Ibland saknar jag att ha mina bästa vänner boende bara ett par minuter bort. Att inte kunna springa förbi med ett mjölkpaket eller en näsduk eller en axel eller ett skratt över en tekopp. Det är så mycket jag vill säga och berätta, sådär som man gör med sina bästa kompisar. Om hur de har det, om mitt nya jobb, mina kollegor, alla mina barn; deras fantastiska kramar och teckningar och handhållningar och kittlingar och härliga skratt. Hjärtat fylls i takt med att armen gör det, med pärlarmband och garnflätor och jag bär dem utan att tänka efter för att det bara är så... fint. 

Min barnlängtan är liksom helt borta nu när jag får umgås med dem under åtta timmar om dagen. De sätter sig i min famn, lutar huvudet bakåt så att kinden rör vid min - en go, som vi sade hemma i huset när jag var liten - och lindar armarna om min hals och säger "vet du fröken att jag tycker om dig." Vet ni att det känns så bra i hjärtat då. Och föräldrar som berömmer mig, småpratar med mig; inte bara namnen på tjugofyra barn har fastnat utan även deras föräldrar, andra barn på skolan, jag är så fabulöst omtyckt av de jag har haft hand om under någon timme under dessa två veckor så näven sluts i fickan i ett segervisst jaaa, det här, det här är jag faktiskt riktigt bra på.

Jobb, skratt, umgänge, utevistelser, lärdomar, förberedelser inför att själv skaffa barn en dag. Det är det här jag vill göra. Jag kan inte komma på en enda grej som inte är bra. Okej, små petitesser finns alltid, men det spelar ingen roll i cirkeln jag befinner mig i. Jag gör mitt race, kämpar på efter mina förutsättningar och den fingertoppskänslan jag besuttit sedan barnsben. Då får det bli som det blir så länge jag gör det bästa jag förmår. Och det är inte speciellt svårt när man riktigt kan höra och se uppskattningen i deras små ansikten varje gång jag kliver in i rummet eller kommer inom synhåll. Tacksamheten flödar genom mig. Tänk vilken fantastisk tur jag hade som hamnade mitt i allt detta!

Jag vill ha en hel drös med ungar.

Men inte nu. Inte just nu.

Jag vill bara ha mina tjugofyra favoriter. Det räcker gott och väl just nu.

Det är skönt att känna sig fräsch och fin. Att hurtigt trampa iväg på cykeln 13 kilometer varje dag, mötas av fantastiska barn i dörren och spendera dagens timmar med att rita, måla, dansa, se efter och njuta med ansiktet mot den varma solen. Komma hem och mötas av en innerlig kram och några sekunder senare ett kärt återseende av en gammal vän som stannar i några veckor.

Att svida om till min favoritklänning, dra på sig klackarna och ta tåget in till stan för skratt och mat i flera timmar. Att vakna hopplöst seg och nöjd efter fem timmars sömn i armarna på den man älskar. Att vara omtyckt; och alla dessa kramar.

Att det är fredag.

Att jag rosslade mig genom dagen med en begynnande förkylning inombords som bröt ut lagom till jag svängde in på cykelparkeringen hemma. Nu ligger jag nerbäddad i min säng och febern stillas för tillfället av de lugna hjärtslagen men näsan och bihålorna är svullna. Det blir kanske inget triathlon i helgen, men det känns ändå så bra med allt detta som händer i mitt liv så jag är glad ändå. . Och solen skiner.

Feberyran sänker sig.

Tröttheten belägrar min kropp.

Vi säger god natt nu. Diabetesförkylningar är inte speciellt trevliga. Men.... Jag kan inte klaga där heller, för det är två månader sedan jag senast var förkyld - nästan nytt rekord....

Solen skiner, värmen briljerar och har gjort så under hela augusti. Den sommar som inte var har äntligen visat sig från sin bästa sida. Den nya lägenheten är en riktig lägenhet och är så himla fin. Läget, känslan, allt. Och jag har fått ett härligt jobb också, som lärare i en förskoleklass, och Johan kommer att börja på en ny avdelning så vi får alla kvällar och helger tillsammans, äntligen, efter fyra år!

Jag cyklar dit varje morgon och cyklar sedan hem, så det har blivit ett par mil och kroppen är mör och seg. Jag vill till gymmet, men jag skulle vilja automatiskt vakna upp där utan att ha cyklat uppför alla jobbiga backar mina sega cykelben inte vill ha, och vara där nu istället för om en kvart.

I söndags slog jag alla löparrekord som någonsin funnits i min lilla kropp, med en hel del draghjälp från Johan. Jag hade ont i halsen torsdag fredag lördag men sedan försvann det så jag och Johan for åt varsitt håll - jag en sakta runda runt sjön och han en snabb runda runt sjön - så vi skulle mötas ungefär på mitten (som inte är mitten). Och det gjorde vi. Saken var bara den att jag inte alls sprang särskilt långsamt, och när jag mötte upp honom sprang jag med honom. Inte bakom, inte framför, inte flera kilometer ifrån, inte på cykel. Jag sprang bredvid honom, nära, så nära, och kilometrarna bara rasade förbi.

Det blev fem kilometer på 25 minuter blankt (tre och en halv minut snabbare än vanligt) och 6.4 km på 31. En kilometertid på 4:30 de sista tre, och Johan som gapade och skrek och hejade och jag saktade inte in, inte ens i backarna. Alltså waaaah. Jag har aldrig sprungit så snabbt förut, och nu vet jag att jag orkar även om jag lät som en förrymd ubåt med mina väsande luftrör. Åh nu blev jag sugen på att träna igen. Bröst, bänk och biceps. Jag gjorde min första riktiga chin igår på skolan. Med handflatorna och armbågarna utåt. Det går framåt. Jag är så glad för det. Så stolt. Och att höra Johan säga hur jävla grym jag är och kyssa mig trots att jag är fullkomligt dränkt av svett... Jag tror jag har blivit en del av Runners High på riktigt.

Med några målarfärgsfläckar på handlovarna, pennstreck och dammiga fingrar efter att ha busat flera timmar med barnen på lunchrasten, och en mun som är alldeles blå efter äventyr i skogen och plockandet av blåbär och flätade armband efter armband jag lärt flickorna göra på min högerarm.... Ja.... Snälla, låt det förbli så här. Låt det vara så här. Länge länge....

Trött men lycklig.

That's me.

That's me.

Åh Gud vad det värker i ryggslutet, bakom axlarna, i fotlederna. I förrgår en mil med löparskorna - för de som inte kan, för de som blev berövade medan de kunde, och för att jag kan. Aldrig rädd. Vägra vara rädd. Spring för livet. Manifestation i löparspåren. Sedan dubbla milen på cykel och nu har jag fyra olika solbrända linjer på axlarna. En av förra årets (maj!!!!!) Grekland-resa. En av behån. En av sportbehån. Och en av träningströjan. Jag har givetvis inte fyra plagg över kroppen samtidigt när jag tränar mitt i sommaren, men balkongen är härlig och det händer att jag sätter mig där i min vanliga behå istället för bikinin, den där som blekte mig för alltid i Grekland. Eller tvärtom. Den som brände mig för livet.

Ska se om jag hittar bilden i arkivet. Haha, här är den.

Och den brännan sitter i ännu. I alla fall. Jag skulle göra så mycket ikväll. Träna, städa, laga mat, duscha, färga håret, äta ost, dricka en slurk whisky och forsätta läsa Lee Child - nu har jag börjat på ytterligare en vid sidan om - fortsätta skriva på boken där jag är uppe i 347 sidor på första, 300 sidor på den andra.

Och måla naglarna och smörja in ansiktet och resten av kroppen med min fina, dyrare hudkräm och slappna av efter dagens träningspass - bänk, biceps och militärpress. Knuffade den där jäkla lådan igen. 100 kg på rent pannben. 90 kg kändes som en gudagåva i jämförelse. 85 sprang jag med. Kollade blodsockret när hjärtat hotade att hamra sönder bröstkorgen. 3.0 Oj. Första gången jag tog med mig mätaren till gymmet. Gick till receptionen. Hej jag har diabetes och lågt blodsocker kan jag få en banan?

Och tjejen jag bara småpratat med tidigare lyste upp och sade "det är lugnt, det har jag med." Den blicken. Den ömsesidiga, jag vet precis vad du genomgår varje dag-blicken. Första gången på fyra år förutom mina vänner med diabetes. Godaste bananen någonsin. Vi är besties nu. Diabesties. Medsystrar.

Vad har jag gjort då? Sedan jag kom hem? 

Eh..... Lyssnat femtio gånger på solot i Afraid To Shoot Strangers. Gammal och fantastisk. Lagat mat. Halva maten i alla fall. Det vill säga bara sovlet, inget pålägg. Ingen potatis eller broccoli. Ja jag ska. Duschat. Lutat mig tillbaka mot duschväggen och slutit mina ögon och känt hur musklerna slappnar av efter det tunga passet med den efterföljande cyklingen hem. Lät det misstolkande? Det hoppas jag inte. Slagit mig ner i soffan, i datahörnet. Skrivit några ord. Ganska många. Hållit på att somna.

348 sidor. Jag ger upp för idag. Går och hämtar en tekopp istället. Indian Spice är slut, min favorit, så jag får gå och köpa en ny imorgon. Jag gör så. Snöar in mig på en sort och dricker den till jag blir less. Men Indian Spice har jag aldrig ledsnat på. Mitt favoritte genom tiderna. Så många minnen. Öland, Nyborg, sena, för sena, tedrickarkvällar med mina föräldrar. Stallet. Ridskolan. Favorithästen.

I am not afraid. I am built for kick ass survival.

För att bli slank, snygg och smidig utan pasta.

För att klara Tjejmilen under en timme.

För att krama min man innerligt och varmt när han kommit hem.

Klockan var elva. Nu är klockan tre. Där emellan de fyra timmarna har jag trampat mig 19 kilometer genom nordöstra Stockholms havsrand, förbi ett slott på riktigt nära håll, så nära att jag kunde sträcka ut armarna och röra vid dess beigefärgade stenväggar och titta upp på de många våningarna. Stor och ståtlig omgiven av ekar och en rugby-plan - gammalt möter nytt på ett inte så Feng Shui-stiskt sätt.

Jag hade bra ork i benen, tog slingrande omvägar tillbaka till stenhällen jag cyklat förbi för en knapp halvtimme sedan, stannade där och åt en lunch. Ishavsröra och salami Napoli från livsmedelsbutiken ett stenkast ifrån lägenheten som alltid säljer gammal mat. Eller inte gammal, inte på pappret, men Jennie-gammalt. 30 procent här, 40 procent där, ät snart, ät idag, brun köttfärs och skinka som varit förpackad i nästan två månader till halva priset. Gott. Salamin var god. Ishavsröran också, och allting svaldes ner med några Tuc-kex och måsarnas skri under en klarblå himmel.

Sedan läste jag några sidor ur Terror. Trubbel. Terror-trubbel-någonting, Jack Reacher. Den var bättre än Snabba Cash. Men Snabba Cash-författaren var något snyggare än Lee Child, som har sig själv på framsidan av boken jag nu läser. Vilken stjärna. Det vill jag också ha. Jag kan spela Jasmine på väg upp till herrgården. Ingen behöver veta att det är mitt ansikte. Jag ska dessutom färga håret nu snart, ska bara masa mig iväg till Täby Centrum och välja färg.

Men efter den sprungna milen igår och den cyklade dubbla milen idag känner jag inte för att göra annat än att ligga, sitta, stå, ute på balkongen och njuta av sommarvärmen som kom till sist. Jag älskar min träning. Jag blir så glad efteråt, hela dagen är jag så glad. Så nu ska jag slå igång lite musik på sorroundsystemet, sätta mig där ute med Reacher och sola till mig lite mer. Passa på. Johan kommer hem om två timmar. Världens bästa. Hans ansikte och ringen jag har på mig är de vackraste sakerna jag vet. Och de hör ihop med varandra. 

Johan säger att en fästmö är man inte förrän man ska gifta sig, men när jag rafflar in några väl valda ord i Googles sökfält och skärmen fylls med bilder och webbsidor till såna där klänningar kommer den där rumlande magkänslan över mig ändå. Jag är en fästmö, och jag är nu lagligt befogad till att drömma mig bort till vita tyger hur mycket jag vill. Inte för att jag kollat så mycket. Bara sonderat terrängen. Utifall att. Bara tittat. Vrider ringen fram och tillbaka i solen tills dess strålar reflekteras i diamanterna. Gud, jag har diamanter på mig. Vad fånig jag är som råflinar över det. Som att det gör någon skillnad. 

Men när jag tittar på dem tänker jag på det där ansiktet jag lyckades ta en bild av, rakt framifrån, där han ler med varenda centimeter. Och han är så vacker så magen gör en frivolt. Min vackra, fina, bästaste man. Han är värd det bästa. Jag vill vara hans bästa. Som någon precis sade någonstans. Du är det viktigaste som hänt mig. Vilken fin sak att säga. Vilken vacker sak att säga. Och alldeles, alldeles sann.

Ljuset flödar in i sovrummet. Lakanen har farit åt alla håll - vi måste ha två stycken på bredden, annars når de inte runt. En och fyrtio eller en och tjugo, sängen alltså, och vi sover så nära varandra så en större säng bara tagit upp onödig plats i sovrummet och i börsen. Jag rör mig mycket när jag sover. Far åt alla håll, vrider på mig, vaknar upp på rygg eller med hela framsidan alldeles skrynklig. Speciellt när Johan redan stigit upp och alla hundratjugo centimeter är mina.

Men så kommer han in, hoppar in bredvid mig. Vakna då vakna då. Vi måste byta sida snart tycker han. Ouff säger jag, plirar upp ögonen. Jag är en kvinna som är mycket traditionsenlig, så det tycker inte jag. Johan drar täcket över sig, kryper nära intill. Traditioner är till för att ändras på, säger han och ler. Jag fnissar i hans ansikte. Vadå så vi ska köra julafton den tjugoandra i år eller? 

Han flinar, börjar sjunga en melodi om den nya julafton. Påsen ska vara om en vecka och midsommar den första maj. Förlovningsfesten i december eller september kanske och Jesus som blev president i Tyskland... år 1875, tillägger jag och vi skrattar som galningar, för det är så vi är. Sedan stiger vi upp. Eller rättare sagt, jag flyger upp ur sängen när han blåser ut luft på sidan om magen där jag är som mest kittlig. Jag fattar inte hur du står ut, säger han. Han själv skulle aldrig göra det. Jag vet, för jag har provat. Jag provar nu. Hans armar är överallt. Hindrar mig. Han vrålar. Jag skrattar igen. Döflabbar. Klockan är tjugo i åtta på morgonen och tåget går om en halvtimme.

Har du maten? Jag pussar honom hejdå i dörren, knäpper på tekokaren. Sätter mig ute på balkongen i den friska morgonluften med solen som bara nätt och jämnt når över balkongräcket, fyller det vackra spindelnätet med färg. Hämtar datorn, morgonrocken - får gå in igen efter hans lurviga toffelskor för att det ännu inte blivit så varmt. Jag öppnar Open Office, det bristfälliga men ändå dugliga skrivsystemet. Mitt i sommaren. Juni månad, där hettan ligger och pyr i luften lika sant som att den ligger och pyr mellan dem. De är så arga på varandra. Blodet kokar inombords.

Idag ska jag ta mig en långtur i löparspåret. Bara sprungit två gånger sedan milen. Varit på gymmet. Knuffat, puttat, 85 kilo i en låda tvärs igenom rummet och fått brinnande träningsvärk i låren som tack. Om mindre än en månad kommer mamma. Jag hade nästan glömt att vi skulle vara med i Tjejmilen. Det är bokat för länge sedan. Nästan ett år sen. Och här sitter jag. Sommardag i augusti. Skriver, skriver, skriver. Johan är på jobbet. Resten av gårdagens middag står i kylen. Jag älskar att äta middag till frukost men idag gjorde jag inte det, drack så mycket whisky igår att halsen var alldeles sträv när jag vaknade så turkisk yoghurt var det enda som lockade.

God morgon. Klockan är strax efter tio och jag har skrivit i snart två timmar. Dags för träning. Dags för löpning.

Jag minns så väl den där känslan i magtrakten när fröknarna i lågstadiet skrev "Friluftsdag" på svarta tavlan, eller vit som den senare blev, och jag vred på mig där jag satt i en plötslig grimas. Jag avskydde friluftsdagarna i skolan och hade ont i magen flera dagar innan de ens skulle börja. Det regnade oftast, eller var mulet med de där förrädiska regndropparna inte långt borta, och så var det råkallt och dragigt som alltid på hösten. Jag såg inte till några lärare någonstans - självklart hade mina egna blivit tilldelade en helt annan grupp än mig, och de lärare jag hamnade med var stränga och okända.

Att inte få vara i samma grupp som min klasskompis Sofie fasade jag för. Jag hade inte tillräckligt med bästavänpoäng med de övriga nio tjejerna i min klass, så att både mista mina lärare plus min allra bästa vän gjorde att det där magontet bara ökade i styrka. Pappa jobbade, mamma jobbade och jag hade ingen nyckel hem, så jag kunde inte säga att jag var sjuk. Så jag stod ut. Men jag tyckte aldrig om det.

På skolgården stod hundrafemtio elever som antingen var gruppledare, ansvarig för de alla lekar (sexorna) eller offren, som vi var, som snällt skulle bli tilldelade ett nummer mellan ett och nio. 

Det duggade, Turken stod och viftade med sitt tilldelade plakat och ropade "gruppsex, gruppsex, gruppsex" och Sofie tyckte det var jättekul. Det tyckte inte jag. Jag ville inte hamna i grupp nummer sex för han var inte direkt någon som var känd för att bry sig om oss småglin - vem kan klandra honom - lika lite som jag ville hamna tillsammans med någon av de äckel jag idag önskar att jag slog tillbaka mot. Vem vill ha ett baseballträ i ryggen, bara för att ingen lärare var på plats och ingen såg vad de gjorde? Så jag slöt ögonen och hoppades på ett annat nummer, vilket som helst, inte sex, inte fyra, inte sju.

Jag var inte liten och söt då. Jag var liten och ängslig med lockigt hår och runda glasögon. Och jag genomled de dagarna, de timmarna tills jag fick fara hem igen, och sen var jag dödligt tacksam för att jag kunde vila upp mig en hel helg och bli fri från magontet och darrningarna och illamåendet som plågat mig hela dagen. Jag tyckte inte ens om friluftsdagarna när jag blev gruppledare eller ansvarig för lekarna i femman och sexan. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt, varför allt det där kommer tillbaka just nu. Men jag avskydde det. Och jag tror aldrig att jag nämnde det för någon.

Det handlade inte egentligen om mobbing, för jag blev oftast jättebra omhändertagen av de äldre tjejerna i gruppen, speciellt av min kusin Angelica och min gruppledare Hilda (varför jag minns allas namn vet jag inte). Men det var den där känslan att vara utelämnad bland okända människor, utan någon trygghet att luta sig emot, varken lärarna eller min bästa vän. Jag har alltid haft bättre kontakt med mina lärare än med mina klasskamrater hur gammal jag än varit.

Mamma säger att jag föddes med en gammal själ. Att jag har varit lillgammal hela mitt liv. Kanske är det så enkelt. Kanske var det något helt annat som gjorde att jag skruvade mig där jag satt vid min bänk och Inger eller Marianne eller Margareta eller Malin, på mellanstadiet, skrev "Friluftsdag" i fredagens ruta.

Orättvisa, kanske. Som jag aldrig någonsin uppskattat eller accepterat eller ens försökt förstå mig på. Att inte bli dömd för det man gör utan för den folk tror att man är. Att på förhand bli dömd för det. Att bli retad, pikad, som åttaåring, känna slagträets kraft eller marmorgolvet dunsta till mellan axlarna eller den där vassa knytnäven bränna bort all känsel i armen.

Tio, femton år senare hoppas jag fortfarande han blir påkörd av en bil eller en traktor eller får något hårt i skallen. Jag hoppas jag en dag sitter där som chef och han söker jobb hos mig. Jag kan inte säga det rakt ut, för jag får ont i hjärtat av dåligt samvete trots allt han gjorde. Men honom önskar jag ingen lycka i livet. Han och hans lika äckliga kumpaner. Och efter vad jag läst och hört har han redan fått sin beskärda del av skit. Enligt vad jag läst och hört har han inte tagit sig upp ur träsket han trampade sig ner i, trots att han var så ung.

Och jag har ingen sympati att ge sådana människor.

Ingen som helst sympati.

Jag skulle köra förbi olyckan. Stampa på gasen. Rikta blicken framåt och köra därifrån utan att stanna.

Eller skulle jag det?

Egentligen är det ju synd om honom. Mer synd än det någonsin var om mig. Jag skulle vilja ge tillbaka allt det han någonsin gjorde mot mig, samma metoder, samma grejer, men jag skulle inte känna mig som en bättre människa för det. För det han har på sitt samvete, om han har något, att han spöade och retade upp en knappt meterhög tjej under många, många tillfällen och år när lärarna inte tittade, och såg njutning i det..... varför kan jag bara inte säga att jag önskar att han dog? Varför sträcker sig inte mitt hat så långt? Inte ens efter allt det?

Det var inte det jag tänkte skriva om, men det var det som blev när händerna fick fria tyglar.

Jag förvandlades till en svan. Stark, orädd, rentav vacker ibland. Han fortsatte att vara samma kackerlacka, fortsatte längs samma mörka, ruttna stig. Kanske är det botgöring nog. Men såren från den tiden, de helar nog aldrig.