Hej!

Så var det dags att kravla sig upp ur sängen för ännu en dags jobb. Ikväll ska jag och min Bettan köra hela vägen till Kallax för att plocka upp pappa, förhoppningsvis orkar min gamla Saab den långa springturen. Frågan är ju bara om min far står ut med tanken på att inte åka BMW längs efter E4:n, och istället för 140 ligga och puttra i max 90... jag erkänner, jag kör inte alltid lagligt, inte alltid enligt hastighetsbegränsningen, men sedan jag började köra den gamla Saaben så insåg jag att det är slut med det... det går liksom sällan över 80, max 90 om jag har tur ;-) Men det han inte vet, det lider han inte av. Han fick sig faktiskt en helt underbar semester så han ska inte klaga - och jag ska inget säga förrän vi går ut till bilen, haha ;-)

Jag är trött som ett får idag och hade mycket hellre stannat kvar under täcket med Johan, men plikten kallar även om man var och rantade runt i Umeå hela dagen igår. Lägenheten vi var och såg... ååh, behöver jag säga mer? Jag tror stjärnorna dansar framför ögonen. En trea med en walk in-closet lika stor som ett pyttelitet sovrum, charmig planlösning, jättesnygga tapeter i vardagsrum och sovrum! Jag såg oss leva där, inreda där, bo där... men jag visste att det var en olycklig kärlek, för Johan är inte såld på att bo i Umeå och blev inte heller jättesåld på lägenheten. Och jag tänker inte välja mellan den finaste lägenhet jag någonsin sett och honom, han är värd mer än livet för mig. Lägenheter kommer och går, även om det inte finns någon som är lika fin och lika billig som den där... åh, usch. Jag önskar att vi aldrig varit och sett den, för då hade jag aldrig blivit kär och insett att det krockade med mina andra drömmar.

Vi vill båda till Australien, har så enormt sjukt mycket resfeber att det finns inte. Men om jag går skola i ett år till så är Australien minst ett och ett halvt år bort och jag vet att Johan inte vill vänta så länge med att fara. Det är så mycket som spelar in, väger upp och väger ner. Pengar... boende, jobb. Åh, ibland vill jag bara att allt ska flyta på lika lätt som rinnande vatten. Att man kunde bestämma sig, säga "Det här SKA jag göra nu, och det här ska jag göra sen". Vem vet hur livet ser ut ens om ett och ett halvt år? Då är jag tjugo, typ nästan tjugoett. Herregud. Och Johan är tjugosju och ett halvt då, haha.

Och ibland önskar jag att man bara kunde VÅGA. Släppa taget om allt man tidigare trott på, släppa tag om sina vänner och familj och bara resa iväg. Men hur ska man våga göra det? Jag vore ingenting om jag inte hade de vänner och den familj jag faktiskt har, men visst, jag har börjat bli mer självständig nu, är inte lika konflikträdd och hemmakär. Men det tar tid att utvecklas. För ett halvår sedan skulle jag inte haft en tanke på att flytta hemifrån - och nu när jag väl är utflyttad skulle jag nog inte kunna bo hemma längre, inte någon längre stund. Nu är det bara jag som behöver bry mig om det är stökigt, odiskat... Och Johan då, förstås.

Vad gör man? Hur gör man? Vad ska vi göra sen? Vad ska vi göra nu? Det enda jag vet säkert är att jag inte tänker göra någonting utan Johan, aldrig någonsin att jag tänker. Jag levde inte förrän han kom in i mitt liv, så varför skulle jag någonsin slänga bort den som är mittpunkten i det? Han kommer alltid att vara min mittpunkt, mitt livs medelpunkt. Alltid. Det finns inget annat. Så om jag måste säga nej till den lägenheten, fastän det svider, fast jag inte ens vet varför det svider. Vill jag ens bo där? Var vill jag bo istället? Var vill vi bo istället?

Jag gör det. Jag säger nej till den om Johan inte vill flytta dit. The things I do for love. Jag är inte naiv, i alla fall inte barnsligt naiv. Jag vet vad jag säger, jag vet varför jag säger det. Jag är inte beroende av Johan, jag måste inte ha en pojkvän. Ingen måste det. Jag måste inte lyda honom, inte göra honom till lags. Jag har mina drömmar även om jag är tillsammans med honom, och han har sina, obrytbara. Men när man mött den människa som förändrat ditt liv till det bättre, till det motsatta, och fått din jord att snurra och allt att bli så mycket bättre... kan man någonsin säga nej till det då? Säga nej till att vara med honom? Aldrig. Jag vill aldrig vara utan honom. En hel livstid är inte nog, det heller. No measure of time with you, will be long enough. But we'll start with forever.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...