Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.

Idag är en sådan dag när markeringen blinkar och blinkar utan att hjärnan kopplar, utan att fingrarna skriver ut det som svävat runt där uppe i flera dagar utan att ha blivit nedpräntade. Jag har inte hunnit, inte orkat, det är semester och det är sommar, juli - den månad vi svenskar lever för. Det är varmt, solen skiner, och jag blir irriterad på mig själv för att jag sover för länge och för att tiden tickar på snabbare än någonsin och för att framtiden ännu är dold i obestämd dimma.

Jag kanske är fast i träsket när man var tretton år gammal och sommarlovet var oändligt långt och aktiviteterna många och roliga och fartfyllda och fantasieggande och kompisgänget grobianiskt stort - åtminstone om man ser till alla vänner på chatten, där jag kände alla vid förnamn och pratade länge med både via msn och sms och telefon och chatt, innan jag och Sofie for ut på äventyr och under nätterna man knappt sov för att man pratade i telefonen i sex-åtta timmar med alla de där vännerna, tills pappa kom hem från sitt nattjobb och hans öron var så spetsade att jag lade på. Jag minns inte om det var sol hela sommaren, men i mitt minne var det så, varmt och härligt och vi låg i vattnet i många timmar för att det var så varmt. Sommaren före sjuan. Sommaren före åttan. Tio år sedan.

Tio år.

Tio år är så otroligt lång tid så det knappt går att begripa. Tio år som samtidigt känns som ett. Vårt fem år långa förhållande som känns som för evigt. Hur kan tiden göra så, ändras så, kännas så olika? Hur kan dagarna gå så fort, de dagar man längtat efter hela året? Hur kan man sova bort dem och när man är ensam känna stygnet av ovvishet och oro och lätt panik över vad tusan som händer sen? Jag vill bara ligga och krama om honom, sitta i en solstol, äta middag på bryggan med honom och underbara vänner, skratta, dricka vin - inte så mycket, jag tycker inte om att vara full och tycker heller inte om att vara bakfull - läsa, bada, njuta, springa, träna, umgås, spara minnena för alltid, skriva klart den där boken. Njuta, mest av allt. Av det som är här och nu. Inte tänka på sen. 

Här och nu. Ett andetag i taget. 

Ett hjärta som värker. 

Hem. Var är det? 

Sommaren 2016. Här. Nu. Bara här och nu. Solbränd, solbrun, skrattet som lyser i ögonen och hans ansiktsuttryck när han tittar på mig och säger att jag är det bästa han vet. Sitta på bryggan och fiska med min syster en spegelblank kväll. Min älskade underbara syster som tog körkort igår. Vår bonussyster som fick en son i förra veckan. Här. Nu. Vi, tillsammans. Halsflussen som gått över. Öroninflammationen som ebbat ut. Bada. Njuta. Solen är framme, solen som värmer de bara axlarna och tinar upp hela kroppen. 

Här och nu.

Idag.

Vi är rädda för det vi inte förstår, och vi förstår inte det vi är rädda för. Det är enkelt, så oerhört enkelt, att skylla problem i dagens samhälle, ofta när barn och ungdomar är inblandade, på spel som till exempel Grand Theft Auto. Att gränsen mellan spel och verklighet suddas ut, att ungdomar inte förstår skillnaden och börjar leva sitt liv efter spelets standard. Jag har sett många krönikor och debattartiklar om just detta spel och kopplingen till ungdomarnas förfall. Som att GTA gör barn till monster som trakasserar kvinnor, våldtar, rånar, slåss. 

Barn som spelar Battlefield, Call of Duty, Half Life, Uncharted, Tomb Raider, Gears of War, Far Cry, Last of Us, Dragon Age - ja, till och med Mario - för att nämna några - tränar upp sin reaktionsförmåga väldigt snabbt. De lär sig att hitta lösningar, att tänka utanför boxen. Hur ska jag bära mig åt för att komma till andra sidan? Springa genom djungeln där tigrar och ormar lurar, eller gå runt längs strandkanten och riskera att bli upptäckt, eller dödad av en krokodil eller sankmark? Om jag bara har en liten livruta som blinkar och ingen medicin - vad gör jag, hur gör jag? Det tar längre tid att skriva ut än att tänka ut svaret. Åratal av datorspel har slipat hjärnan att fatta snabba beslut, som också är till en stor hjälp i det verkliga livet. 

Och ofta finns det även Multiplayer att välja, där fler spelare världen över går ihop och spelar. Det övar upp förmågan att samarbeta, att veta vad man ska göra, att leda, att följa, att dela ut order, att följa order, att motsätta sig order för något annat förslag, att hurra tillsammans eller att svära tillsammans, att hjälpa varandra. Det gör inte ungdomarna mordlystna, det gör ungdomarna medmänskliga. Att kombinera detta med den snabba reaktionsförmågan kan vara liv och död vid en verklig olycka, till exempel i trafiken, det kan hindra en från att köra för fort på smala, krokiga vägar för man vet att det kan vara underkylt regn som ligger och lurar. 

Något någon sade kan få en att snabbt ta kommando över en situation, oskadliggöra förövaren vid till exempel ett gisslandrama (om man ska tänka så stort) med rätt ord och rätt rörelser. Det lär en att veta varför och hur ett flygplan flyger, det lär en om relationer mellan människor - att allting man gör spelar roll i slutet, och att man gör det för någonting. Det lär en om vänskap, om att världen inte är svartvit, det finns mer än bara en eller två sidor av historien, om att kämpa och våga och att utmana sina rädslor.

Barn idag förstår skillnaden mellan spel och verklighet. Klart det finns avvikelser, men så är det ju med allting vi gör. Föräldrar är rädda för det de inte förstår, och förstår inte det de är rädda för - de vill ofta inte förstå vad eller hur ens barn spelar, mer än att skylla eventuellt beteende på "det där jäkla spelet". Sitt med ditt barn när han eller hon spelar. Titta vad han eller hon gör, och du får en helt annan uppfattning. Det garanterar jag. 

Men uttala dig inte om någonting du faktiskt inte har en aning om. Gör inte det, gå inte ut i tidningar och skräm upp folk med att Ali mördade fem människor efter att ha spelat GTA. Ett spel kan inte få någon att mörda. Ett spel kan få en att bli ledsen, arg, vansinnig, skiträdd, lycklig, glad, men det kan inte få en att mörda. För om det gjorde det med en enda människa, borde det inte rimligtvis göra det med alla andra som spelat också? 

Barn vet mer än man tror. Barn förstår mer än vad man tror. Jag vågar säga och jag står för att jag säger det - att spel är en av de bästa läroplattformarna man kan hitta. Ingenting utvecklar en människa så mycket som ett riktigt bra datorspel.

Ett bra spel sitter kvar resten av livet, som en bok eller en film man en gång såg - bara att man själv ofta väljer hur nästa kapitel ska se ut i ett spel. Man utvecklas. Man växer. Förlöjliga inte det, pracka inte ner på det, tala inte strunt om det. Lär dig vad det är, och det ska aldrig skada dig. Det värsta det kan göra är att visa dig att du hade fel. Och vad är ett tappat ansikte och förståelse jämfört med ett hat mot det okända och gräl med ens barn om att "det där jävla spelet bara förstör dig, det vet jag"?

Nu har jag försökt skriva någonting i flera dagar. 

Jag skriver när jag är glad, när jag är som lyckligast. Jag skriver när jag är ledsen, när jag är arg - då smattrar fingerspetsarna (numera de långa fina naglarna) över tangentbordet och jag rasslar dit flera stycken fortare än någon hinner bokstavera till amöba. Men när jag inte vet vad jag är, hur ska jag då veta var jag ska börja? Hur jag ska formulera detta "någonting" till någonting begripligt? Jag har gått genom samtliga känslor under de sexton timmar jag varit vaken. 

Förvirring. Någon okänd som ropar god morgon. Jolsson. Varför ropar Jolsson god morgon? Ja, justja.

Lycka. Johan ligger bakom mig i soffan och håller armen om mig eller fingrarna sammanflätade sådär som vi legat hela natten.

Glädje. Han ler mot mig när han vaknar - och så lite oro också, för han hostar så förskräckligt. Lite sån där vardagsoro att nog skulle du allt behöva ligga kvar i sängen och få kli på ryggen hela dagen så att du kryar på dig. Sådan oro. Tuberkulos får man inte när man är trettio år och vaccinerad. Eller?

Missmod. Städa. Hela dagen städa. 

Träningsvärk. Ja, träningsvärk är en känsla. Jag har träningsvärk i varenda känsla just nu.

Lite ingenting. Nu är hyresvärden snart här och ska hämta nycklarna. Vad känner jag? Lite ingenting passar rätt bra på det för jag kände ingenting speciellt. Förrän hon började få panik. Jag skojar inte jag har aldrig sett en människa vara så sjukligt pedantisk någonsin i mitt liv, det är typ Varghjärta deluxe på den, ni som läst Mormor. Jag bara jahapp då har jag städat i onödan och brutit av en nagel i onödan och fått en hylla i huvudet i onödan och slagit armbågen nästan ur led i onödan och blivit täckt av både damm, blåmärken och skrapsår i onödan.

För det var ju så klart inte bra nog. Jag körde efter mitt eget mantra och sade ingenting för jag var nöjd. Om farmor skulle varit stolt över min städning, då är jag nöjd. Och jag var nöjd. Det var den mest städade lägenhet jag haft hand om, och det säger mycket. Jag fortsatte att skina som en sol när resterna av våra ägodelar svävade ut genom ytterdörren och jag fick springa upp och ner för trapporna femton gånger till för att människan inte ville behålla en pinal som vi rört i. Jag bara log. 

Här gick jag och trodde att jag var lite snäll som lämnade kvar sådant alla människor använder, så som Varghjärta lämnat kvar saker åt oss förra året när vi bosatte oss där. Tänk ett strykjärn och en oanvänd såpa-flaska, en ny dammvippa, oanvända glas. Nope. Ut med det. Ut med det bara. Där slängdes en ersättningslampa för den som gått sönder, en stor spegel, glas och tallrikar i mängder och omängder - jag hade ju ingenstans att häva dem. På cykeln kan man knappast ta två flyttlådor med grejer som både hör till en och inte men som man plötsligt blev ansvarig över för att handspriten inte täckte alltihop.

Så jag fick ringa en vän. 

Jag fick kasta bort tusentals kronor och ringa en vän och åka därifrån med resterna, det jag knappt hann reagera på om jag skulle spara eller inte. 

Jag ville ge Hägernäs en sista bitterljuv blick, riktigt insupa känslan av att jag och vi kanske är klara här, vi kanske inte kommer tillbaka igen. Det kanske är sista gången jag skriver i kategorin Stockholm. Jag ville spara det minnet inom mig och ta fram det om tio år när vi bor var vi nu bor när det är 2026. Att minns du när vi städade ur lägenheten i Hägernäs? Solen sken, musiken skrålade, vi pratade om då och nu och sen och kanske. Minns du hur vi trivdes där? Hur fint vi bodde?  

Så blev jag bara arg istället. Marscherade därifrån. Eller ja, cyklade därifrån med åskmoln över huvudet som sedan brakade loss lagom till jag sjönk ner i soffan och andades ut. Jag hade knäppt upp gylfen om jag haft någon sådan, låtit håret falla till sidorna och bara drunkna bland kuddar och väskor och oredan vi drog med oss som vi snart ska dra iväg med till förrådet eller hem.

Hem.

Johan och jag.

Semester.

Det gör det värt det, alltihop. Och jag fick skrivet någonting också. Ganska många gånger, faktiskt. Hurra.