Hej! 

Inte mycket att skriva idag. Har jobbat halvdag, suttit på bryggan i stugan med Frida och bättrat på brännan fast vi gav upp efter en knapp timme, fått välkomstbrevet ifrån Umeå universitet, diskat och städat, filat lite på min bok, ätit middag med mamma och Johanna, träff med pappa, funderat på bokförlaget och vet inte om jag verkligen ska göra två böcker av min långa, när allting är sammanvävt i en även om det är två "delar".... om jag ökar storleken på formatet så att den blir i A5-version istället för vanlig standardpocket.

Bla bla bla, jag vet inte. Det är så mycket jag vill och önskar att jag vågar göra. Nåja, det kommer väl... så småningom. Bild sedan förra veckan, idag känner jag mig mest sunkig och trött så det blir inte så mycket på bildfronten-just-nu, men det kommer. Ska bara... ;-)

Hej!

Sitter på jobbet i två timmar till och knaprar godis i hopp om att sockervärdet ska stiga... 3.8 kändes inte precis superkul och ändå åt jag för drygt två timmar sedan? Men det konstiga var att jag inte hade några känningar alls annat än svettingar som jag trodde berodde på att jag suttit utomhus i solen under rasten. Blev kanske lite mer sugen på choklad än vanligt men ofta när jag är låg brukar jag skaka värre än fan och vela äta upp närmsta möjliga objekt... men inte den här gången. Haha, jag vet inte, tur att jag kollade värdet i alla fall, har nästan slutat med det också (laaaat, det är mitt andranamn). Har chatten från och med nu så vill ni boka er en härlig sista minuten-resa vet ni vars ni ska vända er ;-)

Annars då? Jo, skrev ett mail till ett förlag tidigare idag och de ringde upp efter knappa tre timmar. Wiho! Min mentor har tipsat mig om det förlaget så jag litar på hennes omdöme i fråga - och det visade sig att de gärna ville hjälpa till att publicera min bok. Jag har mina idéer om hur det ska gå till, hur jag ska gå till väga för att fånga folks intresse... men det kommer bli två delar av den då den är över tusen sidor lång i nuläget. Så första delen är snart på tapeten!

Det här är "baksidan" på boken del ett:

Jasmine var bara sjutton år gammal när hon mötte den man som skulle förändra hela hennes liv för alltid. De kom ifrån vitt skilda världar och deras kärlekshistoria var dömd att misslyckas redan innan den ens hunnit börja, men trots det kunde hon inte låta bli att falla handlöst för Johannes närmanden. Han bedrev en herrgårdsverksamhet ihop med sin far och var lika bländande vacker som gården, och så djupt rotad att inte ens döden skulle kunna få honom därifrån. Jasmine var bara en anställd som skulle jobba sju veckor och sedan fara hem till Norrköping igen och såg framemot ett par, underbara veckor i hans sällskap och sedan skulle de båda glömma bort varandras existens. En spontan sommarflirt kunde väl inte göra så mycket skada heller? 
   Men ödet ville annorlunda...

Jag kommer gå ut med mer information när det blir aktuellt att trycka den, men om någon känner sig intresserad av att köpa (jag lovar, det handlar inte om några stora summor) så får ni väldigt gärna höra av er till mig och ge mig er adress så att jag kan skicka boken till er när allt är klart. Och om ni inte vill köpa... så får ni hemskt gärna låna den och lämna ett avtryck med vad ni tyckte och om ni vill läsa fortsättningen, del två :-)

Hej!

Tillbaka på jobbet efter en veckas "semester". Känns väl sådär, men jag har insett att jag inte behöver vara bäst på det jag gör hela tiden. Så jag behöver inte ta alla samtal som kommer in till mig, jag behöver inte göra hundra bokningar om dagen. Det är självklart att jag fortfrande gör mitt bästa så att det blir ett tillfredsställande resultat för företagets del när månaden är slut, men jag behöver inte stressa genom dagen och göra tusentals övriga sysslor än att bara svara i telefon, så som det bara förväntas av mig och de andra timanställda. 

Det viktigaste för mig är att jag vet om att jag gör mitt arbete bra och att kunderna blir glada över den service de får när de hamnar hos mig, eftersom att jag anser att det är viktigt i fråga om framtida arbeten. Jag vill inte att mitt CV ska vara fullt med klagomål från tidigare referenser där de klagar på att jag inte gör någonting, jag vill bli ihågkommen som tjejen som arbetade flitigt och tog egna initiativ. Och jag hoppas på att jag får jobba kvar här ännu en månad då jag trivs väldigt bra med det jobb jag gör och de jobbkamrater jag har! Finisar, det finns inga bättre ♥

Mina arkeologistudier börjar om mindre än en månad, närmare bestämt den femte september. Vi vet fortfarande inte om vi ska flytta någonstans, inte ens var, men det är ingen stress. Vi har en billig lägenhet här i Kalix, ett jobb för tillfället och mer behöver man inte. Det får komma som det kommer, helt enkelt, man kan inte styra över allt. Jag drömmer om att bo i ett pyttelitet hus med en pytteliten gräsmatta i utkanten av någon stad, drömmer om så mycket - att ha en alldeles egen herrgård någon gång i livet. Att flytta in i en större lägenhet med Johan, att få kalla den för vår... och massor av andra saker som innefattar honom hihi. Jag vet att folk förmodligen skrattar åt det men man måste börja någonstans, annars tar man sig ingenstans i världen! 

Men förhoppningsvis är någon utav mina böcker färdiga för tryck nästa månad så jag får börja annonsera det för mina vänner och släktingar, man måste ju börja någonstans i väntan på the big bang!

Hej! 

Home sweet home och lycklig pojkvän mötte mig i dörren. Åh så skönt att komma hem! Men jag har haft ett par underbara dagar i Piteå, det måste jag erkänna. Att för första gången på flera månader fylla sina dagar med att göra ingenting var faktiskt oerhört välbehövt... och jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Är nu inne på dag sex av fjorton på medicinkuren men jag känner mig redan mycket mindre (???) stressad, och det mycket tack vare personerna och omgivningarna på bortaplan. Missförstå mig inte, jag är som lyckligast när jag är hemma i den miljö jag bäst känner till och får vara med de personerna jag alltid varit med, men det är väldigt avkopplande med miljöombyte emellanåt. Borde ta sådana där pauser oftare :-) 

Jag uppdaterar mer när jag kommer på något intressant att skriva om, just för stunden tänker jag bara njuta av vad jag har framför mig - älskade älskade Johan och strålande fint väder. Ta hand om er! 

Hej! 

Läskig film på teve och jag haaaatar sådana, usch, mår dåligt redan nu. Försöker koncentrera mig på min bok istället men jag störs hela tiden av ljudeffekterna från monsterfilmen haha, så feg jag är vad gäller sånt! 

Kan i alla fall visa lite mer av kapitlet jag just håller på att "renskriva":

Johannes ögon försvann till en plats långt borta och han såg henne inte längre, såg ingenting annat än den nästan svarta stenen inunder en ek i hörnet på kyrkogården och Jasmine behövde inga ord för att veta att det var där hans mamma låg. 

    – Herregud, mumlade hon. Jag är så ledsen.
     Ulla Marie Silversvärd. Cancer. 56 år gammal.
     Det fanns andra namn där också. Namn som hon inte kände igen, men som alla hette Silversvärd i efternamn. Som alla var döda, de äldsta redan för tvåhundra år sedan. Vid närmare eftertanke lade hon märke till att alla gravar hette så, precis varenda en.
     Under Ullas namn fanns det två andra. Det var namn på barn, barn som inte överlevt längre än tre dagar som mest, och Jasmine fick ont i magen när hon insåg att de var syskon till Johannes, syskon som knappt hunnit öppna sina ögon innan det var tvungna att för alltid stänga igen dem.
     – Det var det här jag ville visa dig, viskade han. Det är vår familjekyrkogård, vår del av kyrkogården. Vi är kända här i krokarna, har varit det mycket länge, men det visste du redan. Det var min farfars farfar som köpte den här delen av kyrkogården för att begrava sin familj – på den tiden kostade det inte så mycket, inte alls lika mycket som det skulle göra idag – och vi har begravt alla med namnet Silversvärd ifrån Västernäs här. Där borta ligger min farfar, sade han och pekade på en gravsten lite längre bort, och bredvid honom ligger farmor och deras tre barn. Gå och kolla vad det står.
     Jasmine gick dit.
     Hon slog händerna för munnen när hon lade märke till namnen, åldrarna på barnen. Inte en av dem hade överlevt sin treårsdag. Ingen utom Bengt. Hans mamma hade dött när hon förlöste honom.

     – Åh, Johannes…
     - Titta där borta, sade han hårt och pekade på en annan gravsten.
     Mary Silversvärd. 29 år gammal år 1888.
     – Det var min farfars syster. Hon dog också ung, som du kanske märker. Hon dog när hon födde tvillingar.
     Han sade det med ett ironiskt skratt, men rösten speglade inga känslor. Jasmine stirrade på honom.
     – Varför… varför visar du allt det här åt mig? Varför? Vad är det för vits?
     Han såg på henne för första gången på tjugo minuter, och hans ögon var tomma, mörka.
     – Förstår du inte? frågade han.
     – Förstår vad?
     Hon ville inte vara där. Hon ville åka därifrån och glömma bort att han någonsin visat henne allt det där. Det gjorde ont. Förbannat ont att höra honom säga allt det där, att stå där rakt upp och ner och slänga ur sig massa obegripliga meningar om döda människor.
     – Jag har inte kunnat bli kär förut. Jag har inte velat bli kär. Alla kvinnor i min släkt har dött när de har fött barn, och jag är klok nog att jag vet att det krävs barn för att fortsätta utveckla gården i den riktning jag önskar. Jag är tjugofem år gammal, Jasmine, och jag längtar efter familj och barn.
     Hon började förstå var han ville komma med det hela.
     – Johannes, nej… det är inte så, det behöver inte vara så. Inte med vårt barn.
    Men hon kunde se sorgen i hans ögon när han bedrövat skakade på huvudet, kunde höra beslutsamheten i hans ord när han upprepade det han just sagt.
    Och hon kände hur magen knöt ihop sig när hans isblå ögon fylldes av tårar.

© Jennie Wikström 2012.

Hej!

Nu är klockan snart 00:00 och jag är dödstrött men hur jag än vänder och vrider på mig så kan jag inte sova. Jag vet att det bara är en fråga om tid och tålamod och att jag snart kommer sjunka ner i drömmarnas land, men ju tröttare jag blir och ju mer klockan är desto större flöde av kreativitet fyller mina ådror. Och ärlighet. Och omtanke. Och lusten och viljan att jag vet inte, skriva. Göra saker jag verkligen vill göra.

Det går faktiskt rätt bra med antistress-rehabiliteringen. Jag gör ingenting om dagarna och ändå flyger timmarna förbi. Idag åkte vi två svängar in till stan och jag fick mig både en ny klocka och nya boots med klack som jag promenerade runt på Noliaområdet med utan en tillstymmelse till ont. Jag har beställt fem nya böcker, bland annat Romeo & Juliet, en klassiker jag ännu inte läst helt och fullt men som jag nu tänker sätta mig ner och plöja igenom. Minnet av den boken under en engelskalektion i ettan-tvåan sitter fortfarande kvar så jag måste helt enkelt ha den, läsa den, trots att den är på engelska och trots att den är gammal som gatan. Sedan köpte jag även två böcker av min favoritförfattare Nora Roberts, två andra skönlitterära verk av någon diverseförfattare som ändå fått bra omdömen och så Eld, den andra boken om Cirkeln och Engelsfors och så en till som jag inte i nuläget kommer ihåg namnet på, okej det blev visst mer än fem.

Men böcker är mitt liv. Mina egna böcker filar jag fortfarande på, men de är i det mesta klara. Och nya idéer ploppar hela tiden upp i huvudet, idéer om hur nästa bok ska bli, vad den ska handla om. Min gamla klass njuter av reunionhäng fastän jag vet att det inte är på riktigt, att fasaden inte är äkta. De har sagt så mycket skit om varandra, så mycket som egentligen inte spelar någon roll eftersom att de fortfarande hänger med varandra, men jag vet och jag ska egentligen inte bry mig. Vill de sitta runt ett bord och dricka vin och prata om hur underbart livet är när jag vet att flera av dem har pratat bakom ryggen på varandra, så låt dem.

Drake nummer ett sade en gång att drake nummer två ständigt trycker ner henne, att hon vill bestämma och är en riktig diva, drama queen som saknar fantasi och drömmar och att drake nummer tre är för osäker, för inåtvänd och för beroende av andra och att drake nummer fyra har en härlig stil men är så udda att hon ofta skäms för henne, och drake nummer två sade samma om drake nummer fyra och att hon inte riktigt gillar henne, och att drake nummer fem är för "duktig" för att vara kul att umgås med och att drake nummer sex tror att hon är störst, bäst och vackrast. Jag vet att skitsnack finns och alltid kommer finnas men jag har aldrig kunnat förstå eller ens kunna komma överrens med tanken...

Trevlig att de då sitter och fikar/äter/samtalar ihop. Not. Riktiga kompisar det där! Men! No hard feelings, jag tycker faktiskt om dem tillräckligt mycket för att jag ska respektera dem, bara att jag inte tänker ljuga. Det sade jag från början. I min blogg finns inga lögner och om så är fallet får ni jättegärna korrigera mig.

Jag är inte perfekt jag heller, aldrig att jag är. Utåt sett kanske jag är det, jag vet inte, men det är så ruskigt många som är avundsjuka på det jag har och tror att jag har allt. Har jag det? Jag har aldrig reflekterat på det. Jag har världens bästa föräldrar, världens bästa släktingar och vänner och en underbar pojkvän som jag verkligen önskar att jag får leva med resten av livet. Jag gör det jag själv vill göra, jag skriver böcker för att jag tycker att jag är bra på det och för att det är det roligaste jag vet, jag skojar och skämtar och ler åt folk jag knappt känner för att det är sån jag är. Jag har magkatarr, är sönderstressad och har diabetes i bagaget, alla mina favorithästar har dött eller såldes ifrån mig och mina föräldrar har just skilt sig och skaffat nya kärlekar och jag vet inte vad som händer om en månad ens en gång. Är det att ha allt?

För varje leende så ska ni veta att det fanns en tid i mitt liv när jag fick kämpa för att orka öppna ögonen på morgonen och då jag tyckte att allting var svart, så svart att jag fick gå till en psykolog i ett par månaders tid för att komma över det. Då var jag tretton år gammal, inte ens det.

Men det lärde mig att ta vara på det jag har, att vara glad, sprallig och charmig jämt. Fyller man hjärtat med  många personer gör det inte lika ont om en av dem försvinner eller gör en illa, och det är jut vad jag gjort. Alla får plats där inne. Jag litar blint på folk, pratar med okända människor till höger och vänster och vill hjälpa alla de som har det svårt, göra allt jag kan för att mina medmänniskor ska ha det bra. Helt enkelt, när jag övervann depressionen 2007 blev jag inte en ny människa, men en hel människa, så oändligt mycket klokare fastän jag var så ung. Det finns så mycket gott i mig, så mycket kärlek och omtanke och vänlighet, det tar aldrig slut. Det finns ingen gräns. Men om du är elak mot mig, om någonting du säger skadar mig eller min famlj, då jävlar är det tigern som kommer fram och jag är INTE din vän längre.

Nej, jag vet inte varför jag skrev detta inlägg, mest för att fördriva tiden men också för att jag skiter blanka fan i vem som läser det här. Jag har inget att dölja. Jag skriver ingen osanning, inga namn på de jag kritiserar, om jag kritiserar, jag talar inte skit om jobbet eller mina jobbkamrater eftersom att jag älskar mitt jobb och det jag gör. Jag har inte allt, men det gäller att göra det man till något så betydelsefullt att det fyller upp hela ens väsen. Det borde alla göra istället för att klanka ner på varandra och vara taskig och snacka skit om sin egen granne bara för att han har gröna gräsmatta än sig själv.

Kanske jag ändå hoppas att detta budskap ska gå fram till de som känner sig träffade... att de ska inse vad det är som de har innan de mister det och allting är borta. Med skitsnack kommer man inte långt, och det är faktiskt sant det som man säger: Ärlighet varar längst. Var ärlig, skratta och le åt saker som ni tycker är roliga och grimasera åt de som är mindre roliga om ni tycker att det är så. Ljug aldrig, överdriv inte och låtsas inte vara någon annan än den du är, den du föddes till. Lyckan kommer till de som förtjänar den, men allting är inte en dans på rosor för den delen heller. Det gäller att se upp för törnen om man slutligen ska få nöjet att se på den vackra röda färgen längst ut, gäller att lära sig leva med att misstag sker och missuppfattningar bildas. Livet är svårt och hårt men det kan också vara helt underbart beroende på vad man gör av det.

och nu är jag så trött så ögonen ramlar i kors. En ny dag väntar imorgon, en dag full av upplevelser och nya möjligheter. Sov gott, det ska jag göra :-)

Hej!

Jag lever och mår bra, är för tillfället i Piteå hos mamma och hennes pojkvän på "rehabilitering", det vill säga utvilande och inte-göra-någonting-annat. Stannar nog ett par dagar, i alla fall tills man mår lite bättre, men det är fortfarande så sjukt jobbigt att verkligen inte göra någonting ansträngande eller någonting alls när jag skyndat runt i flera månaders tid... nu behöver jag inte ens diska, inte städa, bara sitta i min massagestol med en värmedyna på magen och ta det lungt... och andas. Haha, vem har tid med det egentligen?

Det man inte kan göra någonting åt, det behöver man heller inte stressa över. Får tänka så många, många gånger om dagen när stressen ändå, på något sätt, kommer smygandes och får hjärtat att hamra i bröstkorgen. Det som inte dödar det härdar och nog går det här över... så småningom, det är jag övertygad om! Det finns de som har de värre så jag ska inte klaga, för tillfället är livet faktiskt ganska okej och hjärtat slår i normal takt, och illamåendet har gått och lagt sig... hoppas, hoppas den håller sig borta för gott!!! :-)

  Du är mitt allt i världen, jag kan inte säga det nog många gånger. Hoppas det alltid är du och jag <3

Hej! 

Nej, tydligen ska man inte säga hej förrän man är över bäcken före det att man passerat den med tjugo mil. Igår kväll fick jag åka in till sjukhuset då jag blev helt konstig, började skaka okontrollerat och mådde så illa så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Läkarna tog en massa prover och konstaterade magkatarr/magsår efter långvarig stress... att jag helt enkelt har stressat för mycket, för länge och att kroppen höll på att bryta ner sig själv och att det var därför jag mådde illa hela tiden (!!!). 

Det enda botemedlet blev tabletter mot illamående och en ordination om att ta det så lugnt som möjligt under ett tag framöver så att kroppen kan återhämta sig, absolut inte stressa och inte göra någonting annat än det jag själv vill och känner för. Jag har stressat så länge att jag har glömt hur det känns att ha vilopuls, att bara sitta ner och ta det lugnt. Men det ska det från och med nu bli ändring på, för jag tänker inte dö i förtid av att hjärtat inte orkar. Jag löper ingen som helst risk att dö i nuläget haha, men om jag skulle fortsätta stressa så skulle inte min kropp tacka mig, den sak är säker. Så från och med nu är det... lugna puckar som gäller. Det som händer i framtiden kan vi inte styra över, utan det enda vi kan förändra är nuet. Och det är vårt mål att göra vår tid här på jorden till det allra bästa för vår egen del... något som jag nu tänker försöka göra. Ingen stress, inget högt tempo, bara det jag vill göra.

Och jag tänker använda den tiden till att köpa mig ett staffli, tomma ark papper och färg och bara sitta framför duken och skapa. Det är dags att göra det jag själv vill göra, och är det någonting jag kan göra bra annat än att skriva så är det att måla. Jag är inte lika bra som Johan, men det spelar ingen roll. Ur askan kommer något starkare och bättre att skapas. En bättre framtid för oss allihopa. ♥