Nu har vi varit hemma i sex veckor ungefär. Det var inte alls tänkt att bli så länge. Vi stod inför - eller egentligen mitt i - en sorts livskris där huvudet och hjärnan och hjärtat liksom var kvar i det eviga sommarland vi lämnat i en förhoppning om att komma tillbaka så snart vi bara kunde. Väl hemma väntade familjen, julförberedelser och julfirande, annat väder och klimat och tidszon och även en känsla av att tiden stått still sedan vi lämnade vårt hemland. Precis som vi fasat för.

Jag drömde många månader om olika omständigheter som gjorde att jag plötsligt befann mig hemma i Sverige fastän Johan och allt annat, mitt liv, var kvar i Australien. Att mina släktingar eller olika sker gjorde att jag var tvungen att stanna kvar där jag var och aldrig åka tillbaka.

Sen slutade jag drömma om det, och vi åkte så småningom hem på grund av strul med nästa, tilltänkta destination. Det kändes inte hemskt som i mina drömmar, faktiskt var det rätt skönt att komma hem till familjen. För ett tag i alla fall. Det har varit skönt, också, mitt i denna livskris, att ha en någorlunda fast plats att bo på. Att bara kunna sitta här och göra ingenting.

Men ganska snart började vi tänka på att vi borde boka biljetterna snart. Sen kollade vi igenom våra tillgångar och insåg väl någonstans där att det behövs mer av den varan, för den resa vi ville ha. Så insikten om att stanna här och arbeta hade funnits där hela tiden men blev nu så... Självklar. Inte självklar, men nödvändig, fastän gröna skogar och evig sommar alltid dansat och fortfarande dansar fram över näthinnan.

Jag vet inte var mitt liv är. Inte ens vad som är mitt liv längre, ni vet. Vilka är mina, och vilka är samhällets åsikter och idéer om var jag bör gå någonstans?

Just nu sitter jag här i ett halvt nedsläckt sovrum. Ljusstaken i fönstret - arvegods från julen 2017 - är det enda ljusskenet förutom det som lyser in genom de frostade fönstren i dubbeldörrarna. Lyssnar på lugn, melodisk, musik med starka vibbar av vår tid i Mission Beach med palmer, solen, stranden, huset, havet, balkongen med utsikt över allt det tidigare nämnda; och så Charlie. Världens bästa jävla hund. Den mest korkade, dumma, tröga, fina, roliga, mysiga, bästa, mest minnesvärda HUNDJÄVELN som någonsin existerat på denna jord. Hör ni det? Charlie var liv. Han var livet självt. Livslusten och upptäckarlusten lyste i hans stora, bruna ögon varje gång han fick följa med oss på äventyr och han var så tacksam, så oändligt tacksam för det.

Men det var egentligen vi som följde med honom ut, fastän vi inte hade hjärta nog att säga det högt. Vi tog honom till hans favoritställen och han älskade oss så mycket, tacksamheten sprutade ut ur öronen på honom, så glad var han när han insåg vart vi var på väg. Han förstod inte, som hundar ju inte gör, att det var all for his sake. För honom kunde jag gå mil. Jag gick mil med honom. Efter stranden där vi bodde. Femton kilometer sandstrand med en varm sol och ett varmt hav och Charlie med tungan ute och svansen vevandes som en propeller när han lubbade iväg på upptäcktsfärd. Vår älskade, älskade gris.

Hur ledsen han blev när han inte fick plats i bilen den där sista gången. Hur han gick iväg med hängande huvud och satte sig utom räckhåll inuti hundgården. Hur han gnydde när jag kom nära så att mitt hjärta gick i bitar. Hur han såg efter oss och bilen när vi backade ut från gården; hur han satt där och tittade på oss tills vi inte kunde se honom mer, hur jag kramade honom för allra sista gången och hulkade så jag inte fick luft. Älskade, jävla gris.

Älskade, älskade, lilla gris.

Du finns nu runt min hals. Jag skickade in den finaste, gladaste bilden på dig och fick den graverad och så skrev jag på baksidan att du alltid är här för det är du, älskade lilla gris. Du lämnar oss aldrig, även om vi lämnade dig.... Du är alltid, alltid vår gris. Alltid, alltid Always Near.