Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs ändå - mentala, digitala, papperiala. För det mesta är de bara halvklara och jag går aldrig in och bockar av dem i telefonens anteckningsbok; jag gör det mentalt. Jag vet redan vad som ska stå där och hur långt jag kommit.

Jag sopade altanen hos min mans mormor här om dagen och det var då jag insåg att jag verkligen och fortfarande har en sjuk hjärna. Jag gick in i väggen i maj 2016 och tragglade mig ut ur betongen med egen kraft, ingen återkommande läkare eller psykolog som nog egentligen hade behövts. Jag har alltid varit en prestationsprinsessa, den flitigaste av dem alla. Felfri. Fantastisk. Ja-sägare, alltid. Jobbat hårdast, mest, snabbast, bäst. Velat klara det själv. Även när jag föll. Kraschade. Jag kände mig själv. Ju. Ville inte harva mig genom hela historien om vem jag egentligen var för någon som inte visste. Jag visste ju. Jag skulle bli min egen bot och räddning. Envis, tjurig, bestämd. Ville inte krascha i någon annans kontor. Inte ännu en gång. En gång räckte. En gång var en gång för mycket och dit ville jag aldrig igen.

Jag jobbar och jobbade med mig själv varje dag varje stund varje minut, fortfarande i februari 2018. Att sluta oroa mig för allt. Och jag mår så otroligt mycket bättre nu, sett till det där mörkret. Vi åkte ju iväg till Oz och Nya Zeeland ett halvår efter kraschen och där kunde jag bara vara i ett helt år med palmer och sandstrand och lite arbete och världens härligaste hund (och man ♥) och när den lugnande medicinen tog slut var den slut, då fick jag återigen tackla attackerna för egen kraft med egna och nya och gamla distraktionsmetoder. Och det gick. Jag har överlevt ALLA dåliga dagar jag någonsin haft. Jag har klarat mig genom varenda ångestfylld tanke som någonsin existerat inom mig.

När jag skottade hos mormorn ville jag inte sluta förrän det var helt, helt, perfekt. Varje tag med spaden och jag tänkte att gör jag inte det här bra så kommer säkert mormor be någon annan och jag blir i deras ögon ännu mer slarvig och ofokuserad och lat. Paranoid har jag blivit mer än orolig, och jag insåg det i den stunden. När jag stod där. Flåsande. Svettig. Med mensvärk och illamående och en vilja att stanna kvar i sängen men ett löfte är ett löfte och ändå i full färd att skotta en liten altan, balkong, till perfektion. För vem? För min egen del? För mormorn? För min man? Varför ska det spela någon roll? Varför kan jag inte sluta när det är dugligt skottat utan måste göra det tills JAG blir nöjd och tillfredsställd, dvs nåt som jag aldrig kommer att bli?

Mitt bästa är tusen kilometer framför en vanlig människas "bästa". Det är så. Jag ber inte ens om ursäkt för det. Mitt ok är i en vanlig människas framkant, snudd på deras bästa. Jag är inte lika dålig nu som då, men att stå där med spaden och paranoian och tankarna på perfektion fick mig att inse det. Det är, vet jag, en vanlig biverkning av utbrändhet eller en bidragande orsak till den - man vill att allt ska vara perfekt, men vägen dit är så lång att man aldrig kommer fram. Återigen, det är bättre nu, lättare. Jag har inga våldsamma hjälp mig jag dör-attacker längre. Fel, det vet jag inte, men jag vet att jag inte har haft det på säkert två månader, en och en halv, och jag vet att jag bör ska MÅSTE berömma mig själv så JÄKLA MYCKET för det. HURRA!!! Jag är SÅ BRA, BALL OCH DUGLIG som tar mig upp, hela tiden, upp, upp, uppåt, långsamt och försiktigt istället för huvudstupa och på snabbast möjliga växel. Jag är duglig!

Det går inte att göra sitt allra bästa, leverera perfekta resultat, vara en perfekt kollega på alla plan, vara en perfekt anställd, kassör, städare, prestera perfekt på gymmet med perfekt energi och ork, städa hemmet, handla middagsmat, laga middagsmat, skala hacka skära duscha äta föna håret tvätta bort sminket, äta, lägga fram kläder, matlåda, diska undan, gå ut med soporna, lägga in en tvätt maskin, bjuda in vän på te, chatta med annan vän, skriva ett perfekt kapitel, ha perfekt sex med sin man, somna i lagom tid, sova avslappnat, inte glömma att ladda telefonen eller stänga av spisen, stängde jag verkligen av spisen och tryckte jag igång tvättmaskinen?

Jag har INSETT det nu. Jag vet det. Min hjärna vet det. Hurra! Jag jobbar varje dag med att fortsätta förbättra det. Jag jobbar varje dag med att prestera SÄMRE, i allt jag gör! Faktiskt! Helt sjukt va?! Prioritera bättre och prestera sämre, så knäppt... Eller? Men tänk då: Tidigare presterade jag och använde mig av 5000 % energi varje dag, när det bara fanns och finns 100 % för oss alla, aldrig mer, ofta mindre (pga lite sömn, bråk, hunger, träningsvärk, oro, ångest, etc etc en miljon gånger och anledningar). Utan återhämtning. Min hjärna vilade inte. Min hjärna sov aldrig, tog aldrig paus. Jag fick mer och mer symptom på utmattning som jag ignorerade. Fick massor gjort, men samtidigt ingenting. Jag sprang maratonlopp. I små cirklar så jag kom ingen vart, men svettig blev jag, helt slutkörd. "Men jag har ju bara sprungit tio meter framåt, cirkeln är inte större än så, bäst att fortsätta!" och så PANG körde betongväggen ut en hård näve som däckade min själ.

Så nu vet ni det. Jag är INTE frisk. Inte fullständigt mentalt återhämtad. Blir man någonsin det? Mina mentala listor är fortfarande halvfulla, men nu kommer jag åtminstone ihåg vad jag skrivit och vad jag ska handla. Förbättringar, hela tiden förbättringar. Några bakslag. Gråsuggedagar. Tårar. Ilska. Hopplöshet. Solsken. Glädje. Lugn. Det är en ny känsla som bott i mig ett tag, förökat sig, växer och växer. Stressen finns, men stressen lamslår mig inte längre sedan jag lärt mig sätta gränser, säga nej och andas djupt. Tar min tid. Vågar vila. Vilar. Vågar släppa på prestationsprinsessans mantra. Hon har ingen talan här längre. Man lever bara ett liv. Livet är nu. Jag lever nu. Idag. Och jag är precis där jag ska vara, här, just nu. Sen är någonting annat. "Sen" upptar inte all min vakna och sovande tid längre. Men det gör "nu". Och vilken jäkla befrielse det är.

PUSS

// Jennie ifrån vårt nya... hus!

Juli, bästa juli, tog slut i dagarna och jag tillbringade kvällen utan Johan, som åkt för att jobba. Med allt fantastiska som varit och allt det okända som väntar var det verkligen inte konstigt att magen körde ihop sig och ångesten kom krypande. Ja, det gjorde den, och jag skäms inte för det. Det vore att skämmas för den man är. Jag arbetade så hårt i vintras och våras att jag körde slut på mig själv och jag är inte tillbaka ännu, det känner jag, det känner blodsockret. Jag kämpar fortfarande med att leva i nuet, njuta av det jag gör för stunden. Det är svårt när man spenderat ett halvår med att tänka inte bara steget före utan fem steg före, och det utan att ha någon egentlig tid till att göra det.

Juli, fina juli, tog slut och med det semestern. Vi har hunnit göra så mycket, se så mycket, och ändå lite, så där som det är. Man blir aldrig färdig att njuta av sommarens alla goda ting. Blir aldrig klar med att springa runt elljusspåret eller bada i havet eller spela volleyboll eller äta lunch på en uteservering eller ligga tätt intill varandra och bara viska, skratta, i timmar, långa ljusa nätter där solen aldrig var långt borta - nergång 00:00 och uppgång 00:01, i alla fall i början av sommaren. Hur fantastiskt. 

Jag har inte hunnit skriva en sida i boken trots att sommarhettan ligger runt mig som en extra hud och jag riktigt kan känna var hon är och vad hon gör, min Jasmine, vad hon går igenom och vad hon kämpar med. Jag har däremot läst de två första Game of Thrones-böckerna, på engelska givetvis, tegelstenar i pocketversion på många, många hundra sidor. Jag har läst andra böcker och jag har fiskat i stugan under ett par sommarkvällar, en av dem tillsammans med min syster som tagit körkort (!). Jag har grillat och umgåtts med kompisar, spelat minigolf och jagat Pokemon och besökt Piteå, Kalix, Boden, Luleå, Göteborg och Malmö, och en vända till Arlanda för att byta flyg.

Jag har skrivit förut att under mina lyckligaste dagar skriver jag ingenting alls här i bloggen trots att jag har så mycket att berätta. Det gör jag inte därför att jag vill njuta av dem, istället för att alltid dokumentera dem. Jag vill njuta helhjärtat. Lägga bort telefonen.

Jag har saknat att skriva; satte mig precis vid Morris dator innan hemfärd trots att bussen går snart, bara för att jag måste få känna hur fingrarna jobbar och ovansidan av handen blir stel av ansträngning, när meningarna fylls upp snabbare än jag trodde och tänkte. Jag ger dem fria händer (haha) att göra vad de vill, att skriva vad det vill. Det här är resultatet.

Juli, fantastiska juli. Vår femårsdag har passerat och vi är nu inne på vårt sjätte år tillsammans. Jag ser ingen början och inget slut på det vi har och lever. Som en gammal man sade en gång "det fanns inget före och det finns inget efter". Jag älskar honom med mer än vad som är möjligt, med allt jag äger och har - den där sambon jag har, inte den gamla mannen, även om den filmen fick mig att reflektera länge.

Jag tänker inte förminska det, lika lite som jag tänker förminska faktum att jag lider av ångest med ojämna mellanrum, ångest som dyker upp när gränserna suddas ut och jag står inför nya äventyr. Det är en mäktig känsla, att kunna välja väg, att stå inför valet att välja väg, men när den trygga stigen plötsligt försvinner blir det kortslutning. Och det är helt okej. Det är det. Ångest och diabetes är en fruktansvärd kombo, men man överlever. Det gör man. Och man hittar alltid nya vägar, även om man får krypa bland höga ormbunkar eller simma över floder för att finna dem.

Och jag gör det inte ensam. Jag är aldrig ensam.

You were my home. I knew from the moment I met you, so many years ago.

Jag är inte rädd.

Hemkommen från Kroatien, den bästa veckan någonsin, och firandet av den där mannen som fyllde 30. Hem i några dagar, knattra ihop fler sidor på boken, och därefter svida om och åka till Norrbotten på bröllop för bestie. Gah det var topp fem detta år. De övriga tre är typ när Johan råkar fisa och säger förlåt jag måste gå på dass, när farmor och farfar fick se mig igen och att sitta ute på balkongen med Anneli eller bara se fotboll med pappa eller sambo eller f&f eller vara i stugan eller i Johans famn eller det nionde avsnittet av senaste Game of Thrones. Ja, topp fem denna månad. Topp femtio denna månad.

Jag ska klistra in lite bilder tänkte jag, men det tar visst en stund att ladda och att skriva med långa naglar går långsammare än med korta. Jag har i alla fall på mig en ny klänning som bara fanns i ett begränsat antal och det lokalt - har ätit massor av löjromsmackor, givetvis med tunnbröd, äkta tunnbröd från Kalix, åkt bil och taxi och flygit och lyssnat på tystnaden och fått beröm av Johan för det jag skriver. Allt detta måste vara topp hundra denna månad. Köpt mig den där parfymen för en del av skatteåterbäringen. Slutat jobba. Njutit. Solat. Badat. Utomlands i alla fall. Ätit fika. Skrattat, åh som jag har skrattat. Längtat hem. Längtat tillbaka. Lagat middag. Lyssnat på musik. Beundrat mina naglar.

Blivit kär i min tärnklänning farmor ville se som bröllopsklänning.

Blivit kär på nytt när jag kom hem och fick en bautakram av min sambo jag hoppas blir min man. Jag blir kär varje dag i den där. 

Lyssnat på Daniel som snarkar (obs: nutid) som ett gammalt godståg från Sovjet. I skogen kan ingen höra dig skrika fast i vardagsrummet kan inte ens du själv höra dig tänka, men det är okej, för jag sitter här med topp tusen denna månad och är bara så glad över allting. Det är jag. Det tänker jag vara.

Nu ska vi se om bilderna funkar.

Nähäpp inte det, då kör vi en sån här då som jag fick skickad till mig.

Bästa finaste ni ♥

Pressmeddelande angående jennzie.bloggplatsen.se och alla andra utrymmen där denna Jennie är representerad.

I samrådan med mig själv, mitt inre, min magkänsla, mitt hjärta, min mage, boken Lär Dig Leva, läkarnas inrådan, allmänna studier, tips, uppbackning och moraliskt stöd har jag beslutat mig för att inte skriva om saker som är negativa. Jag slutar. Jag behöver inte skriva om att jag mår dåligt efter att vi har bråkat, att jag inte har hunnit städa, inte orkar laga mat, inte orkar träna just idag, att det är för varmt, för kallt, för jobbigt, för trist, för stressigt på jobbet, fel i texten, ångest, stressigt, att det känns som att jag vill lägga mig ner och gråta. Det här blir sista gången jag skriver utläggande om det som är eller känns dåligt. Dåliga tankar föder fler dåliga tankar och drar ner andra i samma synsätt. Jag ska sluta stressa och försöka leva i nuet, varje dag. 

Jag är fortfarande inte på banan efter söndagens händelser. Jag mår bättre och bättre psykiskt varje dag som solen skiner och jag kan sitta ute i solstolen på balkongen eller skriva på min bok, men det går långsamt och det är okej, i måndags rusade hjärtat så fort att jag hade kräkts av ångest om en hare hade sprungit förbi eller en skata kraxat till från trädet en meter bort. Jag har skrivit fyra sidor på två dagar och det är jättebra. Jag ska inte jämföra det med att säga att jag tidigare skrev fyra sidor på en halvtimme för då är jag där igen, nere i jämförelse- och ångestträsket som ingen, allra minst jag själv, mår bra av att tänka på. Jag mår inte likadant nu som då. Jag är inte samma nu som då. Jag är jag just nu. Här. Nu. Jag är ingen annan. Jag är jag. 

Jag andas. Lugnt, djupt. Jag gör saker som jag mår bra av, stora eller små spelar ingen roll. Jag försöker att inte tänka "tänk om" och vara steget före sådär som det står på mitt CV att jag är och att jag alltid har varit, letat nästa kick, fortsatt framåt snabbare och snabbare tills jag dunstar in i en cementvägg och faller. Att ha många bollar i luften är en annan sak som står - stod - på mit CV. Men det är ingenting att eftersträva. Det är rent ut sagt riktigt värdelöst att vara en sådan, för man får ingenting gjort.

Det här är en typisk Jennie-skildring.

Jag lägger ner datorn för att jag ser att blommorna behöver vatten. Går till köket för att hämta vattenkannan när jag ser att smöret står framme. Då kan jag lika gärna bre mig en macka. Jag slänger smörpappret i soporna och inser att den är full, så jag går ut med soporna, lämnar mackan kvar på bordet. Ser ett par moln borta i horisonten, har de lovat regn? Tar upp datorn när jag kommer upp igen och kollar Klart.se, sedan ser jag ICA-tidningen på soffbordet och deras bra erbjudanden och bestämmer mig för att gå dit. Går för att sminka mig eller åtminstone borsta håret, ser att det är dammigt på hallbänken och tar fram trasa och skurhink, sätter på musik på datorn innan jag hinner börja och så ringer mamma och vill säga hej. I slutändan - vad har jag fått gjort? Jag har inte handlat, inte vattnat blommorna, inte sminkat mig, inte rengjort hallbänken, inte slagit igång musik eller lagt ut en ny soppåse. Min smörgås ligger kvar på bordet och är stenhård. 

Det går liksom inte.

Många bollar i luften kan slänga sig i väggen jag precis dunkat rakt in i.

Närvarande. Noggrann. Empatisk. Harmonisk.

Det rimmar mycket bättre än stressad, snabb, steget före, ineffektiv, glömsk, irriterad, virrig och nervös.

Jag är  tacksam över att min kropp sade åt mig att varva ner. Jag har ignorerat dens önskan i ett halvår, och det var inte förrän nu när jag nådde botten som jag insåg att jag var trasig inuti. Jag behöver läka. Hela. Det gör jag inte om jag fortsätter stressa, fortsätter cykla jättesnabbt till bussen i tron om att jag är sen, om jag får ångest för att jag missar det där tåget eller att mikron tar så lång tid på sig att värma temuggen. Småsaker som blir till en enda fruktcocktail av farliga ämnen för kropp och knopp som snart exploderar i miljoners med bitar som tar evighet att rensa bort. Slappna av! Det är vad jag ska göra. Tänka på mig själv. Sätta mig själv i första rummet. Det har jag aldrig gjort förut!

Siha, I know this will not reach you, but it must be said. I cannot forget you. Lost in another. I don't want you to worry, or feel guilty that you are not with me. I'm near the end of my life. Keplar's Syndrom is... not kind. It was saddening to see our crew go their separate ways. Siha, I think leaving the Normandy was for the best. I once had no reason to live. And suddenly, I had two. You, and Kolyat.

Thane. It's been to long. Thane. I wish you could have been here with me... We are gathered here to honour the life of Thane Krios. He once said that he first felt love for his wife when she stepped in front of an assassin, to save someone she didn't even know. He choose to die doing nearly the same thing. Thane knew heroism and love can ease pain and grief. Even when he was terminally ill, he ran through war torn streets to reach me. Cause he knew I needed help. Thane, an assassin, gave his life for his galaxy, and now... he can rest. 

One of the warrior angels of the goddess Orashu, will you hear my confession, siha? My body had accepted its death. My mind had been dead a long time. But someone else was pushing to reach the target, forcing me to move faster. Challenging me. I would have fulfilled my contract. It would have been a good death. It was an intervention by the gods, I would have died in that penthouse. Your mission gave me purpose, a cause to die for. A chance to atone. I was able to speak to my son again. I'm prepared for whatever comes. I can leave my body in peace. We've righted many wrongs. 

He was injured, stab wound, he's a regular patient here. Is he still alive or not? I'll get more, give me his blood type.

I have only a few loves left. And you are my last. Just... Face it bravely. You have only made my life better. Kalahira, mistress of inscrutable depths. I ask forgiveness. 

You couldn't disappoint me, Thane.

You are kind. Siha, I had hope we'd be seeing one and other again. Unfortunately, this will part us... for a time. 

Guide this one, Kalahira. Guide this one to where the traveller never tires. The lover never leaves. The hungry never starve.

I hope this message finds you well. I love you.

...Meet you across the sea.

I will meet you across the sea. 

♥

Sony xperia z5 compact - muted.

Instagram på tfn - utloggad.

Facebook på tfn - utloggad.

Och telefonen är tyst. Jag förundras över hur tyst den är. Jag är inte längre en av alla dem som kämpar för flest följare, för att bli sedda, uppskattade, behöver inte visa halva tuttarna för att folk ska tycka om mig. Och vad säger halva mina bröst om mig? Den jag är, på riktigt, när sminket tvättats bort och de fina kläderna bytts ut mot mysekoftan? Vad vet alla följare om mig efter att ha sett mina inzoomade tuttar och rumpa i tajta kläder i diverse vinklar? Vad tjänar jag på det? Den sortens uppmärksamhet vill jag inte ha. Jag vill inte vara henne (inte för att jag någonsin varit henne heller). Jag vill inte vara "en sådan", som man "ska vara" och som de flesta där ute... är.

Jag vill ha så lite följare som möjligt. Så få läsare som möjligt. Ja, du läste rätt.

Mitt liv är fantastiskt, jag är bara trött på hetsen, ytligheten och att alla ser likadana ut och att man ständigt måste bevisa sin egen framgång. Jag har alltid varit tjurig, envis, vägrat följa med strömmen, och så gör jag även nu. Nu viker hela jäkla floden av och jag fortsätter rakt framåt, jag orkar inte ens följa den med blicken. Jag vill inte gå in på H&M fyra gånger utan att hitta kläder jag kan tänka mig att köpa och gå därifrån tomhänt för att det a) bara är korta magtröjor (tänk lika stort som en behå) och sjuttiotalskläder som hänger där, och b) tyvärr passar jag inte i något av det och det är inte jag. Jag skulle inte kunna gå till jobbet i en magtröja som nästan är kortare än min behå. Jag betalar inte trehundra kronor för en behå utanför behån, när det finns tröjor som sträcker sig i alla fall ner till jeansknappen för samma pris. 

MKPK. Mest kläder per krona. Jag skulle inte klä mig i en heltäckande päls för trehundra kronor, men ni förstår - hoppas jag - vad jag menar. 

Jag tycker om magtröjor, men då jag är så kort så blir det bara ben och bröst och alltså inte direkt är jobbanpassat. Inte för att det är något dåligt att vara det egentligen, det är ju en av kvalitéerna med att vara petite. Hälften bröst och hälften ben, som min gode vän Johan säger (inte min Johan). Och nog kan jag ha det ibland, inte på jobbet dock. Men... Inte när jag var på jakt efter en riktig tröja att ha på jobbet. Dessutom är storlekarna så konstiga så kravlar man sig in i en sådan tar man sig inte därifrån. 

Jag längtar efter sol och sommar där man är brun och fräknig och alla kläder passar. När jag är ordentligt tonad och har tagit mig förbi vinterplufsigheten med råge, kommit upp i samma antal chins som jag var och snuddade på i höstas. Jag älskade hur jag såg ut då, jag tror för första gången någonsin; jag var bara... nöjd. Jag var nyförlovad och gudomligt förälskad i en man som sade att han tyckte bäst om mig när jag precis hade vaknat på morgonen, utan den där ytan man alltid målar upp, utan sminket och det plattade håret.

Det fastnade. Det hängde kvar. Det hänger fortfarande kvar. Sporrar mig i det jag gör och den jag är. Fast jag känner mig som fulast i världen så ler han alltid när han ser mig. Oavsett om jag har lockigt hår eller platt eller nyduschat eller inte så jättenyduschat. Och det är den enda uppmärksamheten jag är brydd om. Jag tycker om klä mig i vackra, välsittande kläder, i klänningar och i jeans som är mina två följeslagare, jag tycker om att jag blir uppmärksammad för det. Men jag behöver den inte. Jag behöver inget annat än Johans uppskattande ögonkast för att veta att jag duger, att jag är fin, att jag är jag.

De känner inte mig. Han känner mig. Han vet. Och jag har kommit fram till att det är nog. Jag kan ta en bild på mig själv och lägga ut den. Nytvättat hår, ett flawless face. Jag tycker om när mina vänner säger att jag är fantastiskt fin. Därför gjorde jag en privat Instagram. Och det är gudars skönt. Rätt sorts uppmuntran av folk som faktiskt känner mig, personen bakom bilden. Det är så jag vill ha det. Så jag vill vara.

Telefonen får ändå vara tyst ett tag framöver. Jag har det jag vill ha och behöver, precis här. Det räcker så. Jag tänker njuta av det. Sol, värme, maj, Johan, nya avsnitt av Game of Thrones, tillbaka till jobbet, hemresa, familjetid, femårsfirande och resor tillsammans. Jag är så lycklig så jag spricker. Och jag är självisk om den, för första gången någonsin tror jag. Jag vill dela den med mina närmsta, inte med världen jag inte känner och som inte känner mig. Jag vill bara vara kick ass lycklig, här, i vår bubbla. 

Det räcker.

Det är allt. 

Det är den bästa sortens lycka.

I live and breathe you. For you.