Att få beskedet om att övernatta under kontrollerade former (det vill säga ännu mindre sömn än jag från början önskade) gjorde mörkret lite bättre. Pappret med rutinfrågorna fick mig att flabba okontrollerat halv sex på morgonen, helt urlakad efter nattens brist på sömn och felaktiga syrans effekt på kroppen. Från att ha känt mig döende i sex timmar var jag nästan i ett utomkroppsligt tillstånd här.

Frånsett de normala frågorna om mitt tillfälliga mående på en skala ett till tio så fanns det en salig blandning av sånt riktat till nittioåringar. Är du i behov av hemhjälp? Använder du löständer? Beskriv dina avföringsvanor. HAHA whaaaat? (Jag skakade av skratt här). Vad väger du? 50 - ibland, och skrattet bara bubblade i mig. Johan var så himla trött så han tyckte inte det var lika kul som jag...

Ett ketonvärde på 0.8, saltlösning i dropp och en puss hejdå och jag var redo för att sova. Jag var så hungrig och trött att jag knappt kunde fokusera på någonting annat än att kontrollera mina skrattanfall. "Läkaren kommer och titta till er vid sju, det är rutinerna här", sade sköterskan innan han gick. Min trötthet översteg till en helt ny nivå här alltså, vi kommer bli riktiga superföräldrar när den dagen kommer så länge som vi var vakna. Allt är kul klockan fem på morgonen. Grannen som snarkade och stönade högt och jag fick knipa igen käften för att inte gapflabba ännu mer. Jösses.

Och nu är jag hemma. Kroppen är sliten och den dyngsverkande insulinmängden högre än vanligt, men jag mår mycket bättre. Anledningen till att jag blev sådär dålig var för att jag tränade med en infektion i kroppen och råkade missa frukosten dagen därpå, när kroppen var i skrikande behov av näring efter långkörarpasset (jag fastnade framför Mass Effect okej...). Simple as that, stupid as fuck. Jag kände mig frisk men sänkan var hög nu och förmodligen även i förrgår under mitt långa cykelpass och jag kan bara skylla på min egen dumhet för att jag trodde att jag var frisk nog för att köra ett högintensivt pass....

Men jag hade tur. Nu drabbades jag "bara" av en syraförgiftning, tänk om det vore en hjärtmuskelinflammation eller något ännu värre? Träna med måtta och så länge man är frisk, känner man sig krasslig ska man stanna hemma. Det borde jag ju förstås ha tagit lärdom av redan då. Men men. Nu är det som det är. Dumt och pinsamt är det förstås, men nu är det förhoppningsvis färdigt med kroppshaveriet. Hemma är jag i alla fall, och här tänker jag stanna. Och äta mozzarellabiffar och kokt potatis och morötter bara för att jag vill, följt av the Hobbit 2 - Extended när Johan kommer hem från gymmet. Han är en ängel. Han är min ängel.

Taggar: #diabetes #diabetestypett #ketos #ketoner #ketoacidos #hba1c #danderyd #hälsa #träning #visdom #dumhet #stockholm #lchf #lågkolhydratskost 

Klockan är mitt i natten någonstans mellan midnatt och vargtimmen. Jag får inte somna, för om jag somnar kanske jag inte vaknar igen. Jag har aldrig tänkt på det förut. Tänkt på att diabetes är dödligt. Kroniskt. Att den finns där, dag som natt, dygnet runt, och bevakar, och iakttar.

Jag är så himla trött. Det är som en vägg framför mig. Jag vill inte somna. Jag vill sova, men jag vill inte somna.

Idag hände nåt som aldrig hänt mig förr. Mitt ketonvärde låg på 1.6 Normalt är 0.1-0.4 Ungefär. Mitt var på 1.6 när jag lades in strax före tolv och prover togs för att fastställa ph-värdet som gjorde att jag mådde pyton.

Nu är det 2.4 och jag har en pågående syraförgiftning som plöjer genom min kropp, som får hela mig att gå på sparlåga. Migrän, ont i magen, illamående och ett rum som snurrar trots att jag ligger stilla och stirrar ner i min telefon.

Och jag är rädd. Det ringdes telefonsamtal mellan läkare på olika avdelningar för att ingen visste varför. Hur kan ett ketonvärde hos en diabetiker ligga på 2.4 när blodsockervärdet är normalt, och ändå vara syrapåverkat? Hur sänker man ett ketonvärde när blodsockret redan är så lågt det bör vara? Hur låter man bli att vara rädd när man ligger med dropp på ett sjukhus och väntar på att någon ska veta nåt?

Johan börjar jobba om fem timmar. Och ändå sitter han här. Han har snart varit vaken i 24 timmar. Min kärlek för honom är så stor, så total, det dåliga samvetet gnager.

Jag vill inte vara här. Jag vill inte ha diabetes. Jag vill inte vara hungrig och trött och yr och migränig, vill inte klistra mig framför en ljus telefonskärm bara för att inte somna.... Vill ligga hemma i min säng i ett liv utan sprutor i ett hem som inte luktar sjukhus.

Vill. Vill inte. Perspektiv. Rätt eller fel. Höger eller vänster. Jag är så trött så ögonen går i kors. Jag som precis tänkte lägga mig igår kväll när tanken slog mig att kolla sockervärdet. Det var 7.8, helt okej före en natts sömn, men ändå kollade jag ketonerna också. För att jag mådde så konstigt. Ångest fast ihållande illamående.

Och det var tur. Om jag inte gjort det... om jag inte kollat... Jag vill inte ens tänka på det. Bara blunda. Sova. Äta. Leva.

/// Trött, hungrig, nattlig filosof med bautahuvud som dunkar och dunkar och tankar som aldrig tar fikapaus. Jag ska kämpa mig igenom detta. Kämpa kämpa kämpa. Jag ska banne mig vinna över det här också.

Det kan tänkas att jag precis överkom chocken och ilskan och irritationen över att Jamie Dornan och Dakota Johnsson spelar huvudrollerna en av mina favoritböcker, fast som film. Det kan mycket väl hända att jag blev väldigt mycket glad igen, att jag kved till där jag satt i soffan efter gymmet och utbrast HOLY MACARONY fastän jag är ensam hemma, att det inte längre gör någonting att mes-Dornan fick rollen. Fast det gjorde jag inte. Inte högt i alla fall. Men inombords. HOLY HELL OCH JESUS HÄSTAR. Detta är det bästa med hela veckans teknik och film och spelnyheter (med Jurassic World som stark tvåa). Detta är det bästa med hela Mass Effect. Detta, just detta. 

Mums.

För att understryka fakta: Detta är alltså The Kaidan Alenko. Jag har varit lite småkär i honom under hela spelserien, sådär som man kan bli ibland i en stark karaktär som berör på ett sätt man inte riktigt själv förstår. Typ Max Payne och Jason Momoa/Khal Drogo, ni vet. Och så lever han på riktigt! Jamie Dornan kan spela mespropp, det gör ingenting, jag går på de tyngre grejerna och räddar en hel galax tillsammans med denna Biotic istället. Lite tuffare, lite bättre. Lite snyggare också, om jag får be. This is why jag nu sätter mig och fortsätter med hela alltet. Igen.

Träningsvärken är total även om jag körde försiktigt igår. Utfall och benböj i mängder med kettlebells för att mjuka upp lederna ordentligt och nog tog det allt. Följde upp med en lång och härlig bastu och sedan gjorde Johan middag. Nu sitter jag i soffan i morgonrocken trots att klockan är nästan elva, lyssnar på podcast och tänkte ta en lång promenad när kroppen har vaknat till ordentligt. Värvet har gjort en lång intervju med Charlotte Perelli och jag har ju aldrig fastnat för den människan så jag kanske omvärderar mig efter detta. 

Jag har ju så himla svårt för självgoda personer som bara tänker på sig själva och som inte tar råd av någon men som gärna ska ge alla andra råd. Blondinbella är lite sådan även om jag gillar henne mer nu efter hennes intervju i samma Värvet. Men det är lite av en Stockholmsk sak att göra så, att bara sköta sig själv och skita i andra. Jag menar, bara en sån sak som att vänta på bussen - det gör man i jämna rader, en och en halv meter mellan, och alla begravda i sina telefoner för att absolut inte råkas se någon som råkas säga hej. 

The Real Housewives är ju samma skit där och jag får ont i magen när jag råkar se på det. Ibland står teven på utan att någon tittar och ibland så råkar det hamna på den kanalen. Klart jag har sett något avsnitt, men det handlar om samma sak i varje varje varje sånt så de blir bara mer magvärk efteråt. Yta. Bara en massa yta. Hemskt. Hemskt. Jämföra rikedomar. Jämföra Botox-läkare. Dricka vin till frukost, lunch, mellanmål, middag och så hela kvällen också, så man går alltid runt och är småfull i strassklänningar och blänkande hår.

Vem bryr sig om den lösa hunden som slitit sig från sin elvaåriga ägare och springer förbi ens hus medan elvaåringen står och gråter hysteriskt? Vem bryr sig om en förbipasserande får punktering? Vem bryr sig om någonting annat än det som händer två centimeter innanför ens näsa? Vem bryr sig om kärlek när man gift sig för pengarna?

Kärlek eller pengar. Rikedom eller lycka. Det finns inget mellanting. De målar upp en fasad som är så perfekt. De kanske tror att det är så också. Jag har pengar, alltså är jag lycklig. Det kanske blir så. Man kanske blir så i USA. I storstäderna.

Och i Stockholm. Jag skulle aldrig köa i fem timmar för att köpa den senaste IPhonen. Men jag är ju en lantis. Jag är inte enkel, men jag är lätt att tycka om, jag gillar att arbeta, jag tar i om det behövs. Jag bjuder på mig själv, frågar, undrar, hur mår du? Kan jag göra någonting? Jag är ärlig. Jag skulle också bli lycklig av mycket pengar. Men jag tror inte att jag skulle bli knäpp för det. Sluta bry mig. Jag är inte sån. Jag är inte perfekt, det ska gud veta, men jag bryr mig om mina medmänniskor, och det vet jag att jag skulle göra även om jag blev stormrik. 

Haaaa... Stormrik. Det kan man ju drömma om. Den dagen alltså. Den dagen. 

Och nu har jag lyssnat i tjugo minuter och jag tror jag håller kvar i mitt gamla tankesätt om Charlotte Perelli. Hon verkar inte ödmjuk. Jag har arbetat hårt i hela mitt liv. Jag har inga förebilder. Jag pratar på rikssvenska. Det gör du inte alls, du pratar med rungande R. Och det är okej. Det är okej. Det är skillnad mellan självförtroende och dryghet. Stor skillnad. Tunn linje. Svag linje. Men har man arbetat hela livet kanske man inte behöver tacka någon eller vara ödmjuk längre. Och man kan hoppa över den linjen hur mycket man vill bara för att man kan. Det är ju ingen som tar ens pengar om man fastnar i dryghetsspåret, och det är väl en trygghet i sig.

Idag satt jag hos hårfrisörskan i tre timmar. Tänkte klippa mig, sen frågade hon om färg och jag sade ja tack, det kan vi väl göra, för en gångs skull. Inte visste jag att det skilde tusen kronor mellan "toning" och "färg" och fick en smärre - större - gigantisk - chock när hon sade vad det slutligen kostade framme vid kassan när det redan var för sent. Massa mycket dyrare än sist. Alltså fruktansvärt mycket dyrare. Fan fan fan. Nå.... vad gör en tom plånbok när man är jättesnygg i håret? Förutom hål i magen och fotbollsstora ögon... På riktigt... Det var fan inte kul.

Sen hann jag bli låg också under de tre timmarna, så jag skyndade till ICA, köpte en paj, sprang till bussen, missade bussen, klev på Roslagsbanan och tänkte precis när jag satt mig att mit SL-kort är tomt. Blankt. Noll kronor. Det finns inte ett öre där att använda, för jag skulle ju fylla på den när jag kom fram till Täby Centrum. Tanken på att jag skulle få betala 1 500 kronor för en resa på fyrahundra meter gjorde att jag ville kräkas. Jag oooorkar inte. 

Usch och fy. Jag är fortfarande hes men nog tusan tänker jag träna idag. Lite grann. Sådär lagom. Min ilska är så stor nu så jag skulle kunna kasta en ko genom fönstret.

Eller som fint folk säger: Jag håller mig från skratt.

Irriterad. Frustrerad. Två kor för vardera känsla. That's me. That's my Monday. Och dagen som började så himla bra. Åh. Jäkla skit. Nåja, jag sväljer allt det här nu och ser mig i spegeln igen. Jag är jättesnygg. I alla fall mitt hår. Jag är jättenöjd med det. Bara att det där hålet i min plånbok, eller i det här fallet, på mitt bankkort, gör mig illamående.

Jag ska visa sen hur det blev.  Men det är fasiken inte en frisyr värt två-jävla-tusen-helvetes-kronor. Hädanefter tänker jag klippa mig själv och färga håret själv. Alltid. Om jag inte blir rik förstås. Men för att bli rik måste man köpa en trisslott och jag har inte ens pengar nu att betala en ICA Basic-festis. Typ.

Nu är året snart slut och jag har sammanställt en liten årsresumé, en lista som jag också hittade på en blogg jag följer. Tänkte att det kunde vara kul att ha, att gå tillbaka och läsa den här tiden nästa år. 2015. Stort, läskigt. Tiden bara far, på riktigt, den gör det. Det här är min lista för att minnas, för att komma ihåg allt det som hände och inte hände under år 2014, när jag var 21 år gammal. Ja ja, ni kör vi.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jag åkte till Öland på resa med min syster, första gången som det bara var hon och jag och fyra år efter att vi sist åkt dit. Det var helt fantastiskt. Min fristad. Mitt paradis. Jag åkte även till Grekland med Johan, till Kreta närmare bestämt, och det blev en helt fantastisk vecka där också.

Jag nötade mig igenom Mass Effect-serien och The Wolf Among Us och svenska Brothers och hundratals nya böcker. Jag jobbade på ett bokförlag och fick träffa massa författare jag älskar nu och som barn och blev helt starstrucked, haha. Jag fick påminna mig själv att andas som folk, men jag kom undan med det mesta då norrlänningar.... kommer undan med det mesta.

Jag började jobba som Au Pair. 

Hade du några nyårslöften?

Lycka, avslappning och optimism. Att våga slappna av och njuta av det som finns framför mig. Att se det positiva med det som händer och med ens liv och i ens närhet. Jag har faktiskt lyckats ganska bra med det. Jag har gjort saker som jag har tyckt om, som jag har velat göra, och jag har njutit av varenda sekund. Jag kände att jag behövde det efter förra sommarens mardrömsjobb (minus alla kollegor förstås, som jag saknar dem ibland), att landa i mig själv på något sätt.

Vilka länder besökte du?

Grekland, Öland och Norrland ;-)

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag vet faktiskt inte. Det är ingenting som kommer upp i huvudet på den frågan. Jo, kanske att ha sparat lite mer - eller, slösat lite mindre. Jag har köpt saker jag har velat ha och jag har använt dem, men jag kanske skulle ha kunnat vara utan vissa saker och istället sparar mer pengar.

Bästa minnet från 2014?

Öland och Grekland. När jag, Johan, min syster och min pappa åkte till Storforsen. När jag och mamma och Christer badade i vågor som var en meter höga. Jag älskar sånt, det var skithäftigt. Rumlande naturkrafter. Alla de gånger jag känt Johans armar om mig. Alla skratten mellan oss. Jag kan inte säga en specifik dag när jag varit sådär extra superlycklig över att jag är hans flickvän, den känslan bär jag med mig hela tiden och den fyller mig med en sådan obeskrivlig glädje att varje dag är värd att nämnas. Och en hjärtattack när jag är tjugofem för att det bultar i bröstet på mig när jag tänker på honom, haha. 

Bästa köpet?

Återigen, resorna. Resorna till utlandet och hem till Norrland. Jag köpte även en ny telefon, som visserligen är lite gnatig och tillbaka-knappen funkade inte ens från början, men den har följt med mig hela året, dokumenterat hela året, och nu finns allting sparat. Alla skratt, tårar, leenden, platser, saker, minnen. Som dessa här nere. Vi satt och åt på en uteservering i solen och visst hade jag smort in mig, men såhär såg jag ut innan vi ens fått vår förrätt... hahaha.

Säg hej till The White Hand Of Saruman!

Dagen efter? Jag ska inte tala om hur jag mådde dagen efter. Det ska jag inte. Min hud sved, jag fick värmeslag och jag var bakis i flera jävla dagar. Hahahaha. Första gången jag var full prickade jag in i extrem hetta och på denna restaurang. Det minns jag väldigt väl. Och tyvärr gör Johan det också.... I alla fall det som hände före han däckade klockan nio, full och glad han också, förstås.... Haha.

Vad spenderade du mest pengar på?

Förutom hyra och mat... hyra och mat.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var nog gladare. Eller ja, det var jag. 2012 blev ett händelserikt år då jag flyttade ihop med Johan och mina föräldrar skilde sig och sålde mitt barndomshem men sedan dess har det bara gått uppåt, framåt. Jag slutade äta gluten tidigare i somras och äter numera en glutenfri lågkolhydratkost och jag har inte haft en enda ångestattack på lika länge, ingen rivande mensvärk (okej en gång), men alltså... Gluten höjer inflammationerna i kroppen och får en inte direkt att må bättre, så sedan jag slutade med det har jag mått superbra.

Är det något du saknade 2014 som du vill ha år 2015?

Jag träffade Johan när min egen familj gick i spillror, visserligen inte under 2014, men det kom att forma hela mig. Han blev min familj. Han är min familj. Jag längtar såklart efter att få barn med honom, att resa någonstans tillsammans med honom igen, att uppleva nya saker tillsammans med honom, men det är ingen brådska. Det är skönt att bara vara vi två också. Vi har aldrig tråkigt med varandra, vi tycker om varandra, han får mig att skratta och jag älskar sättet han ser på mig. Jag har ju sagt att vi ska gifta oss under hösten 2015, så vi får väl se om den planen infrias ;-)

Vad ser du mest framemot med år 2015?

2015 låter så extremt. Så... Science Fiction-aktigt på något sätt. Liksom 2015. Redan. Vad är det för skit. 2015... Det var ju nyss... Jag vet inte. Jag ser framemot att göra någonting nytt. Att flytta, inreda vår nya lägenhet, att resa, att delta i Tjejvättern, att träna igen, att springa ett par lopp. Att klara av milen, som varit mitt mål under 2014. Att fortsätta äta som jag gör, fortsätta vara den jag är. 2015 är året när jag fyller 22 år, och jag vill vara, och se, hälsosam ut, kanske börja studera. Barn? De kommer när de kommer. Det är ingen brådska med sånt. 22 år. Vilka möjligheter. Vad snyggt det låter. 22 år. Helt lagom!

Och så vill jag åka till Skottland.

Publicera en bok.

Det vill jag göra. 

Och, såklart. Men det kanske ni redan har förstått. Det borde ni ha förstått. Jag vill tillbringa mina dagar och nätter tillsammans med Johan. För jag är kär i honom. Det tänker jag inte gömma undan. Jag är kär i honom, och om vi har tur så firar vi fyra år till sommaren. Fyra år av glädje och en sådan kärlek jag inte trodde existerade. Men det gör den. Den är här. Hos oss. Och jag hymlar inte med det. Jag säger som det är. Jag är så lycklig. Det jag ser mest framemot med 2015 är att fortsätta vara lycklig, fortsätta göra honom lycklig, ta hand hand och se oss om i världen, i vår omgivning. Tillsammans.

Nu har jag en sån där stund där jag inte riktigt vet vad jag ska skriva här, kanske för att Johan varit ledig i två dagar och vi bara varit hemma och förkylat oss och bara... tillfrisknat i varandras sällskap, sett filmer, lagat middag, spelat, kramats, brottats och haft lektion i självförsvar och ju-jutsu (nu är jag livsfarlig!). Kanske för att det är höst och grått och trist och Stockholm har haft tre soltimmar på hela november. Heeelt galet. Förkylningen är på bättringsvägen, den andra i ordningen sedan oktober, och jag har precis börjat med D-vitaminer och magnesiumtillskott för att göra immunförsvaret lite gladare, men ändå, ändå är det precis lika grått utomhus.

Innanför husets väggar är taklamporna släckta, ljuslågorna fladdrar i de röda, spräckliga ljushållarna och de smala, höga i silver jag köpte på loppis tidigare i somras lyser upp badrumsbänken. Jag har en varm, härlig man bredvid mig - ja alltså vanligtvis, just nu är han på jobbet - och i vår bubbla är allting så himla härligt. Vi såg en dokumentärserie på SVT24 här om dagen om olika tidsepoker och vi gapskrattade i flera minuter, det måste varit det roligaste jag sett på teve någonsin, jag ska länka det när det kommer upp. Visste ni att man botar kolera genom att slänga på en senapstäckt sillbit på magen och supa sig full på brännvin? Hahaha. 

Jag skulle kunna visa bilder på det där huset jag länkade i förra inlägget. Jag skulle kunna berätta om Johans dröm här om dagen, att vi stod på altanen medan min släkt sköt upp en get i rymden för att visa hur mycket de tyckte om mig. Fast han ändrade sig sedan och sade att det var för getens skull de sköt upp den, inte för min, men jag skrattade i flera minuter. Det är inte äkta kärlek om man inte skjuter upp en get i rymden! 

Jag kanske bara skulle behöva snyta mig, klä på mig och gå ut på en långsam, frisk höstpromenad och dra in ny luft i lungorna och tänka att jag faktiskt inte måste uppdatera här hela tiden. Men jag vill ju uppdatera. Jag vill skriva ner allt det fina vi gör. Allt det fina han gör för mig. Men som så många gånger tidigare, när jag är som lyckligast skriver jag ingenting alls, för då lever jag det istället. 

Jag kanske borde gå ut och tänka att det faktiskt inte har varit minusgrader än och att det snart är december. Det måste ju vara något slags rekord för Stockholm i november. Jag kanske borde tillfriskna och ändå åka hem till norrare breddgrader ett par dagar utan stress trots att jag var där för bara ett par veckor sedan. Jag kanske borde ta ett steg tillbaka, så att jag kan överblicka det som finns framför mig, och bara för en stund, stanna upp och inse, förstå, att det bästa som händer i livet är inte det man skriver om, utan det man upplever.

Som att det inte räckte med förkylningen för sex veckor sedan har även säsongsinfluensan hittat hit mer eller mindre. Jag tänkte mota Olle i dörren det mesta jag kan men det känns som att det rullar åt fel håll just nu. Så himla typiskt. Just när jag tänkte att jag faktiskt borde ta influensasprutan snart...

På tal om det är det massor av saker som har hänt som jag har känt på mig. Min magkänsla är så himla stark just nu. Till exempel idag när jag satt på bussen till jobbet tänkte jag för mig själv att jag kanske skulle göra köttbullar och makaroner istället för LCHF-kassens onsdagsmat därför att jag mådde så kasst och inte orkade hacka, skala, skiva, dela. Sexåringen satte sig sedan vid bordet och såg ner på sin tallrik, kyckling och ugnsgrillade grönsaker som jag ändå gjorde, och sade: "Vet du hur sugen jag är på köttbullar och makaroner?" 

Och imorse när jag skulle åka hem med bussen tänkte jag: "Jag kanske ska ta nästa istället, vänta en kvart på den". Tog den första bussen och den körde fel väg av misstag så jag fick gå en lång omväg hem och den andra bussen hann före.

Samma igår när jag skulle åka buss till jobbet (Jag har blivit lite lat med cykeln, speciellt då jag inte känt mig kry): "Jag kanske ska åka med 610-an idag och promenera en bit istället för den vanliga som stannar just utanför barnens hus". Vad hände inte när jag stod och väntade? Buss 610 hade precis stannat för att släppa av några när jag skakat på huvudet och på så sätt visat chauffören att jag inte skulle åka med. Så kom min buss inom synhåll och jag gick neråt hållplatsen för att kliva på och så körde den jäveln bara förbi mig och stannade inte! Så jag fick springa tillbaka till buss 610 och banka på dörren tills chauffören såg mig .... alltså... 

OCH! Blondinbellas bebis! It's a girl! Vem sade det för sju veckor sen när hon gick ut med nyheten? Jo, jag! Jag bara... visste det. Liksom. Det går inte att förklara. Jag bara visste det. Och så vidare och så vidare. Så många händelser som läggs på det jag redan anat.

Jag vet inte riktigt. Jag trodde att jag var synsk när jag var liten. Det var ett teveprogram en gång där man kunde testa sig i olika grenar, eller uppdrag, tester. Om man "kände på sig svaret" på frågan de ställde. Jag vet inte hur gammal jag var. Elva kanske. Det var tio frågor och jag svarade rätt på alla dem. Direkt, utan betänketid. Jag bara visste.

Jag är med i en grupp på Facebook "Avläsning gratis mot feedback". Personer som lägger ut bilder på sitt ansikte enbart och andra får skriva vad de "känner", om familj, mående, djur, jobb, personligt, ja men sånt. Jag har haft rätt alla gånger. Alla gånger jag gjort det där. Till totala främlingar. Jag tror på sånt. På att man kan se saker som inte finns eller som ännu inte hänt - inte långt i framtiden, men det som ligger nära inpå, eller det som hänt som hålls i tystnad. Varför visste jag att mina föräldrar skulle skiljas en gång när jag ringde min mamma för att fråga någonting annat och vissheten slog mig som en hammare rakt i ansiktet?

Vad gör ni, frågade jag.

Vi ser på teve, sade hon. Precis som vanligt. Allting var som vanligt. Mina fina, älskade underbara föräldrar i tevesoffan, som så ofta när det visades Life eller Wild China tex, naturdokumentärer vi alla älskade och brukade titta på tillsammans. Men ändå. Varenda nerv i mig vaknade.

Ska ni skilja er, frågade jag. 

Varför tror du det? frågade hon.

För att jag vet att det är så, svarade jag. 

Hon var tyst ett tag.

Men jag visste.

Kanske hör det ihop med min högkänslighet, kanske inte, kanske är det bara svammel. Men jag tänker lyssna på magkänslan. Den har lett mig åt rätt håll alla de gånger jag tvekat. Hjärta eller hjärna? Mage säger jag. Om magkänslan är rätt kan det inte gå fel. Det kan göra ont. Ruskigt ont. Men det kan inte gå fel.

Förresten har jag hittat mtt drömhus    Fast... även magkänslan har sina gränser, eller i detta fall, plånboken ;-)   Men alltså.... Detta. http://www.skonahem.com/inspiration/sovrum/1000-kvadratmeter-sjonara-lyx-inklusive-hiss-vi-har-aldrig-sett-nagot-liknande