Och detta är ett utdrag ur När alla murar brister, skriven av mig Jennie Wikström, mellan 2011 - 2012.

    – Gå nu, sade han och försökte sig på att le.
     Leendet dog innan det ens hunnit skapats, och hans axlar sjönk ihop som om han gav upp försöken på att låtsas hålla uppe fasaden om att allting var precis som vanligt. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. Ingenting skulle någonsin bli som förr mellan oss, det visste jag.
     – Stefan, viskade jag då.
    Han mötte frågande min blick.
     – Ja? Vad är det?
     Jag drog skälvande ett djupt andetag och silade ut luften genom framtänderna. Jag visste inte hur jag skulle formulera det jag var på väg att säga, men jag visste att det var nödvändigt. Det måste ske. Efter det som hänt mellan mig och honom i köket var det omöjligt att gå utan att ha sagt det jag ville säga.
     – Jag vet inte hur jag ska säga det här, och du måste tro mig när jag säger att det gör ondare än någonting annat, började jag.
     – Emilia, vad… vad menar du?
     – Det är nog inte så bra att jag fortsätter att jobba här, sade jag med plågsam röst. Egentligen menar jag att det inte är bra att jag kommer hit mer. För din skull. För hennes skull. Jag är ledsen, men jag kan inte stanna kvar här.
     Han ryckte till som om jag just attackerat honom med kniv.
     – Vad fan säger du?!
     Jag knep ihop ögonen, kämpade för att inte börja gråta.
     – Jag kan inte jobba här längre. Det går inte, det är omöjligt, jag…
     Mina ögon fylldes av tårar. När jag vågade mig på att möta hans blick var hans ögon alldeles svarta, grumliga. Han stod rakryggad med axlarna högt uppdragna, allt för att visa att det jag just sagt inte gjorde ont. Men jag visste att det gjorde lika ont för honom som för mig, att det var åt helvete och att det enda han ville var att få mig att stanna kvar hos dem. Men det kunde jag inte. Jag visste att det var omöjligt efter det som hänt.
     När jag upprepade det jag sagt blixtrade hans ögon till, fick en fientlig glans.
     – Gå.
     Hans stämma var hård, obeveklig.
     – Stefan… Du måste förstå…
     - Gå. Du sade att du tänkte gå härifrån, och ju fortare du gör det, ju bättre. Försvinn!
     – Åh, Stefan, vädjade jag och försökte fånga hans blick, även fast jag visste att det var lönlöst.
    Jag hade sedan länge förlorat rätten om att någonsin få se på honom igen. Den delen tillhörde, och hade alltid tillhört, Nadja. Den skulle aldrig bli min.
    - Förstår du inte? Förstår du inte varför… varför jag gör det? Varför jag säger såhär? Vet du inte det? Det måste du veta, det… åh. Förbannat också!
     Han bet ihop käkarna så hårt att hans kinder blev vita.
    – Gå! Gå innan jag kastar ut dig!
     Mina tårar svämmade över.
     Stefans ögon var fortfarande lika grumliga som minuterna innan, lika svarta som natten. Lika plågsamma, även fast rösten var hård som piskrapp. Jag visste att hans ögon speglade exakt samma känslor som stod skrivet i mitt ansikte, visste om att vi befann oss långt ute på farligt vatten i en sjunkande båt som snart skulle förlisa. Loppet var kört innan det ens hade hunnit börja och det var mitt ansvar att hindra honom från att förstöra hela sitt liv när han själv inte orkade, kunde, ville. Mitt var redan förstört, men han hade så oerhört mycket mer som stod på spel än jag hade. Det fick inte hända. Det fick aldrig någonsin hända.
      - Gå nu, väste han. Gå nu, och kom aldrig mer tillbaka!
     Det behövdes inga fler ord. Det fanns inga ord i världen som hade kunnat beskriva känslan i mitt bröst när han såg på mig med becksvarta ögon och upprepade det han just sagt. Jag störtade ut genom ytterdörren på hans kommando, och jag vände mig inte om.

Med reservation för ändringar © Jennie Wikström 2012.

Det här är ett utdrag ur prologen av Till mitt sista andetag skriven av mig, Jennie Wikström, mellan 2010 - 2012.

Sedan blev hans kropp alldeles stilla, liksom lealös i hennes armar. Först förstod hon inte riktigt vad som hände, ville heller inte förstå. Men när det gick upp för henne att han var förevigt borta rasade hon ner ovanpå honom och grät tills hon inte längre kunde andas. Hon hade aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv, så tom och kraftlös. För varje minut som fortskred, desto mer ville hon följa efter honom.
      – Mamma, hörde hon en försynt röst från någonstans ovan sig och rycktes tillbaka till verkligheten.
      När hon höjde blicken kunde hon urskilja Adam, så oerhört lik sin far, som stod närmast henne. Han lade en varm hand på hennes spända axlar och såg på henne utan att säga någonting. I den stunden behövdes inga ord. När hon vände sig åt höger fann hon Paulina… Arvid och Alexandra… stående i en halvcirkel med knutna händer och mörka, tårfyllda ögon, och alla såg de på henne och på honom, deras far som aldrig någonsin svikit dem, varken till namnet eller till sina handlingar. Deras utsträcka händer bildade en mur som skulle driva bort alla de monster som hotade att förgöra henne och honom, och hon brast på nytt ut i gråt när hon såg kärleken, ömheten i deras ögon. Var hade de lärt sig att bli sådana medmänskliga individer? Hur kunde de stå upp när världen omkring dem just rasat?
      Jo, tänkte hon och såg ner på den man hon alltid älskat och varit trogen. De hade lärt sig det av honom, allihopa. De var starka och kärleksfulla därför att det var så han hade uppfostrat dem, så han hade lärt dem att vara.
      – Åh Johannes, viskade Jasmine och smekte hans kalla ansikte, om och om igen.
      Hon visste inte hur hon skulle kunna leva utan honom. De hade levt tillsammans så länge... så fruktansvärt länge, och ändå, ändå kändes det som att det var igår de först träffades. Men när hon blundande flög alla åren förbi i en oerhörd hastighet innanför ögonlocken. Alla år de delat, alla minnesvärda stunder, platser, saker de gjort och upplevt tillsammans. Barnen… giftermålet, huset, herrgården… allting åkte förbi, stannade kvar tillräckligt länge för att hon skulle komma ihåg det i minsta detalj. Som om hon någonsin kunde glömma! Han hade varit hela hennes värld, allt hon någonsin velat ha och allt det som hon alltid drömt om men aldrig trott att hon skulle få uppleva.
      Det sista som flög förbi näthinnan innan Dantes försiktiga smekning över hennes hår fick henne att komma tillbaka till verkligheten var tankarna på sommaren invid sjön, månaden de hade ihop när hon var sjutton år gammal och allting först började… Den sommar som skulle förändra hela hennes liv för alltid.

© Jennie Wikström, 2012.

Hej! 

Jag har märkt att besöksstatistiken har stigit något på ett par dagar, kul! Roligt att det faktiskt är ett trettiotal personer som vill följa mig och min vardag. Som ni kanske har märkt så är jag mer för att skriva än för att lägga upp bilder, jag vet inte riktigt varför - det blir bara inte att jag laddar upp bilderna jag tar varje dag, inte här, så då passar jag på att fylla ut bildens tomrum med lite mer text.

Nu har jag just kommit hem från Domus, blev sugen på lax även fast jag vet att lukten kommer att få mig att må illa i timmar. Men det är alltid bättre på illamåendefronten under eftermiddagarna, vet fortfarande inte varifrån den kommer eller varför den finns, men tills dess att jag får reda på det är det bara att bita ihop och låtsas att allt är precis som det brukar vara. Jag har i alla fall köpt Loka, vindruvor, ProViva och ABCDE-vitaminer så att jag inte går miste om så mycket "bra" saker i matväg när jag knappt får i mig knäckebröd ens en gång. Men kycklingen idag på Valhall var god som tusan och jag åt tills jag började må illa - första riktiga måltiden på flera dagar, hurra! Dock dränkte jag kycklingen i salt och peppar, tror aldrig att jag någonsin har ätit så mycket salt på en gång, men gott var det. Och välbehövligt.

Jag tror som sagt att det handlar om ångest inför framtiden och att den har satt sig där på matnervern någonstans i min hjärna och utsöndrar äckelhetskänslor när jag tänker, pratar eller skriver om mat. Men det går över förhoppningsvis när man får rätsida på livet, var och hur och när man ska bo och så vidare. Att vara med Johan gör mig lugn, trygg. Jag mår knappt dåligt alls när jag är i samma rum som honom, när jag får gå och sova med honom på kvällarna och vakna upp sida vid sida med honom på mornarna. Jag är så lycklig som har honom! :-) 

Och, ännu en rolig nyhet jag tänker dela med mig av: Jag anser för första gången att mina båda böcker är färdigskrivna. Nu ska jag bara läsa igenom dem ett varv var och sedan ta kontakt med förlaget som var intresserade, och se om erbjudandet fortfarande kvarstår. Vid Gud, jag hoppas så! Det skulle ge mig ett välkomnande klirr i kassan, om folk ville läsa mina böcker förstås... och om de gillar vad de läser så kan jag tala om att det eventuellt kommer två till i samma serie som en av dem, men jag har även en annan idé på gång. Den första jag skrev är egentligen två böcker som skulle kunna delas upp i två delar... 900 sidor är kanske liiiiite mycket att läsa på en och samma, men rätt häftigt när man ser hur "bred" den är, haha. Jag är superglad för att jag har den möjligheten att skriva, att uttrycka mig i skriftlig konst, usch ja. Jag är värdelös på alla bollsporter, har knappt suttit i en bar och har tillbringat 18 år av mitt liv i Nyborg, men skriva... det är något som jag verkligen bemästrar.

Bara för det tänker jag ge er ett litet smakprov ur vardera bok :-) Jag gör separata inlägg om de båda, och snälla, kommentera gärna vad ni tycker! 


 

  
Hej!

Efter en härlig försovning som gjorde att vi slet på oss de närmast möjliga kläderna och rusade iväg till jobbet utan att ens se oss i spegeln sitter jag nu här, på jobbet, ovanligt nog. Men idag går jag bara halvpass och det är riktigt härligt väder ute så det blir nog en sväng hem till pappa och eventuellt stugan lite senare.

Pappa kom som sagt hem från Prag igår och hade så oerhört mycket intressant att berätta. Gud vilken resfeber jag fick, det är sanslöst! Jag vill också ut och resa, ut och se saker... hade jag haft hur mycket pengar som helst hade jag gjort det, den saken är klar. Men det roliga var att när jag mötte honom vid rulltrapporna på Kallax...

Jag: "Vi var ju i Umeå igår, och sen stannade mamma i Piteå hos Christer."
Pappa: "Vänta lite. Om mamma är i Piteå... vilken bil kör du då?!"
Jag: "..." och flinar som en häst.
Pappa stirrar på mig för ett ögonblick, böjer sedan hela kroppen bakåt i en hastig rörelse och utbrister "Neeeej! Du tog väl inte Skrållan?!?! Det är inte sant, hahaha!!!"
Jag, hjälplöst: "Jaaa... det var det enda som fanns tillhanda, ju."
Då ser han på mig och säger: "Du hade kunnat ta BMW:n!"
Då var det min tur att stirra på honom, böja mig bakåt och utbrista "Neeeeeej!"

Haha, när man väl får chansen att köra den gudomligt snygga och snabba puman så... vad gör man? Jo, man sätter sig i gamla skrutten och kör tjugoen mil tur och retur (med två svängar till Nyborg inkluderat) och ligger och puttrar i 90 längs efter E4:n när man blir omkörd av i stort sett allt, till och med traktorer. Aja vad gör man inte, vi tog oss hem tillslut och Skrållan/Bettan/Skrutten står fint och tryggt på Johans parkering. Men nästa gång jag åker och hämtar pappa så är det fan i mig BMW:n som gäller ;-)