Tillbaka i soffan efter att ha hjälpt Jolsson flytta (hit), pratat med gamla hyresvärden, fått fina ord av Anneli och nuuu äntligen kan jag se fälttävlan på teve med Täby galopp fem minuter härifrån och lukten av häst i bakgrunden... jaaa jag saknar ridningen! Jag ville tom gå galoppgymnasiet där ett tag... eller det har varit en dröm för mig sen jag började rida som åttaåring. Ett par allvarliga avkastningar (brutna ben och blåmärken hehe) har hållit mig därifrån sen dess men tror jag ska ringa Täby Galopp och fråga om de inte kan slänga upp mig i sadeln igen ;)

Blir en lugn och skön lördag med inget planerat, bara en dag att vila upp sig på. Har sökt jobb och ska söka fler idag... så allt löser sig. Jobb får jag nog så småningom. Snart. Det går ingen nöd på mig ännu.

Och mitt i flyttkaos, svett, tårar och dumma påsar som går sönder ringer telefonen. Gävle Högskola säger att grattis, vi har en ledig plats på din drömutbildning, vill du ha den? Ehm... jadu... jag ska bara plocka upp hjärnan och hakan jag tappade någonstans mellan alla flyttlådor, vänta.

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad. Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams. Det skulle bli för tomt om ingen fanns där och värmde mig inatt. Men jag skulle aldrig ha tålamod av att någon bli förstådd, ingen känner mig så väl som du... jag skulle fastna i min ensamhet om du lämnade mig nu.

Och så vidare. Jag vet inte. Jag kan inte tänka. Jag vill inte tänka. Det gör för ont. Jag vill inte välja. Vi har gått igenom så mycket tillsammans ... vi har provat distans och det funkade inte, hjärtat grät och varje dag var en enda jobbig pina tills vi sågs igen och klamrade oss fast vid varandra som iglar, levde på kärlek och hotellfrukost och utsikt över Hammarby sjöstad i panoramafönster på elfte våningen. Vi levde på kärlek på en luftmadrass i elva dagar, krampaktigt hållande i varandra. Gå inte, gå inte. Och illusionen slets i bitar när tåget rullade in på stationen och flyger tog mig bort från hans ansikte.

Tills Johan en dag skrev att han har fått nog. Jag kommer hem på fredag, jag har sagt upp min lägenhet och pratat med min lärare. Och sen dess har vi varit tillsammans varje dag, vi bodde ihop redan efter ett par veckors "vanligt" förhållande. Det går inte utan honom. Jag kan inte leva utan honom. Jag vill gå min utbildning, men jag vill inte välja. Inte en chans att jag kan börja redan på måndag.

Jag vet inte varför jag älskar honom så grobianiskt mycket. Han bökar runt i sängen till han hittar en sovställning som passar och sen får jag anpassa mig efter det men gudars inte röra på mig för mycket, han är irriterande smart och konstnärlig och bekväm och är så förbaskat snygg att jag får ont i magen av att bara titta på honom och när han tittar på mig vet jag precis vad han tänker på och vad han vill ha.

Ja han skulle följa med mig till Kalifornien om jag flyttade dit. Ja jag skulle följa med honom till Zimbabwe om han bad mig. Men nu har han fast jobb och vi har två lägenheter att betala och jag börjar i så fall skola på måndag redan. Det går inte. Tre hyror går inte på en månadslön. Hmmm... men säger vi upp lägenheten där hemma kommer jag gråta big time för då försvinner min fasta punkt, då försvinner den... vår vinter... den vinter det hände så otroligt mycket under som vi gick stärkta ifrån... min älskade Johan. Och lilla O... Jag klarar inte det. Jag klarar inte att se den försvinna trots att ingen bor där längre .. nu ligger jag och lipar i vår nya lägenhet och tycker att världen där utanför bara är så stor och läskig och.... jag vet inte vad jag ska tänka eller säga eller göra. Jag skulle fastna i min ensamhet igen...

Blergh... varför är det så tråkigt att städa? Det är visserligen bara småsaker kvar och Bandit rockar lägenheten men det är sååå trist. Plocka där, plocka där. Men snart är det klart och vi flyttar helt och hållet till nästa ställe. Ni anar inte hur skönt det kommer bli när allt är färdigt :) att äntligen kunna lägga sig i en soffa, slå igång teven, spela Xbox och MIN ÄLSKADE MAX PAYNE eftersom vi lär hämta datorn också. Max Payne, Skyrim och Sims!!! Maaah! Jag är helt besatt av Skyrim, av vikingar... jag skulle så gärna spola tillbaks tiden till Ragnar Lothbroks tid och leva efter deras principer... haha. Men fatta glädjen över att återuppta allt spelande!! Gamergirl har talat... det kliar i fingrarna på riktigt!

Men. Städa var det. Sen en tur till Farsta och köpa ett presentkort (en plastbytta gick sönder och vi måste ersätta den enligt den gamla hyresvärden wtf olyckor händer väl???) Och handdukar och lakan som det liksom inte fanns den minsta likhet av i den nya ;) lång dag men snart fåf vi andas ut. mer bilder kommer sen!

Ja idag är alltså dagen D. Domedagen. Vi flyttar till en ny lägenhet idag, lämnar Gubbängen för ett bra tag... och det är sista dagen på mitt arbetskontrakt vilken jag är sjukskriven ifrån. Och idag kan jag också berätta. Snart. När jag slutar för dagen.

Det jag kan säga är att jag är sjukskriven pga psykisk utmattning. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte stå emot längre. 

Det jag kan säga är att jag blivit diskriminerad under denna sommar i sådan grad att jag tillslut inte orkade resa mig upp ur sängen när alarmet ringt. Jag skäms för detta, för att det blivit som det blivit, för att jag inte ifrågasatte det hela innan ekorrhjulet började snurra allt mer. Jag skäms för att jag tog åt mig när jag visste att jag var oskyldig. Jag skäms för att jag inte orkade stå på mig, för att jag istället höll med fastän jag inombords skrattade åt hur patetiskt det lät och sparade tårarna till jag kom hem där Johan blev vansinnig.

Det är så mycket jag vill säga, men som jag är livrädd för att göra eftersom att jag är rädd att chefen ska hitta min blogg och leta efter fel som inte finns och använda det mot mig i resten av mitt liv fastän jag varken nämnt namn eller platser. Jag är rädd för honom. Jag kom försent EN gång i sommar. Och jag fick gå på tre möten och skriva under två redogörelser där det stod klart att jag förmodligen inte skulle få jobba kvar.

Fastän annat folk kom sent dagligen.

Jag är rädd. Livrädd. Skrämd till tystnad. Min kropp är satt på sparlåga, tyst som en mys den också, händerna darrar nu och tårarna bränner. Jag är så ini helsike RÄDD och jag vågar inte säga mer. De kan slå undan benen på mig, dra undan mattan, strypa min sista lön, anmäla mig för förtal, jag vet inte, allt det sade... Jag kan inte. Förstår ni nu att jag är livrädd för att gå till jobbet och att den rädslan grävt sig så långt ner att den tagit över allt annat, dränkt allt annat...?

Jag vaknade inatt med en sådan panikångest att jag flög upp ur sängen och ut i hallen medan jag flämtade efter luft och skrek och grät. Jag drömde, att det var en gigantisk spindel i sängen som kröp på datorskärmen nära mitt ansikte, jag vet inte om jag drömde eller inte... Fattar ni att jag inte mår bra av allt som hänt på jobbet under sommaren??? Är detta en anledning nog för att vara sjukskriven - nej säger dem, du får ogiltig frånvaro??? Jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig mer. Johan kämpar och krigar fortfarande och han är så jävla grym på det!!! men jag... jag orkar inte längre gå dit.

Nu är vi påväg hem efter ett par timmar på ett berg i Zinkensdamm med massa surr och skratt och en hel del att dricka. Solen sjönk och lamporna lyste upp hela panoramabilden av Stockholm. Stockholm så långt ögat kunde nå... såå vackert :) fast... ingenting slår hemma... usch vad jag plötsligt saknar det som är vårt Hemma..

Igår var jag så arg så jag slängde en tallrik mitt på foten så nu känns det som att jag blivit stampad av en klöv... Varmt och soligt idag och flyttstädning, grillmys med vänner, förhoppningar om att snart boka utlandsresa, hemresa, snart slut på jobb och så flytt plus ev besök hos fina fina bloggkompis och beeeebismys. Full rulle nu. Det blir nog bra det här :)

30 grader i skuggan enligt väderrapporten på Bandit så nu tänker jag promenera bort och köpa nåt mer ätbart än bara en fläskfile som vi marinerat muuums!... tre karlar äter en del ;) och sen mysa ute i solen med goda vänner. Underbar dag! 

Nu ska jag berätta om nåt som hände mig igår... jag jobbade till åtta och åkte sedan hem, hungrig och låg och visste att jag snart skulle få mat så det var ingen fara, fast nog var det stappliga ben jag vinglade hem på. Väl vid dörren kommer jag på att jag har glömt nyckeln på jobbet. Fyyy vilken panik. Ringde jourtelefonen, de svarade efter en kvart och jag förklarade läget med fem procents batteri kvar.

   - Det kommer kosta ett par tusenlappar att öppna dörren, är du medveten om det?
   - Du jag har diabetes och jag dör om jag inte kommer in, jag MÅSTE in.
   - Så du vill att vi skickar en bil till er då?
   - För flera tusen kronor?
    - Just precis.
    - Är du seriös? Hörde du inte vad jag sade? Jag DÖR om jag inte kommer in. Jag svimmar om jag inte kommer in. Jag är allvarlig, jag kan skicka läkarintyg på det.
    - Jaha, ja, men det kostar tyvärr så mycket ändå, det är ingenting jag kan göra åt.
    - Inte ens om jag kommer att vara död inom en timme om jag inte kommer IN GENOM DÖRREN?
   - Ehm.... allså... vi kan ju skicka faktura...

DRaaaaa åt heeeelvete vad arg jag blev!!! Jag skrek åt honom och lade på. Idiot. Sen ringde jag Johan och bölade som en gris och bad honom komma hem, gick till Coop och köpte mackor som jag åt på en parkbänk i väntan på honom. Gud vilka arroganta människor det lever. Jag blev så ledsen alltså, och arg... usch.... jag bor verkligen ihop med världens finaste. Gud vet vad jag hade gjort om jag bott själv... jag hade inte blivit glad den saken är klar... se sin utlandsresa bara ploff iväg när polisen stoppar en nyckel värd 3000 kronor i dörren... aldrig söger jag...

Ersatte badkaret med sängen och densamma badkarsbok. Gud jag är så trött och tack vare en mycket god men mjölkfylld sås under gårdagen kommer jag nu må pyton ett par timmar framöver. Jäkla allergi vad det är besvärligt. För ett par dagar sen myste vi lite med grannkatten utomhus... och gissa vem som har allergi fortfarande??? Jo jag... hurra.

Känner mig inte alls i form för något jobb imorgon. Är helt urlakad och går och väntar på att måndag ska komma då vi kan ge utlopp för allting, svart på vitt, ge dem bunten med papper vi skrivit, så att de får ta ställning och föra vår talan vidare. De andra har muckat med fel tjej helt klart, de mupparna. Blä. Jag kan berätta snart. Jag kan, och jag ska... måste bara vänta lite till. Till måndag. Sen skiter jag i allt. Fy alltså vilken huvud- och käkvärk jag har haft idag, känns som att tänderna ska ramla lös. Jag som inte ens varit stressad eller särskilt orolig på länge ... bara arg. hmmmm.

Men det är mycket som händer nu. Massa minnen strömmar förbi. Tankar på hemma. På hur kul det var i helgen, på att få träffa alla igen. Tankar på alla här... våra nya kompisar. Hur kul det är att de finns :) hur glad jag är att de står på vår sida när ordgallan kräks över oss... Vi har allt där, svart på vitt, som sagt. Rättvisa ska skipas. Men nog om det. Det är skönt att bo här ändå. Lite annorlunda bara. Lite större. Och snart är vi arbetslösa... igen. Hösten närmar sig. September... Oktober. Var ska vi bo? Vad ska vi göra? Vad händer nu? Vad gör man åt tankarna som snurrar, hur får man stopp på dem?? Åh... jag är så lyckligt lottad som får dela livet med Johan... och om några år är det vi som just knöst ut en skrynkelpelle. Tre kompisar/bloggkompisar har just gjort det så... man fastnar som i en bebisbubbla då.