Dagarna går så otroligt fort. Solen sjunker förbi hustaken men inte längre än så - det är ljust, dygnet runt, jag sover med halvöppen mun och armarna lindade runt en varm kropp. Täcket räcker inte riktigt till ibland, det är kallt, mina ögon öppnas sömndrucket, plågsamt, i en sekund, så länge det tar att lokalisera honom, att se var och hur han ligger. Sen ålar jag dit, somnar någonstans på vägen under hans utsträckta arm med täcket som läggs över mig, håller mig nära. Djupa andetag, tänder som gnisslar. Vanliga, trygga ljud. Lugn. Harmoniskt. Jag fylls utav ro.

Kämpar upp ögonen på mornarna, hej där kompis, är du vaken nu. Du är så söt när du sover. Ja. Kroppen är vaken men inte ögonen, det går inte, de vill inte - fem minuter. Han vet det. Han känner mig. Han flinar, ler, fortsätter pocka och till slut får jag upp dem, ser på honom med kisande, grönbruna ögon - och faller, handlöst, igen, kärleken är lika djup som hans andetag, själadjupa, bottenlös. Den ultimata känslan av... lycka, fyller mig, varje liten cell, genom kroppen som en skogsbrand.

Det är ingen bok. Ingen novell från någon tidsskrift. Det är en historia. Det är min historia. Mina mornar. Om tio år vill jag gå tillbaka till den här paltätande dagen hemma i norr och minnas just det här, dessa känslor, hur de fanns där runt omkring oss, hur de fylldes på varje ny morgon, varje ny dag. Ännu en dag tillsammans. Han och jag. Han ser på mig nu, ler igen. Och hjärtat fylls av glädje. Han älskar mig. Han älskar mig. Han. Jag. Åh, låt det alltid vara såhär. Det är tre år sedan vi träffades nu. Wow. Alla dessa känslor. Tre år. I do. I so totally do, one day. 

Packar och håller på, springer runt med en dammtrasa i ena handen och en soppåse i den andra, hittar något jag vill ha med mig och slänger ner det i resväskan. Vanligtvis är jag inte lika snurrig som nu, men skrivandet har dragit ut på tiden och jag har inte velat avsluta för att gå undan och packa och städa innan resan hem. Men nu är det inte ens två timmar kvar till bussen går och jag tänkte fixa så mycket som möjligt så Johan slipper... Vad det känns länge att inte få se honom förrän imorgon haha.

Arbetsförmedlingen har fått sig ett besök, ett fördömdade trist basmöte som inte sade någonting annat än det jag redan visste. Jag måste söka jobb. Jag måste söka allt som finns. Jag måste flytta om jag får jobb någon annanstans. Måste, måste, måste, måste. Bläää. Inte ett enda av de tre jobb jag haft har Arbetsförnedringen hjälpt mig med. Senaste gången jag var där, förutom idag, sade de att de inte kan hjälpa mig med redaktionsjobb hos bokförlag. Den här gången var det att de kommer införa mindre träffar med handläggaren. Jaha. Jag som önskade mig en monolog, en jäkligt duktig handläggare som verkligen VILL hjälpa MIG. Men nä... Sådana människor verkar inte jobba på det där stället.

Jag fick ett mail om en obligatorisk ansökan för ett jobb som leg. sjuksköterska... Alltså... Söker jag inte det blir jag utan ersättning... det var det enda hon kunde babbla om, alla hoten om man missköter sig, inte söker jobb, inte anmäler sitt mobilnummer, et etc så "rings det ett samtal till er A-kassa, jo jo, och ni blir utan ersättning". Tur jag åker till Norrbotten i två veckor och därefter till andra änden av landet i ytterligare en för att slippa. Men då sade den klyftiga lilla tanten (till en annan tjej som undrade om semester typ på landet med ingen täckning) - "det finns massor av Arbetsförmedlingar runt om i landet, så det är ingen giltig anledning att inte besöka en sådan under semestern. Ni måste söka jobb, helt enkelt". Ja det fattar man väl, men riktigt så drastisk vet jag inte om jag tänker vara. Och jag är varken dum eller lat.

Nu ska jag fortsätta packa och städa. Flyget går 19:20 och jag har tänkt hinna pussa på Johan innan dess.

♥♥♥ TREVLIG MIDSOMMAR ♥♥♥

Taggar: #midsommar #hemma #kärlek #familj #norrland #norrbotten #älskling #resa #flyga #semester #njuta #avkoppling

Bokmossan har mattats av något och jag kommer åtminstone ihåg vad jag heter idag, och det är ju en förbättring. Tidig morgon, lång pratstund med Johan innan vi klev upp och duschade. Han åkte iväg till jobbet och jag satte mig med boken, skrev ytterligare ett par sidor - raderade en tre, fyra stycken också som jag inte tyckte passade in, skrev om dem och här är jag nu. Det blir plus minus noll hela tiden, men kvalitén förbättras nämnvärt när man tar ett steg tillbaka för att bearbeta det man skrivit.

Frida, min finaste kompis Frida, har läst första kapitlet och jag blev så själaglad över att hon skrev tillbaka med caps och allt, så himla skönt det kändes. En liten sten som föll från axlarna. Den är definitivt inte klar ännu, men en råskiss på hur början ser ut. Gah, jag kan inte säga hur lättad jag blev över att det inte upplevs som totalt värdelöst (man är ju rätt självblind så klart, och tycker det man skriver är bra - men det är ju läsarna som ska se det, inte jag.)

Nu ska jag stänga ner till förmån för säsongsavslutningen av Game of Thrones med Björn och Johan. Imorgon väntar ytterligare besök hos den eventuella Au Pair-familjen och mer bokskrivande. Så skönt att allting flyter på nu!

Åh så härligt med skrivarfeber igen. Jag har matat och matat och matat, orden har bara sprutat ut ur fingertopparna. De kanske inte ser speciellt kreativa ut - små fingrar, små händer, avskavt korallfärgat nagellack och mammas två cubic zirkon-ringar (var tvungen googla) på ena handens långfinger och valkar efter gymmet på undansidan. Men är det något de kan, så är det att kasta fram ord på ett tomt pappersark.

Jag har även hunnit med en sväng till Täby - mitt under skrivarflödet, varför frågar jag mig i efterhand då jag under hela promenaden tänkte på boken och fortsättningen och de exakta ord de skulle säga och göra och bla bla bla. Sen när jag kom fram hade jag ju mossa ini huvudet och flinade ett hä hä hä åt Telia-snubben som klippte mitt sim-kort då jag tänkte på hur pinsamt det kändes för Jasmine när hon tänkte på hur det var att ligga med en kille som hade flickvän, hur hon blev förd bakom ljuset och sen satt där med lång näsa.

Jag hade mossa i huvudet under hela dagen. Höll på att skriva Johannes åt Johan etc. Sedan var jag tvungen att gå till ICA för att köpa lite middagsmat och jag hade bara boken i hjärnkontoret och jag kan ju bara hoppas att jag gick på rätt sida av vägen, för det har känts så himla mysko idag. Jag vet inte om det är mina ADHD-drag som gör det, men jag har haft svårt att koncentrera mig i långa stunder och måste ideligen göra någonting annat så jag inte tappar fokus. Fast det har varit en hel del ofokuserade grejer även fast jag varit mitt i en mening. Mah. Nåja, nu har jag i alla fall kommit förbi spärren och Jasmine har konfronterat honom, något som hon aldrig trodde att hon skulle våga - och något jag aldrig trodde att jag skulle komma förbi.

Lösningen var att gå tillbaka tio, tjugo sidor, skriva om det mesta (allt) och ta det därifrån. Enkelt. Det är ganska fascinerade att det går att leka så med människor. Vill jag att de ska springa rakt in i en vägg så gör de det. Vill jag att de ska hångla så gör de det. Hä hä hä.

Sidantalen ökar hela tiden och bara det känns såhär... wow... jääää.

Jag har förresten kommit på en genré till min bok. Eller i alla fall TYP av bok. Jag var länge inne på vanliga romaner, men ja kanske kan man kalla det något lite roligare. Romance passade inte riktigt in även om det är mycket, just det, relationer mellan människor. Så alltså: En relationsroman är det jag håller på med. Bra va? 

Nu känner jag mig helt slut i huudet, mossan har permanent bosatt sig där. Men det är min "mensvecka" så jag antar att man då får lov att känna sig lite lullig i hjärnverksamheten. Jag skulle gärna kränga i mig en Magnum Mandel just nu om jag fick, men det får jag inte så jag nöjde mig med makaronilåda. Mmmm. Kolhydrater. Säkert har jag skyhögt blodsocker också, men jag har inte tid att känna efter, för just nu sitter de i en soffa och han häller i sig whisky för att stålsätta sig för det han vill säga - visst, han är macho och snygg och allt sånt där man drömmer om, men innerst inne är han blyg. Så. Där är jag nu. Sittandes i soffan med ett whiskyglas. Kanske?

Och jag känner mig DÖSTRESSAD fast jag inte vet varför. Maaaah. Andas... 

Något jag stör mig så mycket på är ytlighet. Jag försöker att se förbi det, men jag är en djup person och jag kan bara inte låtsas, ljuga, överdriva, eller liknande saker som inte kommer ifrån hjärtat. Jag kan nödljuga. Jag kan åka på barnbiljett i bussar, säga att jag har blivit sjuk när jag glömt avboka en läkartid. Men det jag menar är att jag kan inte spela. Jag kan inte spelet. Jag är social, charmig, bra på att prata med människor - och det gör jag för att jag vill, inte för att jag måste.

Nåt osm gör mig så jäkla trött är Aftonbladet. En artikel om en gubbe som ramlat i en bergsklyfta och som nu väntar på hjälp av en läkare som ska klättra ner till honom (1000 meter). Detta kommer ta tolv timmar. Sedan måste läkaren klättra upp igen för att ge klartecken för att någon annan ska kunna klättra ner till gubben och hämta honom. Jaha. Varför skriva om detta? Vad för sorts allmänbildande intresse ger det? 

En artikel om Flink. Eller snarare om offrens anhöriga. Är du arg på Flink nu? Nä, jag har kommit över det. Känns som att de MÅSTE publicera den också, fastän det inte gör varken bu eller bä, gubben kommer ut och så är det med det. Offren kan inte gärna dö en gång till eftersom de redan är döda.

Mikarl Persbrandt är i rätten. Live-rapportering med intervjuer, chattfunktion och live-sändning. Alltså jag blir galen. Vem sitter och följer detta? Vem gör en krönika om att Micke snäst åt en? Vem bryr sig?

Familjeliv. Alltså. Den dag jag blir gravid ska jag definitivt hålla mig därifrån. Vilken jävla skitsida. Det finns två sidor av allting, men där samlas alla rabiata mammor och går på de som råkar tänka lika annorlunda - självklart anonymt, så att de kan hacka på de stackars försvarslösa trådstartarna. Jag blir rädd.

Typ. Exemplen är många. Jag försöker att inte tänka på dem, men jag blir bara sur. Dålig energi. Sen får jag dålig energin av mähän, åsiktslösa, personlighetslösa mesar som varken säger bu eller bä, och folk som ideligen tänker negativt. Jag stör mig så våldsamt på sådana människor. Liksom stå upp för dig själv, hur svårt är det? Gör något åt saken om du är så less eller bedrövad. Livet är kort. Vad väntar du på?

Sen gillar jag inte heller läbbiga karlar som ser ut som hustrumisshandlare som självklart råkas vara ihop med de färglösa mesarna jag nämnde ovan. Finns massor av såna exemplar på stan. Jag vet inte vad det är, men jag känner på mig saker. Det är som att jag vet. Jag vet vad du gör när ingen ser. Brrrr.  

BRRRRR. Så känner jag idag mot det allra mesta. Ska ta en tur till sjön och bada eller sätta mig med min bok nu. Senare blir det en springtur med min nya löparjacka - när värmen lagt sig - och midjebältet med dryckesförvaring. Hallelujah. Andas.

// Hälsar djävuls-sidan och klubben Premenstruella symptom (fast utan mens, för det har jag inte haft på 1 & ½ år)

Nu när mitt arbetskontrakt gått ut och Johan jobbar spenderar jag mian dagar mestadels utomhus, det är ju sommar med allt vad det innebär och solen och värmen har verkligen kommit på riktigt. Det blir långa promenader, springturer till stränderna, bara allmänt filosoferande och bokläsning emot solväggen eller i solstolen medan molntussar flyter förbi och sjöfåglarna leker i vassen. Jag söker självklart jobb också, har precis filat klart på mitt nya CV och skickat det till Johan för print-out.... jag vill defnitivt inte gå arbetslös resten av sommaren.

Nu på torsdag ska jag träffa en kvinna och prata Au-Pair-jobb för hennes familj. Jag vill gärna jobba med barn som sagt, men jag vill helst av allt bo kvar hos Johan men vi får se hur det går med mötet först. När man en gång blivit sambo och bott ihop i 2 år så skulle det kännas himla märkligt att plötsligt bo någon annanstans, och liksom ringa honom och säga "hej får jag komma och hälsa på dig..." Nej usch så konstigt... Jag vill krama om honom så mycket och ofta det bara går ju. Han är ju min man. Nå, åtminstone snart ;-) 

Nu ska jag göra mig klar för att åka iväg med bussen och inhandla en ny telefon. Direktbetald. Utan läbbiga abbonnemang eller räntor på 63 %. Jag vill inte behöva betala för en skitjävlatrasig telefon som jag nu måste.... den fungerar inte och ändå måste jag betala. Bläää. Så... Vi får se vad det blir för nån jag kommer hem med. De kostar ju ungefär bara en utlandsresa till Kreta för en person eller nåt... Nåja... Jag har cravings efter att kunna uppdatera Instagram och kunna blogga från telefonen... Egentligen hatar jag teknologi... Jag hänger inte med... Men samtidigt älskar jag det. Så... ny telefon (eller dammsugare). Det behövs också. Jag får våldsamma agressionsproblem vid dammsugningarna numera - jag vill ha det rent och snyggt, okej? Inte dammigt. SUG UPP DEN JÄVLA TOMATEN DÅ DIN FJANT.

Men inte suger den för det. I alla fall inte tillräckligt för att tomatbiten ska försvinna.

Den suger, helt enkelt.

Den suger.

Dagarna går så himla snabbt när man inte har ett arbete att gå till, trots att jag stiger upp tidigt. Imorse åkte Johan iväg till jobbet redan vid sju och eftersom att vi hade tvättstuga då var det bara att masa sig upp ur sängen, slänga på sig en klänning och springa ner med tvätten. Väl på plats såg jag genom min ridå av morgontrötta hjärna att jag bokat fel tvättstuga så det fick bli flera maskiner med en halvtimmes mellanrum innan allting var klart. Tur man har fem timmar långa pass så man hinner, haha.

Så fort första maskinen sattes igång så kröp jag ner i sängen igen och slumrade gott en extra halvtimme. Var lite mer människa efter det kan jag lova. Så skönt. Sedan åt jag frukost och promenerade iväg till gymmet, kom hem och fortsatte på mina nostalgiska barnprogramsklipp jag började kolla igenom igår på Youtube, och helt plötsligt dök min absoluta favoritfilm från mina yngsta år upp i förslagen. Hjärtat började hamra inuti bröstet.

Jag slog igång den. Skitdålig kvalité och jobbiga, dubbade svenska röster men jag rös filmen igenom. Mindes. Hur kan jag fortarande minnas? Jag har inte sett den på femton år. Det var den första film jag grät till. Jag tyckte den var hjärtslitande, jag vet att jag tyckte det. Hur gammal kan jag ha varit? Fem, sex? Inte mer. Den visades en jul. Jag minns att jag grät så hejdlöst åt slutet, fast jag inte kunde förstå varför. Det gjorde jag nu också. Och nu förstod jag.

Nästa film jag grät till var Titanic. Då var jag också fem-sex år, den kom ut 1997 men jag tror det dröjde lite innan jag fick tillfälle att se den. Jag glömmer det aldrig. Sex år och jag förstod. Sex år gammal och jag kunde förstå kärleken dem emellan, jag kunde förstå hur ont det gjorde när Jack frös ihjäl och hon släppte honom ner i de mörka vattnen och sade hejdå, "jag glömmer dig aldrig". Jag minns att jag gick iväg till köket där mamma satt med tårarna som sprutade och hon höll om mig och sade att det är bara en film. Ja, men han dog ju, sade jag. Han dog. Och det gör så ont.

När mamma spelade My Heart Will Go On på kvällen när jag hade somnat vaknade jag, låg där i mörkret och lyssnade, tänkte på det där när han dog och fick så ont i hjärtat igen. Jag tror att det måste ha varit just efter att morfar hade dött. Jag kan inte ha varit sex år ens.

Allra käraste syster. Likadant där. Åh, den såg jag igår också, vilka rysningar.

Sedan kom Spirit - hästen från vildmarken 2002. Nio år gammal och storbölade, såg på teven genom grumliga ögon och ville stänga av för att det gjorde så ont. Varför blev detta ett sånt bölande inlägg för? Kanske för att jag rider på nostalgins vågor och minns hur det kändes då. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina känslor. Jag har aldrig kunnat hålla inne dem. Jag har inte tyckt att jag behövt det. Varför ska man det? Är jag glad visar jag det. Jag kan inte ljuga, jag är som en öppen bok.

Det har varit många filmer jag gråtit åt sedan dess. Och program. Jösses. Jag är en blödig, känslig människa som kan relatera till så mycket jag ser. Men mest så är det nog för att jag också kan förstå hur det känns eller skulle kännas. Jag lider med dem, glädjs med dem. Mina nattliga drömmar har alltid varit livliga, djupa, färggranna, fantasifulla.

Första gången jag grät av lycka var jag tre år och fick min efterlängtade docka i julklapp. Jag trodde inte att det var sant. Men det var det. Det är första gången jag varit alldeles komplett jättelycklig. Tre år. Jag minns det också. Jag var bara ett litet barn då, men jag minns glädjeruset när hon såg upp på mig genom förpackningen och jag fick tårar i ögonen.

Nu är det nästan så man blir lite sentimental så jag sätter punkt där. Snart kommer Johan hem och jag lär väl böla bara för att han luktar så gott och ler åt mig precis som han gjorde första gången jag for hem till honom, vår första riktiga träff utanför jobbet. Tre år sedan snart. Åh, vilken lycka. Jag smälter. :-)

Sent, sent i natt - fast fortfarande innan det var helt mörkt ute, vilket var en lyckoboost i sig, det där att mörkret inte lyckades äta sig ända in i sena natten även så här långt ner över Sverige - stupade vi in genom dörren, släppte allt vi hade för händerna och kröp ner i vår efterlängtade och gudomligt sköna säng. Jag tror inte jag släppte taget om honom på hela natten, ville andas in det sista av Grekland-bubblan och värmde mig mot hans kropp efter fyra timmar i ett isande kallt flygplan och hans händer som regelbundet strukit fram värmen i mina ben under lika lång tid. Jag var, och är, så själaglad & lycklig.

En vecka i värmen, med berg, cykelturer, poolhäng, kramar, långlunch i fyra timmar, bussturer mellan byarna, kamratskap med folk från olika nationer och långa promenader vid havskanten. Vi tog cyklarna och for hela vägen upp genom ett slingrande bergslandskap, luften darrade av värme och genomblöta i svett hamnade vi slutligen i en avlägsen by där vi fick en underbar grekisk sallad, lamm och kaninstuvning, raki och skratt & prat med norrmän, danskar, holländare och tyskar. Norrmännen hade bilat förbi Kalix i förra veckan.

Vi låg vid poolen och läste Jack Reacher, Millenium, Innan jag dör och en Maria Wern - en bok som är skriven "mej" och "dej" och "sej" så fullkomligt störande att jag inte kan ta någon av personerna på allvar. Jag solfrossade i sängen i tre timmar under kvällen, fick igensvällt öga av en katt, hade pratstunder om större saker, om mindre saker, om minnen, skratt, bus, mys, själavärmande stunder ihop med den finaste människa jag någonsin har känt. En sån himla fantastisk resa, åh.

Jag kan inte beskriva den i ord men jag måste skriva ner den på något sätt så att jag kan gå tillbaka i tiden och minnas den här utlandsresan, utlandsveckan, som jag spenderade med Johan. Hur kär jag var. Hur underbart allt kändes. Hur många leenden jag fick och gav honom, ända längst inifrån. Tre år i juli. I tre år har jag känt honom, älskat honom; varit en del av hans liv. Han gör mig lycklig. Varje dag. Den kärleken. Den kärleken.  

Marked by Saruman, haha. Vilade min hand på låret i fem minuter under vår fyratimmarslunch. Fem minuter!

Älskade underbara! 

Suttit i solen i fem dagar utan att det hände ett skit och när man går ut till poolen en mulen morgon - med solskyddsfaktor 30 - ser man plötsligt ut såhär ett par timmar senare.

 Texas yankee & tennis player.

Sista dagen. Så underbart fin.

  Haha! Johan var lite rastlös under flygningen till Grekland och provade lyckan på andra hål(l).Taverna i bergsbyn.  

Taggar: #resa #grekland #sommar #värme #kärlek #love #kreta #semester #middag #restaurang