Hej! 

Jag ska inte ge er en uppsats att läsa såhär sent en söndagskväll, men jag tänker säga ett ärlighetens ord. Och det är att jag är stolt och glad över den blogg jag skapat och byggt upp fastän jag inte trodde att jag var en bloggmänniska över huvudtaget. Jag har skrivit dagbok sedan jag var elva år gammal, fyllt två stycken och nu har jag övergått mestadels till bloggvärlden. Det jag vill få sagt är att jag menar vad jag skriver. Jag skriver om det som kommer ifrån hjärtat, även om det ibland verkar som att jag har åsikter från 1800-talet, som tex det att jag hatar ordet hen, ogillar feminister och deras åsikter, ser inget fel i att Johan är min stöttepelare och "herren i huset", att jag föredrar att laga mat och att diska och ha en fin lägenhet framför att dricka sprit, festa och leva rövare - men för den skull vill jag inte säga att jag är tråkig, jag är helt enkelt en fullt normal människa som vågar bjuda på sig själv i alla lägen - glad som ledsen :)

Jag kan inte låtsas. Jag kan inte skriva saker jag inte tror på lika lite som jag kan ljuga rakt upp och ner här i bloggen. När jag öppnar en ny bloggsida har jag ingen mall för vad jag ska skriva utan jag låter orden flöda av sig själva. Jag önskar att jag kunde säga att jag håller igen men det gör jag faktiskt inte, då får mina kompisars föräldrar, min farmor och farfar, arbetsgivare eller totala främlingar tycka vad det vill, men ni och de ska veta att allt det jag skriver kommer rakt ifrån hjärtat. Jag skriver inte om allt, såklart, men om det som cirkulerar runt ett liv med diabetes, tankar, kost, hälsa, träning, oro, stress, kärlek - kärlek till min underbara sambo, min familj, mina vänner - det ryms så mycket i mig. Mitt hjärta är stort som en hel ocean.

Jag är äkta. Jag låtsas inte. Undrar ni någonting, fråga! Jag tycker att det är jätteroligt med den ökade besöksstatistiken, har fått många fina kommentarer på sistone och tycker att det är så väldans roligt att skriva! Trots allt som har hänt på sidan om med operationen (som jag snart kommer att berätta med om, jag känner att jag behöver det för min egen skull) vågar och vill jag säga att jag älskar mitt liv, där jag är idag. Jag må ha ramlat ner i en grop här om dagen som resulterade i mitt gnäll-inlägg, men jag reste mig upp och jag VET att det kommer att göra mig och oss ännu starkare!

Johan betyder allt för mig, jag trodde inte att kärlek kunde kännas så här underbart, så fulländat, han gör mig alldeles kollrig fortfarande... Jag hoppas verkligen att det är vi livet ut, för det han ger mig varje dag bara genom att andas... det är ett liv jag inte skulle finna någon annanstans. Jag älskar dig ♥

Hej! 

Igår var vi som sagt i Luleå och åkte skridskor mellan hamnarna, superfint väder, en stor sol lyste på oss :) Sedan åt vi lunch/middag på Max och resten av familjen Isaksson blev klara och kom och hämtade oss. På kvällen dök Jens och Therese upp och vi såg Taken 2, grabbarna ville se Sinister men jag sade att om ni vill vara omringad av gråt, kräk, skrik och ett ihjälskrämt hjärta så varsågod men jag ser den INTE! då jag är så maniskt jävla rädd för skräckfilmer. Och jag klarar absolut inte av att se dem när det är mörkt ute och Johan har ett surround-system och stor tv... haha. Insidious och Drag me to hell är typ barnmat i jämförelse men de har jag lyckats pallra mig igenom när jag var YNGRE och MODIGARE och det var LJUST UTE och vi såg dem på en LITEN LAPTOP ;)

Usch och fy. Jag är sååå harig, jag klarar verkligen inte av såna filmer. Jag och Johan har inte sett en enda skräckfilm medan vi har varit tillsammans och det av en anledning, jag blir helt knäpp av sådana... Blodiga thrillers älskar jag i princip, men skräckfilmer alltså nä... det går bara inte.

Hej!

Ibland får man gnälla. Ibland får man vara en riktig bitterfitta. Ibland får man ta mer än man ger för att orka. Ibland får man inget annat än tystnad, där vissa förväntar sig att allt är tip top och precis som vanligt. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många som på riktigt frågat, "hur mår du nu?" sedan jag opererades. Och det är det jag tänkte gnälla om.

För att besvara mina "vänner" på den frågan. Jag mår skit. Det gör ont, det värker överallt, matlusten finns inte, jag känner nästan inga smaker - allt smakar papper, jag ältar, oron har vuxit sig så stor att jag blir rädd både för mig själv men också att gå utanför dörren. Jag är rädd för allt för att jag har förlorat så mycket. Jag har förlorat tron på mig själv, mitt självförtroende, min självkänsla, jag kan knappt göra mig förstådd för att orden fastnar i halsen och slår knut på tungan. Kort och gott - jag mår skit även fast jag ler och låtsas vara sååå glad och låtsas att allting är precis som vanligt.

Det är inte som vanligt. Jag står mitt i en livskris och vet inte hur nästa steg ser ut. Ärligt talat. Jag har inget svar på min egen fråga. Sen gör det så vansinnigt ont när folk stampar mig på tårna, spännet blicken i mig och vänder allt det mot mig, fastän de inget vet för de har inte frågat. Det får mig att kura ihop mig till en boll och krypa tillbaka till hålet jag kom ifrån och som jag trodde att jag kunde lämna bakom mig. Men jag kryper tillbaka dit, gömmer mig i mina egna tankar, för stunden. Det är bättre så. Man kan inte bli sårad av andras tystnad där. Man kan inte låtsas att andra bryr sig, för man känner ingenting. Inte där. Man bara är. Och väntar på att allting ska bli bättre.


Jag vill inte tvinga folk att bry sig, att ställa upp och lyssna på mitt gnäll. Jag vill inte slänga fram mina problem i deras ansikten, inte ringa dem för att klaga och bara ge dem dåligt samvete. Det enda jag skulle velat är att någon, någon gång frågade mig, och verkligen menade det: "Är du okej, Jennie?"

Hej! 

Pimpling med svärfar under ett par timmar resulterade i tre aborrar, grillad kabanoss/choritzo över öppen eld i solskenet och en tripp till Stenbäcken. Nu for Johan och Daniel iväg på gymmet, jag blev trött och hög - hade glömt hur mumma påskgodis kan vara - så jag tänkte vila ett par timmar innan det blir chilikalops här på Slingervägen.

Hej! 

Fick både en jättetrevlig och lång pratstund idag med Anneli samt en genomgång av CV:t och det personliga brevet, ovärderlig hjälp :) Kändes jätteskönt att få ett noga vakande öga över mina alster, ett öga som förmodligen har läst igenom tusentals CV:n genom åren och vet vad som är bra att skriva och vad som är mindre bra... Så tacksam är jag verkligen :)

Sen for vi till vårt andra hem gymmet för en timme och körde igenom rygg (Johan) och ben + armar (jag). Imorgon blir det träningsvärksåterhämtning då pimpling med svärfar och en påskmiddag på Stenbäcken står på schemat, följt av påskmiddag 2 hos pappa och Anneli förhoppningsvis någon av dagarna efter? Annars bjuder vi! Mat är gott och till för att njutas i gott sällskap är min livsfilosofi efter att ha tillbringat en vansinnesdag med att fasta mig till världens hungerskänslor och total avsmak för yoghurt... Blä... 

Hej! 

Ännu en solig dag och jag ska snart börja gå ner mot Lilla Hotellet på ett extrajobb för PROs ordförande. Och lunchen bjuder de på så jag klagar inte, det här kommer bli jättekul :) Farmor och farfar skojar alltid om att jag skulle kunna gå med redan nu så mycket som jag har att göra med deras aktiviteter i föreningen, haha. Denna gång gäller det ett fotojobb där jag ska föreviga de olika aktiviteterna föreningen anordnar och idag avslutat en läsecirkel på just Lilla.

Efter lunchen blir det ner i tvättstugan, dammsuga lägenheten som vi inte hann igår och sen iväg på gym, träningsvärken håller sig på behörigt avstånd och då är det bara att köra vidare! Även om jag knappt kan sitta ner för att det gör så sinnessjukt ont i r.... Så jag funderade på mer kondition, antingen på löpbandet eller crosstrainern och så lite armar eller mage på det. Att sitta ner vill jag helst undvika för en vecka framöver, usch och fy vad ont det gör ;) 

Hej! 

Idag händer det mycket på agendan. Lägenheten ska städas och det härliga diskberget ska gås igenom. I eftermiddag kommer Frida på besök, ska bli sååå kul :) och sen är det spinning som gäller. Blev high carb low fat till frukost i form av plättar med jordgubbssylt så att jag grundar ordentligt med kolhydrater, jag märker redan nu på de få träningspassen jag varit på att kroppen kräver så mycket mindre insulin än tidigare veckor när jag inte tränade. Har man diabetes bör/ska man ta insulin till varje måltid, det vill säga fem-sex gånger om dagen. Mitt socker låg på ett bra värde hela gårdagen trots matintag, ända fram till kvällen då jag åt en citronbakelse och mitt första insulintagande blev ett faktum :)

Till lunch blir det blomkåls- och spenatsoppa med creme fraiche och bacon tänkte jag, och middagen som stod skrivet på matsedeln kände jag mig inte sådär jättesugen på så vi får se vart dagen slutar. Gårdagens bloggrubrik resulterade i en andra plats på besöksstatistisks-toppen också ;) Kanske borde börja skriva mer sådana rubriker så jag också kan få supermånga besök? Typ "GRAVID ♥", "Plötsligt händer det", "Vi väntar en..." - haha! Så taskigt.... Nog för att jag var ärlig igår, familjen Isaksson FICK verkligen tillökning... Även om det gällde den påhittade spelvarianten av familjen. Nå men kul hade jag när jag såg hur besökskurvan bara *ploff* upp i himlen typ, ibland måste man få skoja lite!

Nellie som orsakade bloggpanik tack vare William. Tänk vad en dotter kan göra ;) 

Hej! 

Träningsvärken är total och jag kan knappt röra på mig så jag tog en vilodag idag framför datorn istället. Närmare bestämt med Sims, som jag nu kommit ganska långt på. Nu är det bara minstingen Milly som bor kvar hemma, resten har gift sig eller skaffat egna barn och lämnat boet för gott. Det här är vad som har hänt under veckan som gått:

Det är skillnad på solskyddsfaktor och solskyddsfaktor... 

Nellie väntade sitt andra barn och han fick namnet William. Här med dottern Shiwani.