Lallat runt i Täby Centrum med luftrör som väste och hosta som följde min skugga. Irrat runt i två timmar utan att göra något speciellt mer än att rasta benen och lägga några siffror till stegräknaren som nästan stått still de senaste dagarna; kry är jag inte, men någonting måste jag göra. Skulle köpa ett kuvert och hämta ut min medicin från Apoteket men kom hem med en ny tröja och nya sockar och underkläder från mitt nya favoritmärke istället. Sedan gick brandlarmet och jag väntade tills det brunnit klart innan jag fortsatte min promenad. Och ändå glömde jag.

Nåja. Nu är jag hemma, med färdigt ont i kanoten mellan öronen och en röst som inte höll mer än till provrummet. Fick inte fram mer än det. Usel kund. Skönt i alla fall att sjunka ner i soffan mellan alla kuddar, dra filten om sig, dricka honungste och se på film även om samvetet gnager. Men hur ska jag kunna jobba när jag låter så här? Läkaren hörde knappt vad jag sade och sjukskrev mig direkt vi tagit i hand och jag väst fram ett "barnskötare, konstig förkylning, tappat rösten".

Men kanske är det så att kroppen behöver vilan. Jag har ångat på i tvåhundra sedan december. Kanske är det kroppens sätt att säga att soffan faktiskt är välkommen. Att filtarna och teet är behövligt. Och det är det. Det är skönt att kunna slappna av och veta att här ligger jag till jag mår bättre, att jag får ligga här och att jag behöver ligga här. Jag ska njuta av dagarna och bara vara. På onsdag åker jag hem till Norrbotten för en långhelg. Det ska bli så himla skönt. 

Att sedan få krama om Johan efter fyra dagar utan varandra kommer bli körsbäret på glassen, helt fantastiskt underbart. Om det finns kvar några glassar i frysen då vill säga... Jag är inte så säker på det. ♥

Tystnad.

En blank sida, ingenting som hörs eller rörs i periferin. Inga bortskämda snorungar som är med i Paradise Hotel och Sex on the Beach (BLÄ) och tror att de är såååå fantastiska. Ingen reklam, inga ko-stängsel, inga fejkade leenden och bröst som täcker halva skärmen och telefonen nere i varenda tallrik. Jag läste en kommentar att det är aptrist att vara på en gala för bloggare eftersom att allting ska dokumenteras och att det knappt går att prata med folk.

Jag hatar att den lilla röda, rektangulära saken i min hand är så beroendeframkallande att man tar upp den så fort den piper. Jag hatar att det blivit så, inte bara för mig utan för alla. Skulle jag bli klokare efter varje gång jag kollar varför den piper hade jag varit okej med det men inte nu (förutom när min sambo skriver <3). Nu är det som att titta på Real Housewives of Spoiled Bitch City där någon lägger upp ett sådant där självporträtt där de uppenbara självkänslorna är borta och man mååååste få uppmärksamhet för någonting i ens utseende heeeela tiden.

Jag gjorde en privat Instagram för att jag ville mininera antalet avlidna hjärnceller som dött av hopplöshet för mänskligheten. Och vad händer? Sponsrade reklaminlägg om nya Iphones, sidor att följa och massor av sånt jag varken bryr mig om eller vill ha i min lista på dagliga bilder.

Jag åkte till gymmet osminkad. Inga bilder på vad jag gjorde där eller på mina fina matchande osvettiga kläder och blänkande hår och tusen lager av smink. SLUTA TA BILDER OCH GÖR DET SOM ÄR MENAT ATT GÖRA PÅ ETT GYM. Svettas, ta i, grimasera, släppa ut ett urvrål under den sista övningen som hotar att ta livet av dig. Våga ta i. Kasta telefonen åt helvete. Var där. Var medveten. Var i "nuet".

Det är vad jag vill göra. Inte kasta den, men heller inte bli överöst av oviktiga saker som har noll bra energi att komma med. Jag vill bli peppad, inspirerad, glad. När vänner skriver. När Johan skriver. När pappa lägger upp mästerliga eller mindre mästerliga här och nu-fotografier att reflektera över en stund. Här och nu. Som det är. Inte i en drömvärld med tonvis av uppmärksamhet för helt fel saker.

Jag är sjukskriven för stämbandskatarr och tar tiden att vila, reflektera, andas - försöka vara just här och nu. Släppa stressen. Släppa in ny energi. Bra energi. Rensa bort den dåliga. Rensa i bloggfältet; vilka jag läser och intre. Tre bloggar är borta ur listan på grund av ytlighet, brist på konsekvensanalys (vilket jag vet kommer gå i arv och tyvärr ge bortskämda barn som inte förstår kopplingen mellan handling/konsekvens i framtiden) och för mycket yta.

Blondinbella gick från dålig energi till fantastiskt flow. En annan blogg gick från att vara en storasyster på nätet till att bli ytlig och nästan kall och någon jag inte längre kan relatera till då hon tog bort nästan allt som fanns där under. Jag vill inte ha yta. Jag vill ha det som finns innanför. Det verkliga jag:et. Vem man är när telefonen slocknat.

Kenza har bloggat i tio år och jag känner henne fortfarande inte. Läser inte heller hennes blogg mer än någon gång ibland. Lagergrenarna har bloggat i något år och det känns som att jag skulle kunna sätta mig vid deras köksbord helt normalt och diskutera allt möjligt, skratta i timmar och gå därifrån med lättat hjärta. Det är skillnad. Och det är insidan jag vill läsa om.

Vi gillar olika, ja.

Det här är min blogg.

Och jag gillar inte opersonliga uppmålade fasader. 

I live and breathe you. For you.

"Kalahira, mistress of inscrutable depths, I ask forgiveness. Kalahira, whose waves wear down stone and sand. Kalahira, wash the sins from this one and set her on the distant shore of the infinite spirit. Kalahira, this one's heart is pure but beset by wickedness and contention. Guide this one to where the traveller never tires, the lover never leaves, the hungry never starve. Guide this one, Kalahira, and she will be a companion to you as she was to me".

I will meet you across the sea.

I will meet you across the sea.

"I can't think of a future without you, it freaks me out." - Eva

"Goddamn it. You'll never be without me. We're going to grow old together.

Die together. I'm not going to live a single day without you." - Gideon

Vi pratade om mina tillfälligt höga blodsockervärden på jobbet idag och vad det beror på. Om jag alltid varit svårinställd, om det varit samma sak på jobben jag tidigare haft; att vid extremt höga blodsockervärden där ingenting hjälper har jag emellanåt fått gå hem och dagen därefter har det känts som att man vill dö för att man har så muskelvärk och ont i kroppen och svid i ögonen och i varenda nervtråd. Den frågan kom från chefen. Kommer du att vara en belastning för oss med tanke på din diabetes? Det sade hon förstås inte och jag vet att hon inte menade det så men det fastnade. 

Så jag tänker göra en sammanställning med vad ett tillfälligt högt blodsocker kan bero på, för mig, då det skiljer så mycket mellan två individer. Här är listan.

• För mycket träning
• För lite träning
• För hård träning
• För mesig träning
• Träningsvärk
• Infektion
• Huvudvärk
• Migränkänningar
• Magkatarr
• Mens
• Mensvärk
• Ägglossning
• Ägglossningsvärk
• PMS
• PRE-PMS
• Tiden strax efter mens
• Tiden strax innan mens
• Ätit för mycket
• Ätit för lite
• Ätit för dåligt
• Ätit för sällan
• Ätit för ofta
• Ätit fel sorts mat
• För lite dygnsverkande
• Kvalitét på insulinet
• Fettkuddar
• Insulinresistens
• Allergier
• Stress
• För mycket sömn
• För lite sömn
• Mardrömmar
• För sen frukost
• För sent intag av dygnsverkande insulin
• P-piller
• Stress under frukost
• Stress under lunch
• Stress under middag
• Endorfiner
• Dagen efter ett träningspass (vilket hör ihop med punkterna 1, 2, 3, 4, 5)
• Ovisshet
• Trötthet
• Saltbrist
• Ketoner
• Insulinbrist
• Fel sortens mellanmål
• Ändrade rutiner
• Ändrade måltidstider
• Ångest
• Oro
• Smekmånaden börjar fasas ut
• C-Peptidvärdet har sjunkit (dvs att bukspottskörteln har minskat sin produktion ännu mer, vilket den kommer göra till den dag jag dör. Den blir mindre och mindre brukbar för varje dag. Så är det med typ ett.)
• Kroppen är i obalans. Har vi bråkat hemma? Är jag ledsen? Är jag alldeles jätteglad? Har jag skrattat för mycket under min lunchrast? Regnar det? Spänner jag mig? Ser jag fram emot ett härligt besök i eftermiddag? 
  
  

TUSEN SAKER. Jag har säkert glömt många. Så nej, jag kan inte bara säga rakt upp och ner att så här är det, det här är vad som hände, jag kan inte undvika det eller ta omvägar runt det. För jag vet inte varför det stiger. Jag vet inte varför det fortsätter stiga. Jag vet inte varför det bara bestämde sig för att vara pisshögt när jag kom in efter att ha haft hinderbana med alla barn, eller bara efter att ha gått två varv runt skolan, eller suttit ute i solen och ritat. Jag vet inte. Och eftersom att jag inte vet går det inte att göra någonting åt det. Jag kan inte förhindra att det händer igen. Nej jag är inte svårinställd. Jag tar för tusan hand om mig själv som en manisk diabetiker som inte vill bli blind eller tappa fötter eller händer eller ett enda hårstrå tack vare diabetesen.

Jag vet helt enkelt inte. 

Men det räcker oftast inte som svar. 

Något sliten Jennie dagen efter "en sådan där dag när man bara inte vet".

Taggar: #diabetes #öppendiabetes #barndiabetet #tankar #inspiration #blodsocker #lista #smartadiabetiker #barndiabetes