Strandad i Piteå med familj, sambo och hund. Tältsäng i gillestugan och ostbricka med blåbärste och julknäcke. Nu längtar jag sådär himla mycket efter julen igen, kan det inte bara bli december snart? Måste boka flygbiljetter från Stockholm till Kalix så man kommer sig hem till jul, hemskt vore det väl annars. Usch. Fast just nu vill jag aldrig härifrån... bara ligga här och vara... :)

Igår var det en heldag av aktiviteter. Frukostmys, sen iväg till Frida min Frida i Boden som jag inte träffat på ett halvår!!! Vi hade mycket att ta igen, skönt att skvallra om vem som fått barn, vem som är gravid, vem som har opererat tuttarna för över 40.000 kronor och allmänt prat om allting, med någon hemifrån... vi gick på stan, provade kläder på H&M, åt en räksallad och sen körde jag hem i mörkret och plockade upp Johan och for till Jens och Therese och deras lilla tjej Savannah, hur mysigt som helst och jag blev värre gosig åt den lilla, som drog av världens leende så allting inuti mig bara smälte... haha. Ibland är man som sugen, jag säger då det ;) Vi blev bjudna på dop också och jag blev så himla glad!

Idag blir det eventuellt lunchdejt med Josse, sen iväg till diabetessjuksköterskan på kvartalskontroll av blodsocker och sen till farmor och farfar för att ha en lektion i Photoshop, roligt att de vill lära sig tycker jag. Jag är så himla stolt över dem, vid 75 års ålder har de startat ett eget företag. Hur många gör något sånt vid den åldern? Och hur många får ens tanken på att göra det? Ingenting är omöjligt! Allting går om man vill!  

Regnet har vräkt ner ifrån himlen och raderat allt vad julkänsla heter haha. Så var det med den vintern. Nåja det är ju kul att se att saker och ting är desamma fortfarande, hösten leker med oss och kan inte riktigt bestämma sig vilket väder det ska vara. Skönt att sitta inomhus med en knastrande brasa och en kopp te eller varm choklad, muuums. Lite Nightwish och minuterna passerar fortare än jag hinner räkna.

Igår var jag på middag hos farmor och farfar som sagt, Johan stannade hemma med sina ögon men där bjöds det på löjromsmacka, farmors goda recept på heta korvar och en god sallad. Och diabetesvänlig efterrätt - ugnsbakade äpplen med glass. Jag hade lämnat min insulinpenna i huset på Stenbäcken mitt smartass så jag kunde inte trycka i mig så mycket glass, men... i Kalix är områdena inte så stora så jag åt ändå så jag blev nöjd, sprutan var inte allt för långt borta. Härligt sällskap, livliga diskussioner, många skratt och god mat. I eftermiddag väntar återbesök på Memira i Luleå, så då får vi veta om operationen lyckades. Jag håller alla tummar jag har!

27 månader igår den 27/10 och jag drömde om vår son (!) haha. Jättejätteliten och söt i en jättemjuk body och med mjölkaktig andedräkt och ljust, fjunigt hår högst upp på hjässan och helt lealös där han låg i mina armar - han måste ha varit för tidigt född eller nåt för han var verkligen pytteliten. Men jag var tvungen springa genom en skog och förbi arga, bebishungriga snöleoparder längs E4n hem till Therese och deras tvåmånaders för jag hade ju ingen mat att ge honom och han var så himla hungrig, haha. Älskade lilla bebisvän. Ibland är man som lite sugen...

Marken är vit, luften är vit och träden är vita. Det känns som att vi befinner oss i mitten på december med lussebullebak, knäckgörande, skratt och livliga samtalsämnen i ett kök som är lika vitt det, vitt av mjöl. På kläder, på armar, händer, i håret, på skafferidörren, köksbordet och som gör fotspår på golvet för att någon fått det på sockarna. Julmusik... bjällror som klingar, skyltsöndag, adventljusstakar. Åh så mysigt. Jag längtar verkligen till december, förbi det sliskiga, gråkalla och mörka november. Jag längtar inte till januari-februari-mars, men det är en annan sak. Veckor efter veckor, smälkalla sådana, ända in i märgen kallt. Tur det är länge kvar. Men december. Hela månaden är liksom helt underbar och det händer fler saker på hela månaden än det gör på resten av året. Fyra gånger advent, skyltsöndag, lucia, julkalendern, bak och matlagning inför julafton, släktfirande på jul, avslappnade juldag och annandagsbandy, sedan mellandagsresa och nyår! Skottår 2014. Maaaah... snart snart snart.

Ikväll ska jag på middag hos farmor och farfar med pappa och Anneli. Jag funderar på att promenera in till stan, det är nån kilometer dit men världen är så härlig just idag. Stressen och allt som rör det börjar försvinna mer och mer, jag trycker undan den till en avlägsen plats längst bak i hjärnan så jag slipper tänka på det just nu. Jag har inget jobb och är värdelös och så är det med det. Jag får ta tag i det när jag kommer hem. Tillbaka. Vad det då kallas, där vi bor :)

Johan min fina fina Johan ligger i soffan med solglasögon efter en ögonoperation som kommer att ge honom synen tillbaka. Han är inte längre beroende av glasögon och linser, hur underbart är inte det? Och hur stolt är man inte som flickvän när han ler mot mig och säger "jag kan se dig", utan barriärer? Jag är så stolt att han gjorde det. Att han opererade sig. Vilken frihet! Det banar också väg för mig själv om ett par år. Tänk vad härligt... jag och Johan, tillsammans, kanske på en julafton, och kan se varandra i ögonen utan... barriärer. Iiih det killar i magen av kärlek :)

Det snöar och snöar och snöar, flera centimeter har det kommit på bara ett par timmar. Stora flingor, julsnö, faller ifrån himlen, det spritter i benen av julkänsla, första snön-känsla och hemma-känsla, allt på samma gång. I oktober. Vit snö. Nyskapande. En ny värld. Nya ögon. Jag lever. Bloggen står tyst för jag har så mycket att göra, tänka, andas. Jag är ju hemma. Ingenting annat spelar roll för tillfället. In my soul and memory, there you'll always be.

Lägenheten är städad, dammsugad, diskad och väskorna är packade, sängen bäddad och allt i den ordning som farmor har präntat in i huvudet under mina tjugo år på jorden - städa som du vill ha det när du kommer tillbaka, och jag lovar dig att det är betydligt roligare att ha det skinande rent än smutsigt och i oreda. Så nu sitter jag här i soffan - den dammsugade soffan - och tänker att nu är det bara några få timmar kvar till vi åker. Vi åker hem.

Det var inte såhär jag föreställde mig hur hösten 2013 skulle se ut. Det fanns inte på kartan för ett år sedan. Arbetslös i en förort i Stockholm medan Johan gör karriär och har fått fast jobb. Gud vad misslyckat liksom. Alltså för min del, inte för hans. Jag är stolt över honom. Och nu får han ännu en grej att kryssa över i sin Bucket List, ögonoperationen. Trettio tusen kronor fattigare men en hel livstid med nya ögon. Wow. Och här sitter jag, utan jobb, utan arbete, utan universitetsutbildning, det enda jag har är mitt författarintresse men ska det bli någon bok måste jag börja prestera och det nu. Jag måste börja skriva. Jag måste få tillbaka inspirationen helt och hållet, måste veta vad jag ska skriva om, för just nu är det tomt. Det har varit tomt i flera månader, förutom den där texten jag skrev häromveckan. 

Jag vill måla. Rita. Skissa. Fotografera. Skriva. Teckna. Det är vad jag vill. Med pensel i hand och färg på en palett och en vit, stor duk framför mig, ett fönster i söderläge med sol som skiner in och lyser upp det redan ljusa rummet, så dammpartiklarna dansar och mitt kopparfärgade hår blir till guld. Jag, uppflugen på en träpall, barfota, prickig, spräcklig av färg. Röd, blå, gul, grön, vit, en sliten träpall som tjänat sitt syfte under så lång tid att den blivit alldeles slät och utan stickor. Jag vill måla, kasta färg på duken, abstrakta målningar som jag kan hänga upp i vårt vardagsrum, fotografera naturbilder, porträtt, att hänga upp, att sälja. Det är sånt jag kan. Sånt jag vill utveckla. Sånt jag vill syssla med. Men ska man göra det måste man ha utrustning, och utrustning kostar pengar, och pengar är sånt som jag inte har så värst mycket av för tillfället. 

Men det löser sig. Vi åker ju hem nu. Jag får tänka på det där senare, nu åker vi hem. När vi kommer tillbaka kommer Johan se Stockholm med nya ögon. Förbättrade ögon. Utan glasögon. Utan linser. En ny värld, utan hjälpmedel. Jag kommer gråta den dagen han ser på mig på två meters avstånd, när han slår upp ögonen och säger, "Jennie, jag kan se dig." Jag kommer gråta av glädje. När du ser mig med nya ögon. Samma ögon, men utan barriärer... när du ser mig med ditt innersta.

Det sägs att det går att se hur en kvinna är som person baserat på hennes handväska, innehållet och utformningen av dem. Det är en sak som man bär på ofta och mycket, många har flera, vissa har en enda, vissa köper ideligen nya och vissa har ärvt sin och går med den i många många år. Det ligger en historia bakom varje väska, varför vi valt att använda just den. Jag har en kompis som skulle låna någonting ur min väska tidigare i somras och hon var tvungen försäkra sig om att det var okej att rota igenom den, haha. Min handväska är i orangebrunt läder med nitar och kommer ifrån Bubblerooms märken. Den är väl som en vanlig väska antar jag, den fyller sin funktion och är jättesnygg och lagom stor haha. Innehållet då, det som tydligen ska spegla kvinnan mest? Ja, vi ska se om det stämmer, det där om att man kan tyda hur en kvinnan är som en person baserat på innehållet...  

I min väska finns oftast alltid följande, förutom plånbok som är ganska uppenbart: Mobiltelefon med kamera, redo att snabbt plockas upp för att föreviga något längs vägen. Olika sorters pennor, bläck, stift och blyerts. Anteckningsblock för teckningar och ideer. En banan och Berry Boost - torkad frukt, samarin, en mini-Loka, hörlurar, body misc/rese-storlek-parfym, min neccesär, en liten hårborste, hårsnoddar, hårnålar, tuggumi, handsprit, lypsyl och tre olika nagellack. Och hårbalsam. Mobilladdare. Insulinpennor, två orangea och en grå, och två extra nålar. Sen är det nog ganska... tomt. Haha. Eller fullt, beroende på hur man ser det.

Och vad säger det om mig? Hopplöst fall? Jag nämnde inte oröran. Att allting ligger om varandra. Att jag ibland får leta i minuter innan jag hittar det jag letar efter, och att jag ibland inte ens hittar det utan ger upp och går därifrån och så får det vara. Jag är slarvig, klumpig, en konstnärssjäl som älskar naturen och det vackra i livet, lite lätt virrig och folk kallar mig ändå charmig och humoristisk. Stämmer det? Märks verkligen det i min handväska? Märks det i era?

Äntligen har det vänt åt det bättre hållet! Känns fortfarande som att jag har tio ton snor i huvudet men febern är borta och jag kan andas igen. Så skönt. Ett annat tecken på att det börjar släppa är att jag är rastlös till tusen. Har legat i sängen till och från sen torsdag kväll hehe. Men kroppen är inte riktigt pigg till att orka sig ut på äventyr, men det kommer. Jag ska nog promenera de få metrarna till ICA och köpa en liter mjölk så jag kan göra... pannkakor.... ehm... plättar. Med bär och banan och stevia. Mmmmm. På onsdag är det hemfärd och det är nästan så att man kan sträcka ut händerna och nudda vid det redan nu. Åh vad jag längtar! 

Och så ploppade det just upp en ny Sims-expansion när jag gick in på en kompis blogg. The Sims 3 - In i framtiden, förboka nu! Ehm... min börs är tom och jag har inte ännu hunnit med Semesterparadis och Universitetsliv som jag längtar efter så förbaskat himla himla mycket. Jag längtar efter Sims, att bygga hus, att utveckla mänskliga historier, generation efter generation, mah. En gång Sims-nörd alltid Sims-nörd.

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om. Inte alls, faktiskt. Jag hade ytlighet och hur less jag för tillfället är över kulturen här i Stockholm i huvudet, att det ska vara så jäkla hysch hyschande med allt, man ska inte vara det minsta privat utåt sett, inte le, inte hälsa och definitivt inte börja prata med någon man inte känner. Alla ska sköta sitt och man ska skita i andra helt och hållet, gärna med solglasögon och hörlurar så absolut ingen kommer innanför skalet. Jag irriterade mig på det tidigare idag. Man ska skryta om sin egen framgång och komma ihåg att man är bäst i världen och att ingen når upp till ens nivå, den nivån man arbetat häcken av sig för att nå upp till. Fel och brister vad är det. Åh jag saknar Kalix. Norrbotten. Där alla hälsar på varandra, där butiksbiträdena vet vem man är och frågar om man trivs i Stockholm och där man småpratar samtidigt som man packar påsarna - "kascharna". Eljest. Samma ledes. Ids. "Schvuu". Sitt int där å va sittoträng, ta de nå för händerna. Kalix må vara den minsta lilla skithåla som finns, men det är där jag är född och den plats jag alltid kommer ha som hemma även om det inte längre är där jag bor.

Men jag har mina rötter där. I den lilla hålan, den lilla staden, som inte ens är en stad räknat. Det kanske inte märks, men jag har mognat sedan vi flyttade därifrån. Mognat jättemycket. Vi båda har det, både jag och Johan. Eller Johan säger inte så mycket om det, han lunkar på i samma tempo, bryr sig inte så mycket om var vi bor eller vad vi gör, han är rätt anpassningsbar. Men jag vet att jag har det. Blivit större, äldre, mognare. Vi kanske flydde ifrån Kalix lite väl snabbt, vi hann inte riktigt tänka efter så bodde vi helt plötsligt här i Stockholm. Men... jag undrar ibland hur livet sett ut om vi bott kvar, om vi tänkt i samma banor som nu... var vi hade varit då, fast nu. På en annan plats, en annanstans. Vad konstigt. Perspektiv. För ett år sedan minns jag att jag skrev, "det är så mycket som har hänt på ett år. Undrar just vad som kommer hända på ytterligare ett år?"

Jadu Jennie... det var en hel del :)