Alltså visst är det ganska lustigt, sorgligt, frustrerande och typiskt att så fort man lägger ner huvudet på kudden så är det som att tankarna ramlar ner rakt i "Tänk på det här nu"-rummet. Jaha. Då passar vi på att bearbeta dagens intryck, viktiga mål och önskedrömmer om allt det som jag vill ha och längtar till och önskar mig och...

Sommar(ställe) på Öland. Ja. Ja. Ja tack snälla hemskt jättegärna JA.

Åka på ridläger på Irland. Mmmm-yes, en sån där själslig suck långt inifrån - aaah. Hur UNDERBART. Jag har ALLTID velat åka på ett riktigt ridläger. Och Irland! Say no more. Gah...

Hitta ett mirakelmedel som gör mig fri från fertilitet för ett tag som INTE fyller mig med plast, skit och massa fejkade symptom. Det senaste året (jan -14 till nu) har jag varit "gravid" ungefär åttiofyra gånger. Hurra. Vartenda symtom har turats om att dyka upp och ibland hängt över mig alla på en gång. Arg, glad, gråtandes, allt inom loppet av två minuter. Brösten, magen, tröttheten, illamåendet, "hugget" när ägget fäster, oerhörda cravings, nidis. Ja listan kan göras lång. Meterlång.

Jag vill hellre veta att jag är gravid på riktigt än att halvvara det. Låtsas vara det. Jag vet inte riktigt hur jag hade betett mig om ett av de slumpmässigt gjorda testen skulle visa något annat än inget, men att veta är bättre än att undra.

Så här ligger jag. Lägenheten är nedsläckt. Vi bor i en äckligt stor stad i en lägenhet som inte är vår och ändå är vi så glada och lyckliga att vi har varandra. Tänk hur lyckliga vi skulle vara i vår egen lägenhet. Ha jobb vi trivs med. Havet och värmen utanför husknuten.

Det är dags att göra det vi, det han, och det jag vill. Dagarna läggs till dagar. Just nu lever jag för träningen och för att se Johan komma hem från jobbet. För hans härliga armar om mig. Jag vill ju ge honom hela livet. Jag vill visa honom min del av det liv jag vill att vi har tillsammans. Han är ju mitt allt. Den bästaste som finns för mig.

Världen är stor. Det finns plats för alla våra drömmar där ute, det vet jag. Så länge vi har varandra så lägger sig allting på plats. Det kommer det att göra. *hjärta*


Osminkad tjej i solen idag. Hej vår.

Slö och tung i huvudet, så det fick bli hemmaträning på mattan med Run-listan skrålandes ur surroundsystemet istället. Jag körde samma övningar som de vi kör under Absolution-passen och dra mig sakta baklänges vad jobbigt det är. Fem veckor av samma pass och det bränner fortfarande i varenda muskelgrupp jag äger när jag går därifrån.

Låg på mattan och flämtade och stönade och tänkte att grannarna måste ha trott att vi ägnade oss åt komplicerat fredagsmys när jag till och med smög ut i hallen och låste ytterdörren innan jag började. Men det är gud förbenat så jäkla jobbigt och nu sitter jag i soffan och stirrar på datorskärmen och har liksom kopplat bort huvudet. Johan är på jobbet och ska hänga på ett par kompisar senare för öl och afterwork så jag får äta så mycket kallrökt lax jag vill till middag, mmm. 

Och slicka i mig en hel kopp med min födelsedagsdessert.

Och dra på mig morgonrocken, den snöleopardiga, eller de icke snöleopardiga leopardbyxorna och sätta upp håret och dricka oräkneliga koppar te och fortsätta rita ögon och ansikten som jag övar och övar på.

Och somna klockan nio under filten här i soffan och vara helt disorienterad när Johan kommer hem över var jag befinner mig och hur jag hamnade där, glömma bort att ta mitt dygnsverkande insulin och bli buren till sovrummet - ja han är ganska så stark min karl. Bäst att ta insulinet redan nu. Hoppas att ni också får en fantastisk fredagkväll.

Jag ska fortsätta lyssna på min inspirations-spellista och inviga min ensamma-kväll-ritualer-kväll med en varm och härlig dusch. Bye bye.

Jag antecknar i min lilla röda bok. Jag ritar i min andra, lite större, röda bok, sitter med en blyertspenna bakom ena örat sådär som i filmerna och ibland stänger jag liksom av hela allt och låter händerna jobba fritt. Som när jag skriver på mina böcker - ibland får händerna bara mala och ord läggs till ord och snart är där hela meningar och stycken och sidor och kapitel.

Men i veckan har jag också ägnat mig åt en del hjärngymnastik. Det kliar verkligen där inne medan kugghjulen gnisslar, ungefär som under ett matteprov eller möjligen minuterna innan matteprovet. Jag gör allt för att inte tänka på ovissheten uti framtida jobb där jag inget kan göra medan rekryteringsprocessen pågår, men stressen ligger där ändå. Och hur blir det med lägenheten vi bor i? Får vi bo här på riktigt? Eller bara halvbo, som nu? Möblerna i den förra, grejerna? Vi har överlåtit den nu, vi äger den inte längre. Men processen gick snabbare än vi trodde och hyresvärden lade inte riktigt fram alla händer på bordet.

Jag orkar inte ta det nu för blodsockret sjönk till 3,4 och jag tappade tråden. Blandar nutid och dåtid. Min hjärna fungerar inte när jag är låg, så meningar läggs till meningar utan att egentligen få sagt det jag ville.

Jag kan spara det till en annan gång. Nästa gång. Egentligen skulle jag vid det här laget ha satt mig ner och börjat gräva, börjat nysta, på ämnet jag skulle ha berättat om i första stycket. Säga att trots att jag inte är där än så har jag redan börjat. Lite smått. Bara titta. Läsa. Och det är där som hjärngymnastiken kommer in. Brännskador på näthinnan och ändå har jag inte satt mig in i det på riktigt.

Men jag är ju så, får jag en idé i huvudet kan jag inte släppa den förrän jag fått gå igenom dess betydelse och engagemang. Som nu. En liten tanke slog knut på hela garnnystanet, och här är jag.

Jag pratar mer sen. Nu kom min favorit hem från jobbet och jag tappade tråden ännu mer. Åh vad han gör mig glad när han....... bara ser på mig sådär. Min älskade, älskade favorit. Jag får fortsätta med mitt hjärnliga matteprov lite senare. Det är faktiskt väldigt kul. Och väldigt, väldigt tankekrävande.

I promised from that day forward,
You would never walk alone
My heart would be your shelter,
My arms would be your home.

Älskade, älskade kompis. Tre och ett halvt år tillsammans idag. Med Biggest Loser, en prinsesstårtbit (Johans favorit, not so much mine hehe), soffmys och hemska plötsliga blixtar ur telefonen när jag förberedde mig för att bli fin på bild - aaah ojdå glömde bort att blixten var på! gastar han och hela mitt ansikte skrynklas mer än jag trodde det var möjligt med tappra försök att svälja all marsipan blandat med oförberedda ljussken. Haaaaha hälften av bilderna i hans telefon är på ett rikspucko med mungiporna nere i en treårings minspel. Men det gör ingenting. Han tycker att jag är söt ändå. Och så skrattar han hela vägen från hjärtat.

Då smälter jag.

♥

Just nu saknar jag att skriva så att det nästan blöder ur fingrarna. Jag sakar att skapa problem som mina huvudpersoner får bolla sig igenom, jag saknar sättet de pratar med varandra, sättet de undviker varandra fastän deras inre kokar av undangömda, icke utredda, okända varför-blir-jag-så-arg-/eller håll-truten-eller-kyss-mig-känslor. Sättet de tittar på varandra och sättet han fräser åt henne när hon liksom smyger sig in genom muren han tillbringat tjugofyra år med att bygga upp utan att han vet hur det gick till. 

Jag saknar miljöerna - bjälkarna i taket av den ljusa matsalen med utsikt över den breda, långsammt strömmande floden. Solen över ängarna när Jasmine kisande ser upp emot herrgården till hälften dold bakom väldiga ekar, de kuperade hagarna på ömse sidor om den smala, hårt packade grusvägen. Jag saknar sommaren, värmeböljan, de häftiga grälen och så den där kyssen i bilen när Johannes vräker sig över henne med ögon som glöder och en mun som är så varm och het och sval och pressar ut all luft och allt vett ur hennes kropp.

Jag saknar de långa samtalen Jasmine har med Helene. Kloka, vettiga, härliga Helene.

Jag saknar känslan av att se solen gå ner över vattnet. 

Jag saknar mystiken med den gråtande kvinnan och de bortglömda, gömda fotoalbumen längst in i skåpet i tornrummet. 

Mer än så hann jag inte innan min dator fullkomligt stängde ner sig och begav sig ut i stormen tillsammans med Johannes och Jasmine för att leta reda på de panikslagna hästarna som tagit sig igenom stängslet till hagen. Den klarade inte riktigt av det piskande regnet, åskknallarna som lyste upp hela himlen och den mörka skogen som slöt sig runt Jasmine som en andra hud och fick henne att kippa efter andan på samma sätt som den där fördömdade kyssen tidigare hade gjort.

Jag vill rädda henne därifrån. Jag vill få hem henne, tryggt och säkert, till en varm säng som luktar av lavendel för jag har hört att det gör det i sänglinnen på gamla herrgårdar. I ett rum som doftar citrus. Sommar. Värme. Släng in lite pannkaksos och skratt nerifrån matsalen och där har ni det ultimata uppvaknandet. Naturligtvis kommer det inte bli så, vägen dit är inte rak och jag vet hur klumpig och trött och ältande Jasmine var vid tillfället för rymningen och stormen och det är ju trots allt en fiktiv bok.

Vill jag fälla henne gör jag det. Vill jag att hon ska drämma till honom i ansiktet nästa gång han försöker kyssa henne gör jag det, ett par ord och vips, där kom en brännande handflata farandes genom luften. Eller genom sidorna. Meningarna. What ever. Jag bestämmer över dem. Jag bestämmer över dem, men samtidigt vill jag inte göra det. Jag vill... hålla den färdiga boken i min hand, luta mig tillbaka och läsa om dem och sedan, efter stormen, när det nya kapitlet ser sin början, vet jag inte vad som händer.

Och jag vet inte hur det slutar. Jag vet inte om hon får honom i slutändan, jag vet inte om hon berättar åt honom, jag vet inte om de var för stolta för att tömma sina hjärtan i händerna på varandra och hon åkte därifrån och de sågs aldrig igen, sådär jobbigt äckligt så man får ångest när sista sidan är fördigläst och ont i hjärtat också. Och paniktänker, nej, nej, nej, det kan inte vara så, det kan inte sluta så, inte när de var så kära i varandra. Eller? Så man vänder tillbaka, läser om, får ont i hjärtat igen, och jo, det var så. Fan också. Jag hatar den här boken. Jag hatar den som skrivit den. Hur kunde hon? Varför? Varför?

Jag vill vara den där som får hjärtat i halsgropen och som kvider ett obegripligt, jättehögt läte när jag får syn på reklamskylten, eller Instagrambilden från författaren, eller när mamma eller Johan eller någon främling nämner det när jag är och shoppar - det kommer en andra del. Sagan är inte slut. Historien om Västernäs, om Jasmine och om Johannes och om den gråtande kvinnan och de gömda fotoalbumen och kyrkogården och hemligheterna och minnesbilderna av det som en gång var, kommer forsätta. 

Förstår ni? Jag vill inte skriva slutet trots att jag redan vet hur det kommer sluta. Jag vill skriva det, men jag vill ändå inte göra det, för gör jag det så är det slut på äventyret som tagit sju år att bygga upp. Jag har känt Johannes och Jasmine i sju år. Hjälpa eller stjälpa. Räddas eller kvävas. 

Jag vill ha en ny dator nu så jag kan fortsätta där jag slutade, mitt i den där jäkla stormen. Jag kan inte lämna dem vind för våg där i skogarna runt Västernäs när regnet får dem att ingenting se och blixtarna gräver sig in i märg och ben. Jag kan bara inte göra det. Det gör för ont. I kroppen, i huvudet... i fingrarna. 

Jag måste få det gjort. Jag måste få dem därifrån. Resten... Rebecca, Benjamin, Julie, Magdalena, och de noveller och historier som ännu har en namnlös huvudperson för att jag bara hunnit skriva en sida, två, tre, trettio...

De får vänta. De måste vänta.

// Jennie som hittade en sommarmapp 2014 mitt i allt när hon skulle ladda upp något helt annat här och blev lite ställd. Omg. Brun och snygg och blond. Vem är det? Och vad gör hennes bilder i vår dator? Så jäkla snygg hårfärg jag dör. Heeeeee...

När det känns som att allting rasar. Allting skakar, ytan spricker, tegelstenarna börjar falla. När ovisshetens tårar rinner och hjärtat sprängs och ångesten och ältandet gröper stora hål i ens inre. När man inte kan andas för alla tankar som ligger i vägen, när det enda som hjälper är en varm, sovande människokropp alldeles intill. 

Då finns han där. Han som gör mig så glad bara genom att existera, han som gör mig lycklig bara genom att le åt mig på morgonen när han precis vaknat. Han som kramar om mig hårt och säger att han alltid har en plats - den där platsen på hans bröstkorg, eller den där platsen djupt inne - för mig. Han som får mig att känna mig trygg. Älskad. Omtyckt. Alltid. 

Han som har fått mig att känna som världens lyckligaste tjej i tre och ett halvt år. I medgångar men också i motgångar när marken gungar och jag inget annat vill än att klamra mig fast vid honom då jag vet att jag står på säker mark med hans armar runt mig.

Jag älskar dig Johan.

Jag vill säga dig så mycket. Göra så mycket. Jag struntar i om det är en offentlig blogg. Varför ska jag dölja det finaste och bästa som hänt mig? Varför ska jag hålla det inom mig när jag imploderar av lycka och glädje över att jag får dela mitt liv med honom?

Ett av de finaste filmcitaten någonsin kommer från Angelina Jolie i Beyond Borders. Bästa klippet i en film också för den delen Jag provade söka på det på Youtube, men det fanns inte, så jag skriver det i alla fall, som det är, som det var. 

I wonder, do we all know where we belong? And if we do, in our hearts, why do we so often do nothing about it? There must be more to this life, a purpose for us all, a place to belong. You were my home. I knew from the moment I met you, that night, so many years ago. It's you. It's you. It's always been you.  

Vet ni hur skönt det är att inte vara sjuk längre? Att inte hosta och snörvla till förbannelse något mer? Att känna att man orkar och HAR ork till att kämpa, slita och svettas, ork att göra detsamma dagen eller dagarna därpå när träningsvärken mattats av? Den känslan, precis den känslan fyller mig just nu efter ännu ett pass. 

Jag tränar för att det är så härligt. Jag tränar för att det är kul. För att höstens gömda svett nu fått och får tillfälle och anledning att komma ut, att frigöra sig, det sista av den långvariga tremånaders-förkylningen. Nu siktar jag vidare mot en friskare vinter med mer träning och mer ork. Och ett nytt jobb. Och inte vilket jobb som helst. Efter söndag vet jag mer, och jag är så glad över att jag fått denna möjlighet så ni fattar inte, aaah. :-)

Nu är klockan snart elva och det är så härligt väder ute att det blir en promenad lite senare. Först ska jag bara jäsa i soffan efter frukostlunchen, skicka iväg Johan till jobbet och slösurfa en stund. Torsdagmornar när de är som allra, allra bäst!

När min stora förälskelse som femtonåring precis gjort slut med mig sade pappa, sittandes på min sängkant bland annat det här: "Du har ett för stort hjärta för ditt eget bästa, du älskar dina medmänniskor alldeles för mycket", och de orden fastnade. Jag minns inte vilken exakt dag det var, om det var höst eller vinter eller om det var en måndag eller tisdag, men jag minns att jag tyckte att det var det värsta som hänt mig. Då. Med en femtonårings "jag kommer aldrig mer bli kär igen"-synsätt, såklart. 

Men jag har alltid haft ett stort hjärta. Jag släpper in allt och alla med en gång, jag kan träffa en kompis över en lunch och hon har med sig sina två bästa vänner och jag blir genast bundis med dem och titulerar dem nära vänner redan innan lunchen hunnit serveras, jag har liksom inget filter. Jag förälskar mig, snabbt, hårt och totalt, som när jag såg Johan för första gången som vi alla vet. BAM. Direkt. Alltså blåljus och sirener och allt möjligt, varenda fiber i mig vaknade när han log sådär. Och den känslan har bara fortsatt.

Jag har alltid varit sån. Det är den jag är. Jag går på minor, jag har blivit sårad och jag kommer bli sårad av de jag aldrig trodde skulle göra det mot mig. Jag bryr mig om de personer som inte bryr sig om mig för återigen, jag saknar filter - eller samvete - att sålla bort de i min närhet som liksom inte ger någonting mer än negativitet och gnäll. Jag bara försätter deras ord och handlingar till en plats långt bak i hjärnan där jag inte ser eller hör, men de finns fortfarande kvar där någonstans intill bara det att jag inte längre lyssnar. 

Det är sån jag är. Jag är inte en överglad kramig gosig människa, allas gullegris och all vad jag kan komma på. Jag kramas med farmor och med mamma och pappa och med min syster, en hej-kram för att vi inte setts på länge, och så klart med Johan då men det är en helt annan sak. Jag kramar inte folk jag inte känner och jag kan vara både arg och rivig och riktigt ilsken. Jag ville bara säga det där om hjärtat. 

Jag vet inte varför. Jag kände bara för att göra det. Faktastapel nummer trettiosex, och allt det där. Det här är jag. Hej hej. 

// Jennie, som för stunden är så jäkla glad efter dubbla gruppträningspass så endorfinerna sprutade rakt ner på en tom bloggsida. Hej hej.