Och detta är ett utdrag ur När alla murar brister, skriven av mig Jennie Wikström, mellan 2011 - 2012.

    – Gå nu, sade han och försökte sig på att le.
     Leendet dog innan det ens hunnit skapats, och hans axlar sjönk ihop som om han gav upp försöken på att låtsas hålla uppe fasaden om att allting var precis som vanligt. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. Ingenting skulle någonsin bli som förr mellan oss, det visste jag.
     – Stefan, viskade jag då.
    Han mötte frågande min blick.
     – Ja? Vad är det?
     Jag drog skälvande ett djupt andetag och silade ut luften genom framtänderna. Jag visste inte hur jag skulle formulera det jag var på väg att säga, men jag visste att det var nödvändigt. Det måste ske. Efter det som hänt mellan mig och honom i köket var det omöjligt att gå utan att ha sagt det jag ville säga.
     – Jag vet inte hur jag ska säga det här, och du måste tro mig när jag säger att det gör ondare än någonting annat, började jag.
     – Emilia, vad… vad menar du?
     – Det är nog inte så bra att jag fortsätter att jobba här, sade jag med plågsam röst. Egentligen menar jag att det inte är bra att jag kommer hit mer. För din skull. För hennes skull. Jag är ledsen, men jag kan inte stanna kvar här.
     Han ryckte till som om jag just attackerat honom med kniv.
     – Vad fan säger du?!
     Jag knep ihop ögonen, kämpade för att inte börja gråta.
     – Jag kan inte jobba här längre. Det går inte, det är omöjligt, jag…
     Mina ögon fylldes av tårar. När jag vågade mig på att möta hans blick var hans ögon alldeles svarta, grumliga. Han stod rakryggad med axlarna högt uppdragna, allt för att visa att det jag just sagt inte gjorde ont. Men jag visste att det gjorde lika ont för honom som för mig, att det var åt helvete och att det enda han ville var att få mig att stanna kvar hos dem. Men det kunde jag inte. Jag visste att det var omöjligt efter det som hänt.
     När jag upprepade det jag sagt blixtrade hans ögon till, fick en fientlig glans.
     – Gå.
     Hans stämma var hård, obeveklig.
     – Stefan… Du måste förstå…
     - Gå. Du sade att du tänkte gå härifrån, och ju fortare du gör det, ju bättre. Försvinn!
     – Åh, Stefan, vädjade jag och försökte fånga hans blick, även fast jag visste att det var lönlöst.
    Jag hade sedan länge förlorat rätten om att någonsin få se på honom igen. Den delen tillhörde, och hade alltid tillhört, Nadja. Den skulle aldrig bli min.
    - Förstår du inte? Förstår du inte varför… varför jag gör det? Varför jag säger såhär? Vet du inte det? Det måste du veta, det… åh. Förbannat också!
     Han bet ihop käkarna så hårt att hans kinder blev vita.
    – Gå! Gå innan jag kastar ut dig!
     Mina tårar svämmade över.
     Stefans ögon var fortfarande lika grumliga som minuterna innan, lika svarta som natten. Lika plågsamma, även fast rösten var hård som piskrapp. Jag visste att hans ögon speglade exakt samma känslor som stod skrivet i mitt ansikte, visste om att vi befann oss långt ute på farligt vatten i en sjunkande båt som snart skulle förlisa. Loppet var kört innan det ens hade hunnit börja och det var mitt ansvar att hindra honom från att förstöra hela sitt liv när han själv inte orkade, kunde, ville. Mitt var redan förstört, men han hade så oerhört mycket mer som stod på spel än jag hade. Det fick inte hända. Det fick aldrig någonsin hända.
      - Gå nu, väste han. Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka!
     Det behövdes inga fler ord. Det fanns inga ord i världen som hade kunnat beskriva känslan i mitt bröst när han såg på mig med becksvarta ögon och upprepade det han just sagt. Jag störtade ut genom ytterdörren på hans kommando, och jag vände mig inte om.

Med reservation för ändringar © Jennie Wikström 2012.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...