Hej! 

Påminner mig ideligen om att andas djupa andetag och slappna av, släppa ner axlarna mot marken och ta långsammare och längre steg än jag vanligtvis brukar göra, men det är svårt. Riktigt svårt. Det går bra ibland, men när jag inte "tänker efter" så griper stressen ändå tag i mig och gör mig alldeles paralyserad. Jag brukar - i alla fall försöka - lägga mig i sängen och blunda och tänka på ingenting annat än här och nu, försöker sätta mig och göra saker som får hjärnan att tänka på annat. Jag vet ärligt talat inte VARFÖR jag är så stressad som jag är. Vad har jag att vara uppstressad uti?

Jag fick som sagt ett återfall på illamående-fronten idag och det har hållit i sig mer eller mindre hela dagen, men när jag lagade mat och sedan åkte hem till pappa för att städa ur mitt gamla rum där så släppte det nästan helt då jag blev helt inne i det jag gjorde. Det var bitterljuvt, måste jag säga, att packa ner böcker, tidningar, gosedjur och fotografier som legat och skräpat i sängbordslådan under så många år, att stänga locket om nitton års liv och inse att jag faktiskt håller på att bli vuxen. När jag satt där och gick igenom den nedersta hyllan av min lilla bokhylla (varför den bokälskande jag har en liten bokhylla kan man ju fråga sig... och en ännu roligare fråga är ju vart jag gör av med resten av böckerna som inte ryms i den, jag måste ha över femhundra böcker) hittade jag små lappar, teckningar jag ritat, gamla dagböcker, berättelser, noveller och historier och mina "memoarer", de allra flesta från 2005 och framåt.

Kan en trettonåring verkligen ha så mycket att berätta? Kan en trettonårings värd cirkulera kring annat än tankarna kring att sluta sexan, åka på klassresa, bli fodervärd åt världens bästa shetlandsponny som sedan säljs nio månader senare, hux flux borta? Jag vet inte om någon annan har det eller kan det, men jag kunde det, och jag skrev om det. Jag skrev om allt. Och det var både tårar och skratt som fyllde mitt synfält när jag gick igenom allt det där, det måste jag säga. När jag var tretton år hade jag blonderat håret, hade korkskruvar för att jag inte ägde en plattång, jag gick i sjuan, var deprimerad och mådde konstant illa, levde i böckernas värld och att snosa i Aladdins päls var det bästa på hela veckan, den underbara shetlandsponny jag fick möjligheten att lära känna.

När jag var femton år gammal skrev jag tydligen de där "memoarerna", om allt som hade hänt under de förgångna tre åren. Herregud så jag skrev, och ritade, och skrev igen. Jag sparade alla de där pappren med spretig handstil för att skriva ner i datorn så att jag har det kvar även om det för det mesta var obegripligt trams. Jag skrev berättelser om kärlek, hur jag föreställde mig att det kändes, när jag själv aldrig fått chansen att uppleva det "på riktigt". Jag var fast besluten om att alla jag började tycka om lämnade mig, häst som människa, då jag miste tre favorithästar inom loppet av två år och snarare blev ratad än hållen fast vid - jag slog bort alla händer som sträcktes ut emot mig därför att jag var rädd att mista dem om jag kom för nära. Jag vet inte om det berodde på att jag var som jag är nu, att jag sade vad jag tyckte och inte gjorde något som jag själv inte var okej med, om det skrämde bort folk ifrån mig... det kan jag bara spekulera i. Det var rätt många som intresserade sig för mig, men intresset svalnade fort (för min del) och jag ville välja, jag ville inte själv bli vald, vilket då slutade med att jag valde fel sortens människor att umgås med, haha. Ung och dum har nog alla varit, somliga mer än andra.

Jag har aldrig varit lika gamla som mina jämnåriga i hjärnan. Jag har drömt om så mycket mer. Inte ens nu, när jag är nitton år gammal och inte längre bor hemma... så kan jag helt och fullt relatera med mina tidigare klasskompisar som tycker att det är veckans händelse att få gå ut på krogen och äntligen supa sig fulla. Jag har ingen aning om det är de som är mogna och jag som är omogen eller tvärtom, men jag lever mitt liv så som jag vill leva det... och jag går den väg jag alltid har velat göra, vad än alla andra har sagt.

Nu är jag ingen liten flicka längre. Idag, när jag städade mitt rum hemma hos pappa i det hus jag fötts och växt upp i, var jag det. Jag tyckte att det var hemskt att stänga locket om de nitton år som gått, att stänga dörren och avsluta en epok av mitt liv, även om man nu inte behöver ta det så drastiskt. Jag samlade bara ihop mina saker i lådor, lät vissa saker vara kvar precis som de alltid varit, och jag tänkte att "den dag jag får barn så ska de få det här, och det här... mina gosedjur ska mina barn få gosa med... de babykläder farmor sytt åt pappa och min farbror som hänger i min pyttelilla walk in closet ska även mina pojkbebisar få ha på sig..." och jag tänkte tillbaka på alla de år som gått, minnesvärda stunder i mitt liv. Haha, det låter väldans vemodigt, men det var samtidigt väldigt kul, jag började drömma om den dag jag och Johan flyttar och byter lägenhet och vi får inreda den tillsammans, skapa oss ett gemensamt liv där i den lägenheten, påbörja en ny epok av våra liv.

Och jag tänkte, när jag hittade fotografier på min släkt och familj tagna för en herrans massa år sedan, att jag hade inte suttit här idag, och skrivit det här, ord som kommer raka vägen ur hjärtat... jag hade inte suttit här med Johan och varit så kär att det gjort ont i kroppen av att bara se honom, om det inte varit för min familj, min mamma och pappa och farmor och farfar och min syster, och allt det som har hänt under åren som alltihopa har format mig till den jag är idag. Utan dem hade jag inte suttit här. Jag är ingenting utan dem, varken då, nu eller någonsin. Jag älskar dem innerligt, allihopa, och det hoppas jag att de vet, där de sitter på olika platser i världen och kanske, kanske läser just det här. Ni är bäst och jag tycker om er så mycket, det ska ni för evigt komma ihåg!! ♥

Jag kunde inte säga det bättre än den här låten kan: 

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
and sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
'Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Read more: http://artists.letssingit.com/goo-goo-dolls-lyrics-iris-2zt31wm#ixzz23vufvPhT 
LetsSingIt - Your favorite Music Community 

Hej! 

Fick bakslag idag efter ungefär en veckas "må-braande". Mår jävulskt illa och ska och jobba på en timme, känns superkul... not. Men jag överlever alldeles säkert det här också även om det inte är speciellt kul, får tänka framåt och positivt. I eftermiddag ska jag iväg till Nyborg och se om pappa är hemma, var dit en sväng igår men icke, körde då till stugan och såg att pappas bil var där men att båten var borta. Och inom en kvart hade farmor och farfar kommit dit så de bjöd på halstrad saltströmming och färskpotatis, gud nåde vad gott!

Nåja nu ska jag börja göra mig i ordning för jobb. Önskar bara att detta illamående kunde försvinna :-(