Alla inlägg under september 2015

Av Jennie Written Things - 28 september 2015 17:43


Pust och stön, full av energi fram till skogsbesöket och ett antal tjattrande, öronstängda barn och där dog alla planer om att ta sig ut i löpspåret. Men nu är jag hemma, i soffan med en tekopp och har precis ätit middag - smola och en korvbit, fast det måhända blev stockholmsversionen då jag försöker sluta med gluten igen och bara hade corn flakes hemma. Nåja. Solen skiner, benen värker efter lördagens kortkorta löptur och jag är slut, men alldeles tillfreds. När energin kickar in ska jag röja upp i köket, göra det fint här. Igår var vår fyra år och två månader-dag, eller som jag märkte när vi nästan skulle gå och sova - femtio månader. 


Så nu när Johan kommer hem kommer diskberget efter gårdens middag att vara ett minne blott, diskmaskinen snurra på sista minuterna och köket dofta fräscht av såpa och vara skinande. När energin kickat in. Fem minuter till, sedan kommer det krypande, anfallande, det där sprittet i benen, i magen, som drar mungiporna uppåt och fyller hela kroppen med glädje. Sockerruset, än mer markerat nu efter diabetesdiagnosen. Men i alla fall... Jag ska städa och göra fint för Johan jobbar en timme längre än mig och är piggare än mig och ska träna. 


Älskade fantastiska. Det kittlar i magen, det rör någonting djupt där inne när jag tittar på honom, när jag smyger upp vid hans sida när han sover på morgonen - idag var den första på lääänge jag kunnat göra det - och han är sådär varm och fin. Femtio månader. I femtio månader har jag fått leva tillsammans med den vackraste, finaste personen som tänkas kan. I femtio månader har jag älskat honom. Det slog mig ju som en säck cement den där gången när vi först träffades, det har jag berättat många gånger förut. Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion. Någonting mer.


Men det var inte den där känslan av "kom hit så har vi lite kul" som plöjde genom min kropp som en vinterstorm som tog andan ur mig när han uppenbarade sig, sådär som man kanske vill och kan tro när en översnygg, muskulös man kliver ut rakt i ens bröstkorg och det är öken på kärleksfronten. Det svarta håret, skäggstubben. Det där sexiga leendet, de glödande ögonen. Hans röst. Nej, det var någonting mer, någonting djupare, som nitade fast mig vid golvet där jag stod. Något som såg rakt ner i min själ och viskade "där är du ju, jag har väntat på dig i hela mitt liv." Så naturligt. Så rätt. Och cementsäcken föll rakt ner i skallen, dammade till hela min identitet.


Jag tittade på honom, kved åt hans uppenbarelse varje gång hans ögon mötte mina under de kommande veckorna. Vad skulle jag göra med all den där hettan, det där självklara här är mitt liv ta det jag vill inte ha det utan dig det kan aldrig mer bli som förr, jag kan inte sluta titta på dig? När jag hela tiden kände det där klickandet, bultandet, fördjupas för varje dag, varje minut, för varje mail som senare damp ner i inkorgen. För varje spontant "men är du här"-träffar på stan som hotade att sätta brand på hela mitt inre. Vid alla vakna MSN-nätter där jag leende tog mig igenom arbetsdagen med fyra timmars sömn i bagaget. Alla skratt, skämt, diskussioner. Hans mjuka, varma närvaro. Där jag var, där var han. Där han var, där var jag. Som magneter. 


När han kysste mig den där första gången, grabbade tag i mina handleder och förde ner dem och sitt ansikte mot mitt, kunde jag svära på att det där klickandet bara lade sig ner på sin plats, där det var ämnat att vara, att stanna, att växa, att leva för resten av sin livstid. Så naturligt, så glasklart. Och jag minns att den där säcken cement ramlade över mig ännu en gång sedan han höjde huvudet och såg på mig. Bara såg på mig. Där, och då. Jag bara... visste. Utan krusiduller, utan en tanke på att hålla emot eller spela svårfångad. Gör om det där.


Här är mitt liv. Ta det, jag vill inte ha det utan dig. Jag vill leva det med dig. Binda samman mitt med ditt, se världen genom dina ögon. Fläta samman fingrar och hud och säga samma saker och tänka samma saker och kura ihop mig vid din sida när jag sover. Låta din kroppsvärme vagga mig till sömns. Varje natt. Alltid, alltid. Det är du. Det har alltid varit du.

 

A million years from now,

my heart will ever hold you.


Och så. 


 

Puss!



Av Jennie Written Things - 25 september 2015 19:20


Jag vet inte hur många gånger man suttit under en diskussion om det ena eller det andra och sagt "förlåt, men jag tycker faktiskt att..." och bett om ursäkt i förväg? Ta inte detta fel, förlåt för att jag anser att det är såhär, jag är ju då lite speciell, jag har alltid, när jag växte upp, använt lika många förklaringar till ens åsikt som inte passar in i mellanmjölkslandet som anledningar till varför jag oftast ibland tackar nej till alkohol. Jag går på pennicillin, jag kör, jag vill inte bli bakis, jag vill sova länge, jag kan ha kul utan, jag har ingen lust, jag har diabetes. För gör man inte som alla andra så ska man genast ursäkta sig. Komma med en förklaring om varför man tänker i andra banor. Varför det? 

 

"Jag äter inte bröd för att jag inte mår bra av gluten, eller socker." Och ett kolhydratkrig startar. Folk med sockerglans i ögonen tittar sig förskräckt omkring, slår genast på protestera-knappen, griper tag i det enda som kommer flygandes; oförståelse, när beroendet talar. Rör inte mitt socker! Och så säger de: Jag skulle aaaaldrig klara av att vara utan mitt älskade kvart i tre-fika.  


Jaha, säger jag. "Jag äter lågkolhydratkost för att jag mår bra av det helt enkelt." Och kolhydratkriget eskalerar. Hur fungerar du? Är du inte lite sur nu? Det är kolhydrabristen det. Ta en banan, hjärnan går ju på tomgång. Jag skulle aaaaldrig klara mig utan min havregrynsgröt varje morgon. Vad äter du då, människa? Sallad och en bit kött? Det blir man ju inte mätt på. Vi måste ha socker för att överleva. 


 

Samma där. Samma envisa frågor, samma tröttsamma bortförklaringar, för att vi inte ska vara annorlunda i detta land. Är vi annorlunda åker vi ut. Fotbollsträningarna i ettan och tvåan på lågstadiet. Jag var inte en av de bästa, så jag fick inte bollen. Sofie var inte alls bra på idrott (det var du inte, och det vet du - men så jäkla fantastisk på att gå din egen väg) och ingen ides ens titta när det var hennes tur att hoppa höjd- eller längdhopp. Så jävla äckligt gjort.


Jag gick min egna väg, och blev antagligen kallad lite lätt konstig. Mina föräldrar blev kallade mycket konstiga, pompösa, fina, vad-tror-de-att-de-är för att de ibland sket i fotbollsträningarna alla andra föräldrar alltid, alltid hängde med på. För att de vände sig om när någon försökte sätta sig över dem. För att de slog emot. Kom med egna åsikter, tankar, idéer, drömmar. 


Är man annorlunda åker man ut.


Min syster. Jag. 


Jag har alltid gått min egen väg. När skolan skulle skidra runt Båtön, den gudsförmätna ön med noll glid under skidorna och kall blötsnö upp över vaderna så for jag och Sofie åt andra hållet, åt höger isället för åt vänster. När folk köper Michael Kors styr jag mina Din Sko-skor in på Åhlens och köper en väska därifrån. När folk dricker vin och går på fester och på Stureplan och tävlar om vem som är snyggast ikväll sitter jag i min fluffiga morgonrock och myser med min man eller skriver eller spelar. Jag orkar inte med ytlighet. Jag kan inte med ytlighet. Paradise Hotel, Idol, jag dör åt sånt, jag hatar det. Den som är annorlunda åker ut. 


Den som inte gör som man ska, som alla andra gör, den som inte tycker likadant eller agerar likadant eller beter sig likadant, åker ut. Är man annorlunda åker man ut. 


Men vem gav "folk" rätten att säga att jag är konstig, knäpp, annorlunda, hon-tror-att-hon-är-nåt? Varför ursäktar jag fortfarande vissa av mina åsikter bara för att det inte är så "alla andra" tycker? 


Är man annorlunda åker man ut.


Är man annorlunda är man modigare än skräpet som de flesta procenten av mänskligheten tryckts ihop till, en uttrycktslös form av ansikten för att det är så man ska bete sig idag. Man ska inte ha åsikter, speciellt inte om sånt som rör andra människor. Man ska vara så politiskt korrekt att tårna kröker sig när man somnar på kvällen.


Åt fanders med det. Åt fanders med dem och det allihop. Jag har aldrig varit sån. Jag har aldrig betett mig som alla andra. Jag är inte ovän med samhället, jag beter mig inte som en hemlös. Jag är normal, helt normal, bara att jag går min egna väg och aldrig mer tänker ursäkta något jag tänker på eller gör som inte passar in i mallen. Det tänker jag inte göra. Det är slut med det.


 

Av Jennie Written Things - 24 september 2015 21:12


Hösten är här med nyckfulla regnskurar, för stor jobbjacka som jag under korta stunder i fönsterglasen ser ut som min mamma i. Jag står med på schemat uppsatt på tavlan på Fritids, jag cyklar hem i vinande stormar så att det suger i benen i alla backar och handen får torka bort vätan ur ansiktet på väg framåt. Kallt, grått, sedan kommer solen och jackan åker av fortare än kvickt. Sommaren har inte släppt sitt tag, inte än, inte helt. En krigare är vad hon är. 


Ögonen är grusiga nu trots att klockan bara är lite över nio. Imorgon är det fredag igen och en ledig helg tillsammans med min stora kärlek väntar, som jag ser fram emot det. Tekoppar i mängder och tända ljus och min nya favoriträtt zucchinipasta och snart borde min nya diabetesmottagning ringa för att boka in en tid för årskontroll och ögonbottenfotografering. Sist jag var på en sådan ska jag inte nämna för det svider lite att tänka på, men mitt långsocker är fortfarande fint så ta i trä, så jag hoppas att det ändå är okej ställt med mina brungröna tingestar. Jag skickade efter ett par nya glasögon här om dagen också och jag kan knappt bärga mig inför att jag får hem dem, åh. 


Och när lönen kommer, vilket den borde göra imorgon, lagom till helgen och allt vad det innebär, så ska jag styra min breda näsa hela vägen till den för mig okända affären som hyser kappan jag blev vanvettigt kläd-förälskad i i samma veva som jag provade ut nya glasögon. Den, en vinröd sjal, mina glasögon och slutligen en ny väska och ja, hela detta inlägg är receptet på allt det som känns alldeles, alldeles fantastiskt.


 

Av Jennie Written Things - 21 september 2015 19:03


Att trycka på snooze-knappen på morgonen, snurra runt och lägga sig till rätta på en varm, blottad axel, känna hur armarna sluts om en innan kroppen och ögonen hunnit vakna. Värmen, doften, de långsamma andetagen som blåser över ens ansikte. God morgon. Att kliva upp, masa sig ifrån värmen, att äta frukost i tystnad, jag brer smör och han skär osten med armarna över mina axlar. Att kramas i hallen, att borsta tänderna tillsammans, att hastigt stryka med handloven över en varm kind när han är på jakt efter sina strumpor och jag efter min nya blus. Vad fin du är. 

 

Att någon petar på det vänsta ringfingret och säger att oj, så himla vacker, du måste fått dig en jättefin karl. När man sitter och fånler genom ett regnigt bussfönster och tänker på gårdagkvällens brottning i soffan där skrattet gjorde hål i magen, på hur vacker han var när man fotograferade honom i smyg under promenaden i de sista solstrålarna. Jag visste inte att kärlek kunde kännas så här. Att kärleken kunde vara så kravlös. En lördag i soffan framför spel och film. En söndag i storhandlingens tecken. En måndagmorgon där vi båda ligger kvar lite, lite extra bara för att helgen inte ska försvinna, inte riktigt än.


Vi pratade om Bo Ferdinand också, den tjurigaste ungen på planeten - ännu inte född. Och jag tänkte på hur fin han skulle vara som pappa. Med lilla Bo Ferdinand som ligger på hans bröst och knöser iklädd en liten randig body, vars kinder är sådär stora och munnen halvöppen för att han är mätt och belåten och bara sover i samma värme och doft som jag älskar att ligga på.


Det tänkte jag på, och då blev jag sådär kär så det nöp i hjärtat igen. Tacksam och glad och lycklig, och det var därför jag fånlog genom bussfönstret och tittade på min ring och kände den där ilande känslan i magtrakten. Just nu, just så här. Jag vill stanna tiden. Jag vill åka till jordens alla hörn. Jag vill sitta på en filt i solen. Jag vill bara vara här, i armarna på den jag är så villkorslöst förälskad i. Så länge jag gör allt det med honom. Vi två. Tillsammans. Alltid. Så länge det bara går. Så länge vi båda andas. Så länge vi båda finns till för varandra. ♥


 


  

Taggar: #älskadedu #kärlek #sambo #blivandefru #blivandeman #tacksamhet #lycka #förhållande #tankar #förlovning #förlovningsring #diamanter #bebis 

Av Jennie Written Things - 19 september 2015 08:59


En regnig, ledig morgon, brakfrukost och en stor tekopp med favoritteet. Att halsontet hänger sig kvar bryr jag mig inte om när jag kan kura upp mig i soffhörnet eller sängen med Johan och ligga där tills vi behagar stiga upp. Jag har klarat av min första vecka på mitt nya terminslånga vikariat och jag tycker det är så himla roligt. Jag är en fröken. Att bara säga det känns så härligt, så meningsfullt. Jag är en fröken. Men just nu är jag bara ledig, virar morgonrocken över kroppen och låter linserna vila. Klockan är nio en lördagmorgon och dagen har just börjat. Nu ska jag kurera mig, göra allt det vi inte hann med under veckan - och vi ska bara njuta av det, av idag.



Jag har fastnat, litegrann (ganska mycket) i Sims-träsket igen, men nu börjar suget över Skyrim växa sig allt större. Regniga höstdagar och spel är liksom givna, de hör ihop. Tomb Raider, Skyrim, Sims, till och med Max Payne skulle jag vilja sätta tänderna i igen. Och Mass Effect. Åh. Ännu en gång. Det är lördag, det är helg, och jag kan göra det om jag vill. Att jobba dagtid får dagarna att passera så otroligt fort, det är verkligen måndag, tisdag och fredag hela tiden. Det gör helgerna desto mer stressfria, lugna, långa. Fria. Som idag. Som här. Som just nu. 


    

Av Jennie Written Things - 15 september 2015 20:35


Jag och Johan har också hjälpt en flygting nu i dagarna. Egentligen är det han, den, som hittade oss, så det är ett gemensamt beslut att hysa in honom här, ge honom mat och säga god natt varje kväll. Lyssna efter hans vingslag som far förbi för att landa och somna i fotändan och stiga upp med oss när vi vaknar. En flygting. Ett flygting.

Han är liten och svart och igår döpte vi honom till Henrik. Jag tjöt av skratt och sa att det var perfekt. Johan fnös och garvade litegrann, och nu fnissar jag varje gång han surrar förbi. Han flög in i badrummet när jag borstade tänderna i morse, satt på väggen hela tiden och följde med ut i köket sen. Han satt på Johans lår när Johan slumrade till dagen före det, och han liksom bara är där på avstånd, aldrig på det jobbiga sättet, bara liksom är.

Vi har helt enkelt inte hjärta att döda honom. Och när man har balkongdörren vidöppen och han vägrar flyga ut, då får han faktiskt fortsätta surra förbi våra femtioåtta kvadrat. Det är ett ansvar att ha djur. Pappa sade det när vi var små. Jag är ansvarsfull. Jag tar hand om flygtingar. Jag ser efter människor och djur i nöd.

Jag och vi är betydligt mer vänliga, ansvarsfulla och öppenhjärtade än de jäkla Djursholmarna som inte tar emot flyktingar i behov för att det "förstör auran i vårt centrum." Fy fan jag vill bara ge stroppen som sade så till SvD en riktigt svidande näsknäpp rakt på hans stroppiga fiiina rikssvenska snok och är glad att jag slipper bo granne med honom och förstöra hans fiiina äckliga "aura".

Flygtingar eller flyktingar. Man behöver inte mosa dem i tidningar (bildligt och bokstavligt) bara för att man är irriterad. Man måste se till den större bilden. Kunna skratta åt en surrande fluga vid namn Henrik. Kunna skicka iväg ett sms till djur eller människor i behov. Inte bara när det är på tapeten utan även under annan tid när media har tystnat och de (sjuka, döende, volontärer, frivilliga, anställda) människorna kämpar i skuggan, i blindo för någonting bättre. En bättre värld för oss allihop.

Vad är en förändrad "aura" i jämförelse med fler räddade - tacksamma - liv? Hur sätter man egentligen värde på vem som har "rättigheterna" att vara här och inte? Här, där, överallt. 


Av Jennie Written Things - 8 september 2015 17:01


Veckorna går så fort när man börjat jobba igen. Det är måndag, tisdag och fredag varenda dag tycker jag, och så brer helgen ut sig i all sin prakt och mysiga, regniga dagar med morgonrocken hårt virad om kroppen. Imorgon är det friluftsdag. Bara ordet mulnade till mitt medvetande redan för flera veckor sedan när jag hörde talas om det. Och dagen har kommit närmare och närmare. Jag tänker tillbaka på mina egna friluftsdagar och får ont i magen redan nu fast jag är vuxen, fast det är länge sedan.


Det kalla regnet, den grå kylan och matsalen som luktade fränt och konstigt och vi som inte ens satt vid vårt vanliga bord. Jag satt på någon annans plats. Tittade bort över lokalen på min egen, önskade vi kunde sitta där istället, men det skulle ju ändå inte vara samma sak. Alla mina klasskompisar var inte där. Några få, som nu delade samma grupp, och så resten en skara rastlösa, irriterade äldre elever. Hur jag hatade det. Ja, det gjorde jag. Jag hatade de dagarna - minns de dagarna - mer än allt annat ifrån skoltiden.


Och imorgon är det alltså dags igen. Men den där blanka, bleka ansiktsuttrycket jag gick runt med då, för nästan femton år sedan, syns inte någonstans hos de barn jag jobbar bland. Det finns inte kvar. Istället lyser ögonen på dem allihop, och en pojke blev så glad när jag berättade att jag skulle vara med i hans grupp. "Då är det den bästa gruppen", sade han och slog näven i luften. Ja, tänkte jag, besvarade hans stora leende. Tänk att snart få möta demonerna, att slåss med dem - arga, bitande minnen som blandas med skratt och samarbete och glada barn och solsken. Det kanske är det jag behöver för att komma över den där tröskeln över hur hemskt mina friluftsdagarna kändes. Kanske är det allt som behövs. Kanske.


Den bästa gruppen. Det var aldrig ett alternativ när vi hade friluftsdagar. Men vilken beskrivning. Vilken härlig inställning. Det är den bästa gruppen för att du är med i den. 

 

"We are willing to suffer, to die for the things we care about. For love, for the right choices. Is it worth it? Saying that it never is would be a lie. Sometimes you get lucky. Sometimes, something good comes out of it. Something you know you wouldn't deserve in a million years. Something that gives you a reason to go on."

 

 


Av Jennie Written Things - 1 september 2015 15:46


Så var det plötsligt september och augusti har sett sitt slut. Varma, soliga, härliga augusti ersattes av ett sådant där ihållande höstregn som klapprar på fönsterrutorna och sänkte temperaturen med flera grader. Nu nalkas tända ljus, tjocksockar, stickade tröjor och fleeceplädar i soffan med en stor, rykande kopp te mellan händerna; men inte än, sommaren har inte släppt sitt grepp helt och fullt och håller sig kvar med envisa fingrar runt trädstammarna.


Sockerfritt september säger många, en repris från ifjol med en hel månad utan socker. Mellan juni och juli i år levde jag nästan enligt den principen, och hur bra jag mådde. Inget bröd, inget onödigt socker. Sedan kom Johans semester och alla resor vi gjorde, bröd här, kakor där, fika, cola, ost och kex i mängder, cider, vin... Precis som det till sommaren hör. Men min mage tyckte inte om det.


Jag känner inte igen mina egna rutiner längre - plötsligt kan den bestämma sig för att blåsa upp sig till dubbel storlek eller mola och göra ont. Det går inte att veta på morgonen om jag ska ta min favoritklänning med utsvängd, klockad kjol som sitter tajt just över midjan eller den svarta som håller in och gömmer det som finns under i ett invecklat, vackert tygstycke men som inte sitter lika bra (eller jeans - försök proppa in i en gravidmage i ett par tajta jeans och se hur bra man mår efter någon timme). Så jag har bestämt mig för att haka på det - glutenfritt, sockerfritt september.


Jag vill inte sitta hemma och undra om det var något jag åt som gjorde att det blev helt fel, om det är saltbrist eller intolerans eller allergi eller stress eller något helt annat. Idag har jag fyllt magen med bra saker för att få den på banan igen, och så är det sockerfritt som gäller. Som att det är någon konst. Jag gillar inte godis, dricker inte läsk, fikar nästan aldrig, och något sådant finns heller inte i vårt hem. Bär och rotfrukter och mjölk tänker jag fortsätta med, men det raffinerade sockret ska bort. De två första dagarna är alltid värst - de som var i helgen - men sedan är det som att kroppen skärper till sig och inser att nej, jag behövde inte den där skiten.


Så kör vi ett Sockerfritt Tjejmilen också på lördag. Som jag ser framemot det. Men först, tre dagars underbart jobb till och sen kommer mamsen på besök för att stanna hela helgen. Vilken fin helg som väntar. Vilken fin helg som var. Skärp dig nu mage, nu ska vi sätta igång med nya charmen Diablo och invänta Johan.


Vi kan inte hålla på att gnälla mer över saker som inte går att förändra, som redan är inne i systemet. Ja jag åt vitlök. Förmodligen massor trots att jag var försiktig och bad kocken att minska dosen. Ja jag kanske åt en matsked currysås på skolan och panerad fisk till det. Nej jag vet att du inte är van. Jag ber om ursäkt. Men nu kör vi upp med hakan, in med magen; september är här. Dags att sluta grina och börja prestera, allt för ett bättre mående. Vi klarar detta. Det gör vi banne mig.


   



Vem är jag?


Jag är som vem som helst och ingen alls. Jag är duglig, ärlig och ironisk. Besitter den skevaste humorn i stan. Författarhjärta. Always.

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Sök efter gamla inlägg

Förfluten tid

Kategorier

En titt i backspegeln

Translate the blog


Skapa flashcards