så innerligt mycket, vi är så lika varandra... vi kompletterar varandra på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Åh, förlåt om jag töntar mig och tofflar och Gud vet vad men det är sant, han betyder så förbaskat mycket för mig och är så charmig att det inte finns... ni ser ju ;-)