Hej! 

Läskig film på teve och jag haaaatar sådana, usch, mår dåligt redan nu. Försöker koncentrera mig på min bok istället men jag störs hela tiden av ljudeffekterna från monsterfilmen haha, så feg jag är vad gäller sånt! 

Kan i alla fall visa lite mer av kapitlet jag just håller på att "renskriva":

Johannes ögon försvann till en plats långt borta och han såg henne inte längre, såg ingenting annat än den nästan svarta stenen inunder en ek i hörnet på kyrkogården och Jasmine behövde inga ord för att veta att det var där hans mamma låg. 

    – Herregud, mumlade hon. Jag är så ledsen.
     Ulla Marie Silversvärd. Cancer. 56 år gammal.
     Det fanns andra namn där också. Namn som hon inte kände igen, men som alla hette Silversvärd i efternamn. Som alla var döda, de äldsta redan för tvåhundra år sedan. Vid närmare eftertanke lade hon märke till att alla gravar hette så, precis varenda en.
     Under Ullas namn fanns det två andra. Det var namn på barn, barn som inte överlevt längre än tre dagar som mest, och Jasmine fick ont i magen när hon insåg att de var syskon till Johannes, syskon som knappt hunnit öppna sina ögon innan det var tvungna att för alltid stänga igen dem.
     – Det var det här jag ville visa dig, viskade han. Det är vår familjekyrkogård, vår del av kyrkogården. Vi är kända här i krokarna, har varit det mycket länge, men det visste du redan. Det var min farfars farfar som köpte den här delen av kyrkogården för att begrava sin familj – på den tiden kostade det inte så mycket, inte alls lika mycket som det skulle göra idag – och vi har begravt alla med namnet Silversvärd ifrån Västernäs här. Där borta ligger min farfar, sade han och pekade på en gravsten lite längre bort, och bredvid honom ligger farmor och deras tre barn. Gå och kolla vad det står.
     Jasmine gick dit.
     Hon slog händerna för munnen när hon lade märke till namnen, åldrarna på barnen. Inte en av dem hade överlevt sin treårsdag. Ingen utom Bengt. Hans mamma hade dött när hon förlöste honom.

     – Åh, Johannes…
     - Titta där borta, sade han hårt och pekade på en annan gravsten.
     Mary Silversvärd. 29 år gammal år 1888.
     – Det var min farfars syster. Hon dog också ung, som du kanske märker. Hon dog när hon födde tvillingar.
     Han sade det med ett ironiskt skratt, men rösten speglade inga känslor. Jasmine stirrade på honom.
     – Varför… varför visar du allt det här åt mig? Varför? Vad är det för vits?
     Han såg på henne för första gången på tjugo minuter, och hans ögon var tomma, mörka.
     – Förstår du inte? frågade han.
     – Förstår vad?
     Hon ville inte vara där. Hon ville åka därifrån och glömma bort att han någonsin visat henne allt det där. Det gjorde ont. Förbannat ont att höra honom säga allt det där, att stå där rakt upp och ner och slänga ur sig massa obegripliga meningar om döda människor.
     – Jag har inte kunnat bli kär förut. Jag har inte velat bli kär. Alla kvinnor i min släkt har dött när de har fött barn, och jag är klok nog att jag vet att det krävs barn för att fortsätta utveckla gården i den riktning jag önskar. Jag är tjugofem år gammal, Jasmine, och jag längtar efter familj och barn.
     Hon började förstå var han ville komma med det hela.
     – Johannes, nej… det är inte så, det behöver inte vara så. Inte med vårt barn.
    Men hon kunde se sorgen i hans ögon när han bedrövat skakade på huvudet, kunde höra beslutsamheten i hans ord när han upprepade det han just sagt.
    Och hon kände hur magen knöt ihop sig när hans isblå ögon fylldes av tårar.

© Jennie Wikström 2012.