Alla inlägg under maj 2016

Av Jennie Written Things - 30 maj 2016 18:22


När man gjort allt man förmår. Det finns ingenting annat att ge utan att riskera en smäll rakt in i betongväggen; utan att förlora allt det som är en själv. Stoltheten, hedern. När man gett så mycket av sig själv och känt hur kroppen signalerar att den spricker i kanterna, faller i bitar. Det finns ingenting kvar. Då. Precis då. 

Jag hade den värsta panikångestattacken på fyra år igår kväll. Förra gången den var sådär resulterade det i sjukskrivning och en lång väg och tid tillbaka till full styrka. Då var jag 19 år, åkte tidigare från jobbet och kunde inte sluta skaka. Jag spydde inte då även om jag knep ihop käkarna allt vad jag förmådde medan vi körde till akutmottagningen. Jag visste inte vad det var för fel. Jag skakade, klapprade tänder, gned mig över nacken för att få illamåendet att lätta och kände knappt mina fötter.

Igår gjorde jag det. Igår kunde jag inte sluta. Jag rasade ner i sängen tom i magen och med huttrande feber. Slut. Färdig. Det fanns ingenting kvar. Ingen stolthet, ingen heder. Ingenting annat än galla och ångest och bitter besvikelse över att jag gett vika för det allra sista. Varför uppskattades ingenting av vad jag gjort? Varför fick jag kämpa för att rentvå mig och min sjukdom, mot stenfasaden och att bli kallad lögnare, när de vägrade se på den faktiska arbetsmängden och vad jag åstadkommit? Alla gör fel. Alla har vi våra brister. Gör man fel kan man erkänna det och be om ursäkt för densamma; man behöver inte blåneka till dess existens blek i ansiktet och med darrande händer. Att försöka vända det till att jag hittade på alltsammans köper inte jag. Det gjorde jag inte. 

Besvikelse. Stor, maffig. Enorm.

Ångest.

Gränslös. Bottenlös. Magkänslan som pickar mig på axeln och säger vad var det jag sade. Ingen drömlägenhet. Bilar, avgaser, stress, yta, oljud, ingen tystnad, aldrig tyst.

Jag kan inte. Inte längre. Inte där. När de 48 timmarna gått - om det nu var det - är jag inne på min sista fredag. Kämpa. Men om man verkligen inte kan? Jag ska ringa läkaren imorgon. Jag tror att min sista fredag är passerad för länge sedan. Tåget har gått. Jag har kämpat mig förbi fler fredagar, fler veckor, än vad jag egentligen borde, och jag har gjort det utan att lyssna. Kroppen är trasig, tankarna sköra. Jag kan inte gå längre. Hit men inte längre. Inte utan att inte fullständigt dräpa mig själv.

Jag är ledsen.

Jag vill bara vara uppskattad. Det är allt. Veta att jag är behövd. Att det jag gör lämnar avtryck. Inte kämpa för slutna ögon och någon som vänder sig om och vägrar se.

Vi får se. Mår förhoppningsvis bättre imorgon. Ta nya tag. Gosa med Johan efter bästa förmåga när ens andedräkt luktar död lama och man spyr bokstavligt talat i sin mun bara av tanken. Jag har inte ätit ordentligt sedan igår morse, mer än några gurkstavar och ett halvt äpple och en liter vatten och några skedar blåbärssoppa och buljong, varannan minut säger dem och jag försöker hålla det. Jag är hungrig men magen tillåter inte mat. Inte än. Jag ligger här och bara är för första gången på månader utan att bry mig om klockan eller någonting annat än här och nu och en lösning.

Det löser sig. Vi har varandra. Vi kommer alltid att ha varandra. Och det är det bästa och viktigaste jag vet.

Av Jennie Written Things - 26 maj 2016 16:41


Att en dag kan innehålla så mycket känslor, så många up's and down's. I förbifarten får man höra något som man inte trodde var möjligt men som man reagerade på eftersom att tonen och leendet var så inställsamt, så falskt. Som att springa rakt in i en vägg man inte såg förrän det var för sent. I min naiva tillvaro trodde jag först inte på det. Jag var ju lovad. Sedan blev jag arg, ledsen, besviken; ångestfylld, och blodsockret sjönk som en sten och höll sig nere gott och väl i över en timme medan hjärtat slog så hårt så revbenen knakade.


Jag ville säga dem orden som Johan skrek åt mig när jag skallade honom i sömnen en gång för många år sedan, sex långa smattrande svärord som avslutades med f****a. Jag låg blickstilla och trodde han skulle döda mig och rörde därför inte en muskel förrän han slängt sig om åt andra sidan och somnat om. Dagen efter mindes han inte vad han sagt men att han blev galen av smärta hahahaha..... Ja det ville jag också skrika, rakt ut, så fönsterrutorna skallrade. Jag ville dra någon i håret. Jag ville sparka någon där det gör som ondast. Jag ville sätta eld på min naivitet och se den brinna förbi alla dumma, falska förhoppningar. Jag ville gråta i ett hörn.


Där stod man, timmar ifrån att få lånelöftet beviljat och mäklaren som log och viftade med köpekontraket på drömlägenheten vi äntligen hittat och kärat ner oss i redan när vi öppnade dörren. Den var fin, elegant, riktigt snygg och en uppdaterad version av oss. Typ VI 4000 med extra allt. Den var i dyraste laget men herregud, hjärtat kan inte räkna räntor och amorteringsbelopp, hjärtat bara faller. Jag sjönk typ ner på golvet med hamrande hjärtslag och tänkte att gud, Johan måste få se den. Och det gjorde han. Dagen efter på privatvisningen och vi hade kunnat köpa den redan då, kunde och hade fått. 


Vi hade kunnat bo där. Leva där. Jag kunde se Johan i soffan, i sängen läsandes en bok, i köket och laga mat, i det dubbla badrummet och med utsikt över havet. Jag kunde se oss gömma oss i vårt spelrum en hel helg. Kunde se mig själv vagga runt i lägenheten höggravid. Ja, vi kvinnor gör så, vi är åratal fram i tanken, vi banar väg för hur det skulle kunna bli, bara så att man vet på ett ungefär om det är möjligt. Jag såg vårt liv innanför de vitmålade väggarna. Jag såg ett hem.


Så vänder det plötsligt, en riktig käftsmäll uppercut K.O och vi blir tvingade att tacka nej mot vår vilja. Den känslan. Hål i magen. Stort, jättehål i magen. Många tårar, fulgråt i duschen och apatisk i soffan resten av dagen utan att ens orka laga mat. Att inte vara behövd, att ens slit inte ens har uppmärksammats ens det minsta, är det som svider, vrider om. Här har man liksom arbetat tusen procent i tankeversamheten varje dag man är där och fixat och donat och roddat och ställt fram och plockat bort och tagit på sig hundra gånger mer än man måste, och så har det inte ens gjort ringar på vattnet. Havet är lika spegelblankt som innan. Eller lika stormigt, så det inte syns bara därför. Herregud. Också ett hål i magen. Tack snälla. Då kände jag mig väldigt, väldigt ouppskattad.


Och att få veta det precis när man ska skriva på kontrakt. Precis innan.


Ett handslag och ett muntligt avtal är inte bindande. Det borde jag naturligtvis ha begripit och bett om att få på papper snarast efter överenskommelsen var gjord. Nu syns den ingenstans, nu har den fallit i glömska, och den värld jag trodde mig leva i har rämnat. Tankar som "har jag ens gjort någonting bra" dyker upp. Nu är det jag som blir förvånad. Jag trodde verkligen inte att du ville vara kvar, inte efter dina prestationer och vad du egentligen gjort. Tack. Tack så mycket, tack, tack.


Och i samma veva får jag veta en alldeles fantastisk nyhet av en av mina närmsta vänner så det riktigt spritter i kroppen av lyckorussyndrom. Så fulgråten blandades med bra gråt och ont i magen med lyckobubblor. Sedan kom Johan hem och jag låg vid hans sida resten av kvällen och natten. Imorgon är en annan dag. 


En dag där jag hoppas att jag också är värdefull.


 




Av Jennie Written Things - 24 maj 2016 17:13


Hold the door.


Och mitt hjärta gick sönder. Igen. 


Och igen. Och igen. Och igen.


  

Av Jennie Written Things - 20 maj 2016 06:59


Jag låg vaken igår en stund innan jag skulle sova och detta blogginlägg formulerade sig i huvudet. Ibland önskar jag att man hade en maskin som skrev ner precis de meningarna man just tänkte, innan tankens kraft hinner gå vidare till nästa stycke och försätta det tidigare i evig glömska - för aldrig att man kommer ihåg precis det som man tänkte i detalj för tio minuter sedan. Då skulle bloggen vara fylld med filosofiska, tänkvärda inlägg, grubblerier blandat med humor, ironi och skratt. Dock säger ju hjärnforskarna och läkarna som opererar folk inuti huvudet att de aldrig någonsin sett en enda tanke... så det kanske blir svårt att uppfinna en sådan maskin.


Jag har funderat mycket. När mörkret sänker sig och täcket dras upp över bröstkorgen kommer tankarna. De lämnar mig egentligen aldrig, men det är då de dyker upp som mest. Jag grubblar på det när jag står i duschen, min Safe Haven, dagens avslappning, det bästa jag vet - vatten, strilande vatten över mina ömma muskler - vad vi och jag ska göra. Inte bara med oss själva och val av bostad utan också där vi tillbringar åtta timmar av vår vardag. Och jag kommer inte framåt i någon kategori.


Jag är nog ingen storstadsmänniska. Jag hänger inte med i skämten, jag drar mig tillbaka mot skogen när de pratar om märkeskläder och vilken som det bästa dansstället är på. Jag drar mig tillbaka till en stubbe i solnedgången och det enda som hörs är fågelkvitter, flugor och ett och annat bi som svävar förbi. Dagsländor i solljuset, upp och ner i en evig dans efter någon att para sig med. Sedan, när dansen är slut, dör de. Och deras ägg kläcks morgonen därpå för att påbörja samma dans som kvällen och kvällarna innan. Sjömygg. Havsbris. Doften av hav, frihet och lugn.


Mentaliteten som råder. Bristen på kommunikation i många fall. Jag är en sådan som gärna tar extra ansvar och ser vad som behöver göras, och gör det. Men när allting är så osäkert och när man inte vet vad som händer ens imorgon, när marken skakar för oss allihop och det liksom inte händer någonting, det finns ingenting att klamra sig fast vid, inte ens de som står intill eftersom att de kanske snart förflyttas någon annanstans och man inte ens har det kvar. Det är kollegorna som gör det. Jag kan jobba med att plocka skräp på Holmgärdans gator så länge jag har bra kollegor och bra kommunikation. Så länge vi har kul tillsammans och vet vad vi ska göra. Öppen kommunikation. Undrar du något, fråga-mentaliteten. En för alla. Alla för en. 


Jag har helt enkelt kommit fram till att jag inte är någon storstadsmänniska och aldrig kommer att bli. Under åren som gått här har Stockholm lagt sig under huden och jag springer till tunnelbanan, känner den där rastlösheten när jag är hemma sjuk och ensam. Så var det aldrig innan, då kunde jag tillbringa hela dagar i mitt bibliotek och läsa böcker. Jag gick till biblioteket efter skolan, sjönk ner i en ljudisolerad fåtölj med tre sidor, som en väldigt jätteskön låda, och slog upp rätt sida. Underbart. Helt underbart. Det var länge sedan. Vi är andra människor nu och jag är glad att vi flyttade hit i alla fall.


Jag känner inte längre att här vill jag bo när jag kommer hem till Kalix. Det kanske är en personlighetsförändring som blivit till efter dessa tre år när vi vidgat våra vyer och synsätt, och jag är glad för att vi tog chansen och lämnade vår hembygd. Nu är det någon sorts härlig mellanting som jag förvisso inte blir klok på. Jag tycker om att ha en skog utanför fönstret, tycker om att ha en galleria några kilometer bort och promenadavstånd till havet och sjön och friluftsområden. Men det är ju... tillgjort. Gå ut i skogen i Norrbotten och ingen har vandrat där förutom du. Man hittar egna vägar, egna gömställen, egna bärställen med hjortron och åkersbärsgömmor. Man ror iväg till en ensam vik och sätter sig och metar på spegelblankt vatten.


Jag skulle slå igång ett avsnitt Mitt i Naturen för en klass häromdagen och min kollega säger helt spontant "nej gud vad tråkigt, kan vi inte kolla Pippi istället". Jag tror inte ens att jag reagerade förrän efteråt. Tråkigt? Tycker Stockholmare att naturen, det bästa som finns, är något tråkigt? Jag blev så ledsen. Liksom... Vad gör jag här? I en värld av smärre ytlighet, när jag inte är det minsta ytlig och mer och mer längtar efter att sätta mig på den där stubben tills all Stockholmsstress har ramlat av mig. Det är liksom en sådan grav känsla så den inte går att blunda för.


Jag är glad att ha ett jobb. Ha mitt jobb. ♥ Jag är däremot inte glad över att det är så stora skillnader här och hemma. Jag har börjat säga "hemma" mycket mer, och jag menar i Norrbotten. Jag vet inte om jag vill bo i Kalix, ens i Norrbotten, men jag och vi är inte säkra på att vi vill bo just här heller. Det är inte vi. Det är inte oss.


Vi har en månad på oss. Tiden rinner ut. Stressen fyller upp hålen som tiden tidigare hade. Man arbetar 200 % på samma tid för att hinna med allt, se allt, vara den bästa pedagogen man kan vara, man kommer hem helt slut och orkar inte lyfta en muskel. Räntor och avgifter och månadshyror går runt i huvudet på mig och jag vet att jag kan inte vila, jag kan inte stanna upp, för snart står vi där två dagar innan och har ingenstans att ta vägen. Det är en grej som fyller mig med själaätande fasa.


Jobbar man inte får man ingen lön. Men att jobba när det känns som att kroppen är trasig och man längtar bort, iväg, efter ledighet, efter semester, efter en bungalow och Johan alldeles intill, det är... som att hoppa över ett stort, svart hål. Jag kan inte rå för att magen säger ifrån. Att halsen fortfarande inte är så bra som jag skulle vilja. Bronkit maybe? Jag kan inte prioritera mitt liv så jag gör allting på samma gång. Lagar mat, kollar Hemnet, skickar mail, skriver listor, går till jobbet, försöker få bort alla siffror och bokstäver som flyter runt där inne; tränar, duschar, fönar håret, springer, går promenader, cyklar, kramas med min man och springer på visningar.


Och så tänkte jag. Det är inte mig det är fel på. Det är inget fel med eller på mig. Jag är bara inte gjort för ett storstadsliv. Men om vi inte bor här, var ska vi då bo?

   

Av Jennie Written Things - 18 maj 2016 21:40


Jag sade igår att jag inte har haft ångest på länge. Inte på över en månad. Inte sådan där riktig tung ångest som får blodsockret att skjuta i höjden, tunnelseendet förblinda allt annat än rakt fram - flykten, den stora flykten bort, ut, genom dörrarna till den kalla brisen mot ansiktet eller frisk luft genom håret. Det enda som går att tänka på är FLY. Bort. Iväg. Medan man tampas med hårt hopknipna läppar för att inte lunchen också ska fly.

Jag har haft ångest sedan jag var 13 år och var deprimerad för första gången. Min älskade ponny såldes ju under en kallaste mörkaste månaden så klart hjärtat gick i bitar. Jag kanske inte borde skylta med det inför framtida anställningar, men jag är en människa av kött och blod och vi har alla några skavanker, någonting som gör var och en lite lätt defekt och minnesvärd. Alla har vi våra demoner. Våra spöken. Mina (ångesten tex) är förhållandevis inte särskilt dominerande annat än när de dyker upp då och då så då kan jag gott skriva om det. För det finns många fler än jag som lider av det i varierande grad.

I alla fall. Jag har varit halvkrasslig sedan jag fyllde år. Jag börjar misstänka bronkit eller twar. En mamma till några barn har det och jag kramar de barnen varje dag. Hon har också varit risig länge, tappat rösten precis som jag i omgångar och nu är jag både hes, slemmig och ont i halsen med hosta som äter sig ner i bröstkorgen. Vila och vatten och honungsbrygd av kär kollega hjälper tillfälligt men jag vill ju träna som folk!

Det jag vill få fram med det hela är att det inte är så bara att förbli glad och positiv när man får tampas med barnbaciller, hosta sig igenom en okänd, långvarig sjuka, springa på visningar, leta nytt boende OCH när kollegor slutar till höger och vänster. Nu har det hänt igen. Två stycken.

Så vi är återigen fem levande anställda på min avdelning med ansvar över fyra klasser.

Jag dömer ingen, jag älskar fortfarande mitt jobb, jag tycker mycket om att gå dit - men det är inte bra när man är en HSP, en känslosvamp, som suger åt sig allt, tar på sig allt, där alla handlar i blindo och ingen vet något och ingen får veta något just därför att ingen vet... Man blir liksom trött.

Och får ångest över att man inte kan göra något.

Och där är vi nu. Var, tills Johan kom hem och fick mig ur ångestträsket inte ens duschen rådde på. Tack <3

Jag vill ha stabil mark under fötterna. Trygghet. Har jag inte det så är jag inte mig själv. Jag kan inte springa tusen meter i samma hastighet ifall att marken plötsligt försvunnit. Jag kämpar och försöker och tänker positivt. Upprepar det för mig själv. Kämpa, kämpa. Längta. Men när man inte riktigt vet vad man gör till hösten eller ens om en månad känns allt plötsligt lite läskigt.

Om det är att fela eller vara defekt så får det vara så. Jag gör så gott jag kan. Alltid. Ibland räcker inte det. Då får man ta de smällarna. Gärna med sin defekta sida, så att hålen inte blir fullt lika synliga. Jag dränker allt i den där ångesten istället som dök upp utan förvaring och hoppas att inget av det kan simma utan sjunker till botten och förmultnas. Jag tänker för mycket. Dags att sluta med det. Dags att bara vara människa och inte en superrobot.

Av Jennie Written Things - 16 maj 2016 07:39


Måndag och i helgen har vi sprungit på visningar i sällskap av Johans bror som sovit här sedan fredag. Den lyckliga tiden på Hangarvägen är snart till ända och det är så jobbigt tungt så jag inte ens vill prata om det, vi trivs så himla bra här och det har verkligen varit "vår" lägenhet. Där vi kunnat se oss bo en längre tid, inreda precis som vi vill, hur hade vi gjort här, där, golv, tapeter, möbler... Och så rinner dagarna iväg mot det slutgiltiga då vi måste lämna över nycklarna. Blä.


Igår på vår sista visning kom det in en familj. Mamma, pappa och son på sjutton, arton år, en blek kopia av sin far. Pappan bar kavaj, slips, nystruken, vit skjorta och mamman trippade in med trenchcoat och höga klackar och håret lagt i fina lockar efter ansiktet. Johan mumlade "pappa betalar" till mig och jag kunde inte låta bli att himla med ögonen när jag såg hur de spatserade runt i den fina lägenheten med tydlig närvaro av småbarnshänder och skrik med snorkiga miner och en känsla av inbillad världsvana. 


Ungen såg rätt bortkommen ut, följde snällt med sina föräldrar genom rummen, pratade med mäklaren och gick sedan. Det fick mig att tänka. Jag har en kollega som fick en lägenhet av sin mamma. Bara sådär. Cash. Och jag blir lika ställd varje gång jag ser sådant där. Frågorna snurrar runt i huvudet och blandas med nyfikenheten och oförståndet. Hur sjutton har man råd att köpa en lägenhet för två miljoner utan att låna till den? Vad måste man göra för att tjäna ihop två miljoner? Vad jobbar man med? Vad äter man till frukost? Bajsar man guldpengar? Är man gift med H&Ms VD?


Hur bär man sig åt för att ha rika föräldrar, för att födas in i rikedom och lyx? Matar man dem med något speciellt? Jag har alltid tyckt att vi har haft det gott ställt i min familj. Jag har nästan alltid fått det jag velat ha, sett till det materiella, åtminstone det lilla materiella. En ny telefon, nya ridstövlar, anmälningsavgifter, kursavgifter, körtkort, de har kört mig överallt, till kompisar långt borta, till konfirmationen, ungdomsgården, de har hämtat mig i snöstorm och tröstat mig när de faktiskt sagt att de inte vågar köra bil hela vägen till stallet när det snöade så mycket att man inte såg en meter framför sig.


Jag har inte fått en egen häst eller ett ridläger på Irland, men jag har aldrig lidit brist på någonting, varesig fysiska saker eller det mentala, stöttning och uppbackning, en klapp på axeln, en spark i baken, stöttande ord och en stor dos självständighet och modet att gå min egen väg. Och det sista väger så mycket mer än några sedlar någonsin skulle göra.


Men där är inget jag ser som en självklarhet. Det är ingenting jag ser tillbaka på och känner hur det frodas i bortskämdhetens jag-har-det-så-bra-nerven djupt där inne, den som får håret att mirakulöst nog slickas tillbaka mot huvudet i vattenkammade testar och slipsen att knyta sig hårt runt halsen och ett självgott äckligt leende att klistra sig fast i ansiktet. 


Mina föräldrar skulle aldrig köpa mig en lägenhet för två miljoner. Eller en bil. Jag fick betala för bensinen när jag använde bilen. Fick betala mina egna parkeringsböter. Självklart.


Och det är något jag beundrar dem för. 


Inte ens om de HADE två miljoner skulle de köpa en lägenhet till mig. Småsaker är en sak, en ny telefon, ett ritblock, en ny dagbok, en ny jacka. En lägenhet, en bil, ett hus, ett bröllop, det är vad som får det att klia i själen på mig av oförstånd. Jag tycker inte att det är dåligt att köpa sina döttrar ett boende, för ett eget boende är en av de bästa sakerna i livet och kan man, så varför inte. Men någon måtta får det vara, någonting måste man väl lära sig att uppskatta och kämpa för (min kollega är glad för detta varje dag, så det handlar inte om det).


Det var Pappa Betalar-stuket på den taniga killens utseende som jag blev galen på. Okej om man betalar för sina älskade små söners välbefinnande men man behöver inte skylta med det framför näsan på folk. Jag har pengar, jag är snygg, ni har ingenting här att göra, ni kan ingenting, ni vet ingenting. Kolla på min familj era losers. En näsknäpp på sådana människor. En hurvel, en labét. Att vara rik är för mig inte nödvändigtvis något bra. Om man kan köpa vad man vill, vad är det roliga med att äntligen, äntligen ha råd med något man velat ha så länge? 


 

Av Jennie Written Things - 13 maj 2016 19:09

 

Det fanns ingenting före och det finns ingenting efter. Så himla slående replik. En sådan där som sätter sig fast, som lirkar sig in genom huden och etsas fast över själen. Sådana där korta sekunder av totalt "ja, bara ja" som inte går att förklara mer än som vad häggens doft gör med mitt inre och mina minnen och tankar och känslor. Näktergalen gömd i buskaget. Ja, bara ja. Thane knew heroism and love can ease pain and grief. "Can ease" är också ett sådant moment av totalt ja, bara ja, längst ner i själen av total eufori och kärlek och hjärtevärk. 

 

När Spirit och Rain simmar runt i en cirkel och benen rörs i takt med musiken för en och en halv sekund. Ja, bara ja. Så många ja, bara ja så hjärtat fylls av kärlek. En speciell låt jag lyssnade på när jag satt i vår etta efter jobbet och inväntade Johan ifrån samma jobb, någon eller några timmar senare. Sommar, skitvarmt, ett hjärta som brusade i halsen så fort han kom hem och tryckte svala läppar emot mina. Det fanns ingenting före och det finns ingenting efter. Det fanns inget före och det finns inget efter. Vi. Tillsammans. Ja, bara ja. Vi är en fem år lång ja, bara ja, som bara fortsätter att vara. Glad. Lycklig. Tacksam. Ja, bara ja.

 

Och det här. Ett av de vackraste musikstyckena jag någonsin hört. Det är så mycket känslor i den så det går inte att förklara mer än bara ja, bara ja. Spirit är inte bara en vanlig hästfilm. En barnfilm. Spirit är en vuxenfilm jag älskat sedan 2002, när jag var nio år gammal. Den kärleken har aldrig upphört. 

 

Bara ett enda långt, själarop. Jaaaaa.


Right now I feel
Just like a leaf on a breeze
Who knows where it's blowing?
Who knows where it's going?


I find myself somewhere
I never thought I'd be.
I'm going round in circles, yeah
Thinking about you and me....

And how do I explain it when
I don't know what to say?
What do I do now?
So much has changed.


Nothing I have ever known
Has made me feel this way.
Nothing I have ever seen,
Has made me want to stay.


Here I am, ready for you.
I'm torn and,
I'm falling,
I hear my home calling, hey!
I've never felt something so strong.
Oh no.
It's like nothing I've ever known...

Ja. Tusen gånger ja. Titta bara. ♥

 

 


Av Jennie Written Things - 9 maj 2016 18:34


Det är så underbart fantastiskt jättefint väder ute nu så man blir helt lyrisk när man går ut eller sitter vid busshållsplatsen i klänning och det är varmt. Vindbrisen över ansiktet, solstrålarna, till och med i skuggan. Jag njuter. Jag blir så lycklig i själen av sådant här väder. Alldeles lagom varmt. Häggen blommar, man kan springa utan tjocka tröjor, gå omkring i shorts och t-shirt och njuta av solstrålarna över armarna. Näktergalen sjunger, hundratals fanfarer i skogarna av alla de sorter och allting blir så grönt, så skönt.


Jag var hemma på besök i Norrbotten nu under långhelgen och det var lika fint väder där. Att träffa de sina medan solen skiner, prata om minnen och om drömmar och om platser som har något speciellt över sig, är speciellt i sig. Jag åkte därifrån med lättade axlar och kom hem till ett vansinnigt vackert Stockholm, där klänningen genast åkte på och jag och Johan satte oss på balkongen och hade grillmiddag med några vänner och cyklade hem mitt i natten och det var fortfarande varmt.


Sådana här dagar tänker man på att man så gärna vill cykla ut i Sverige, promenera bland ekskogarna på Öland, känna doften av hav och tång och får och frihet. Skriva klart den där boken på en altan någonstans i morgonsolen, skratta och dansa utomhus till en döende sol och att gifta sig och att klättra i berg med hisnande utsikt. Äta lunch på en avlägsen taverna. Ligga länge i en stor dubbelsäng med en sänghimmel av skira tyger som långsamt lyfter sig i vinden och bara vara, prata, skratta, mysa, pussas; solbränd och fräknig.


Höra vågornas brus. Äta glass. Bada naken i midnattssolen, eller hoppa från en klipphäll rakt ut i det friska, svala vattnet och sudda bort dagens solsveda. Jag älskar färgerna, ljuden, av sommar. Jag inspireras av sommaren. Allt som ligger för ens fötter. Jag vill ha alltihop, som en buffé eller en strutglas med extra allt för 75 kronor bara för att jag inte vill välja.


Jag älskar sommaren.


Jag älskar det här.


Gå ut i skogen och bara vara, lyssna, se. Andas in friheten. Det här är frihetskänsla för mig.


Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards