Idag är en sådan dag där man helst inte vill tänka det allra minsta. Illamåendet som började i lördags har inte gett med sig ännu, så fort jag känner lukten av mat mår jag illa. Jag har levt på knäckebröd i fem dagar nu, haha, och Johan är väl inte direkt glad över det om man säger så... Jag längtar verkligen till jag får gå hem för dagen då jag ska sätta mig framför datorn och finpolera lite på slutet av min bok, i hopp om att varenda stavelse, varenda mening, ska bli färdigskriven tillslut.

Inget som har något tips för hur man botar illamående? Loka med citronsmak hjälper till viss del men inte mycket... och det kan vara precis vad som helst som utlöser det, lukten av mat, tanken på mat, synen av mat. Usch. Men i och för sig kanske det har med ångesten att göra, biverkningar som sitter i ännu. Tankarna som bara åker runt, runt där inne i skallen kanske blivit så åksjuka att de inte orkar längre, och därför säger ifrån. Jag önskar att jag kunde göra detsamma, säga att nu är det färdighaft med ångest och osäkerheten och bli en normal, lycklig människa igen som inte oroar sig det allra minsta över vad som kommer hända i framtiden.

Jag vet att rutiner är det enda sättet för kroppen att återhämta sig, rutiner och semester. Jag har jobbat och gått skola varenda dag i över ett års tid så det har väl satt sina spår på stress-faktorn. Men semester...? Vem har tid med det? Jag hinner knappt öppna ögonen på mina lediga dagar och så är dagen redan slut, hinner bara andas ut så ska man till jobbet igen!

Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb och det jag gör. Men det börjar bli svårare och svårare att stiga upp varje morgon när man börjar tidigt, börjar bli svårare att hålla upp den där fasaden att jag är och var skitbra på det jag gjorde och fortfarande gör. Jag sålde resor till höger och vänster för hutlösa siffror i månaden, jag blev omnämnd i flera, flera av företagets veckostatistik och tänkte att fan, jag är faktiskt bra på det här. Men gud, det var innan stressen kom. Innan hjärtat började slå oerhört fort i bröstet. Jag vet faktiskt inte varför det nu har börjat göra det igen, förmodligen på grund av hösten och att jag inte vet var vi hamnar. Men som allt annat så gå det ju över, det är bara inte så roligt att gå runt och ständigt må illa, få sitta ute och äta i restauranger även när det blåser halv storm, när stanken av mat där innifrån är för överväldigande. Men det finns de som har det värre, jag hatar att klaga och vara "sjuk". Jag är tåligare än många tror, tåligare än jag ser ut. Det är först när jag själv börjar klaga som folk fattar att det verkligen inte står till något vidare med mig.

Men äh... livet är som en brustablett, allt löser sig. Om ett år kan jag se tillbaka och skratta åt hur dåligt jag mådde "bara för att jag tänkte på det och det och det..." Och som farfar alltid brukar säga, vilken tid det än är på året; till jul har det gått över.

Nä, nu ska jag sätta gång och jobba igen. Lunchen är slut för idag. Jag ska hoppas och be och hoppas igen på att jag presterade så bra under juli så hotelltävlingen fick sig ett avtryck av min hand, även om jag inser att jag inte ens är nära en vinst. Everything happens for a reason, always be aware of that.

   

Hej!

Så var det dags att kravla sig upp ur sängen för ännu en dags jobb. Ikväll ska jag och min Bettan köra hela vägen till Kallax för att plocka upp pappa, förhoppningsvis orkar min gamla Saab den långa springturen. Frågan är ju bara om min far står ut med tanken på att inte åka BMW längs efter E4:n, och istället för 140 ligga och puttra i max 90... jag erkänner, jag kör inte alltid lagligt, inte alltid enligt hastighetsbegränsningen, men sedan jag började köra den gamla Saaben så insåg jag att det är slut med det... det går liksom sällan över 80, max 90 om jag har tur ;-) Men det han inte vet, det lider han inte av. Han fick sig faktiskt en helt underbar semester så han ska inte klaga - och jag ska inget säga förrän vi går ut till bilen, haha ;-)

Jag är trött som ett får idag och hade mycket hellre stannat kvar under täcket med Johan, men plikten kallar även om man var och rantade runt i Umeå hela dagen igår. Lägenheten vi var och såg... ååh, behöver jag säga mer? Jag tror stjärnorna dansar framför ögonen. En trea med en walk in-closet lika stor som ett pyttelitet sovrum, charmig planlösning, jättesnygga tapeter i vardagsrum och sovrum! Jag såg oss leva där, inreda där, bo där... men jag visste att det var en olycklig kärlek, för Johan är inte såld på att bo i Umeå och blev inte heller jättesåld på lägenheten. Och jag tänker inte välja mellan den finaste lägenhet jag någonsin sett och honom, han är värd mer än livet för mig. Lägenheter kommer och går, även om det inte finns någon som är lika fin och lika billig som den där... åh, usch. Jag önskar att vi aldrig varit och sett den, för då hade jag aldrig blivit kär och insett att det krockade med mina andra drömmar.

Vi vill båda till Australien, har så enormt sjukt mycket resfeber att det finns inte. Men om jag går skola i ett år till så är Australien minst ett och ett halvt år bort och jag vet att Johan inte vill vänta så länge med att fara. Det är så mycket som spelar in, väger upp och väger ner. Pengar... boende, jobb. Åh, ibland vill jag bara att allt ska flyta på lika lätt som rinnande vatten. Att man kunde bestämma sig, säga "Det här SKA jag göra nu, och det här ska jag göra sen". Vem vet hur livet ser ut ens om ett och ett halvt år? Då är jag tjugo, typ nästan tjugoett. Herregud. Och Johan är tjugosju och ett halvt då, haha.

Och ibland önskar jag att man bara kunde VÅGA. Släppa taget om allt man tidigare trott på, släppa tag om sina vänner och familj och bara resa iväg. Men hur ska man våga göra det? Jag vore ingenting om jag inte hade de vänner och den familj jag faktiskt har, men visst, jag har börjat bli mer självständig nu, är inte lika konflikträdd och hemmakär. Men det tar tid att utvecklas. För ett halvår sedan skulle jag inte haft en tanke på att flytta hemifrån - och nu när jag väl är utflyttad skulle jag nog inte kunna bo hemma längre, inte någon längre stund. Nu är det bara jag som behöver bry mig om det är stökigt, odiskat... Och Johan då, förstås.

Vad gör man? Hur gör man? Vad ska vi göra sen? Vad ska vi göra nu? Det enda jag vet säkert är att jag inte tänker göra någonting utan Johan, aldrig någonsin att jag tänker. Jag levde inte förrän han kom in i mitt liv, så varför skulle jag någonsin slänga bort den som är mittpunkten i det? Han kommer alltid att vara min mittpunkt, mitt livs medelpunkt. Alltid. Det finns inget annat. Så om jag måste säga nej till den lägenheten, fastän det svider, fast jag inte ens vet varför det svider. Vill jag ens bo där? Var vill jag bo istället? Var vill vi bo istället?

Jag gör det. Jag säger nej till den om Johan inte vill flytta dit. The things I do for love. Jag är inte naiv, i alla fall inte barnsligt naiv. Jag vet vad jag säger, jag vet varför jag säger det. Jag är inte beroende av Johan, jag måste inte ha en pojkvän. Ingen måste det. Jag måste inte lyda honom, inte göra honom till lags. Jag har mina drömmar även om jag är tillsammans med honom, och han har sina, obrytbara. Men när man mött den människa som förändrat ditt liv till det bättre, till det motsatta, och fått din jord att snurra och allt att bli så mycket bättre... kan man någonsin säga nej till det då? Säga nej till att vara med honom? Aldrig. Jag vill aldrig vara utan honom. En hel livstid är inte nog, det heller. No measure of time with you, will be long enough. But we'll start with forever.