Solen lyser och det känns som att det är vår i luften. Ansiktet höjs mot himlen och värmen liksom absorberas i hela den frusna vinterkroppen. Jag följde Johan till tåget i förmiddags och vi tog en hållplats längre bort för att vara mesta möjliga tid utomhus. Sedan gick jag till biblioteket, satt och läste i en timme på 200 frågor du bör ställa dig inför en arbetsintervju (superbra) och gick sedan hem och satt ute ytterligare en stund med filosofi-psykologiboken Tänka, snabbt och långsamt.

Så fort magkatarren är bättre ska jag återgå till mina träningsdagar igen. Rutiner och traditioner och nya träningsmål och sätt att tänka och att hoppa ur det där hjulet av saker man gör av ren vana. Det blev bara så mycket med allt nu under veckorna som gått så jag antar att magen blev överarbetad och stängde ner verksamheten på obestämd tid. Med Johan ledig under två dagar från och med ikväll gör mig så lycklig och de har lovat hyfsat fint vårväder då också... Åh vad jag längtar.

Nya jobb är sökta och även ett par kurser på komvux i Piteå. Med Matematik 2B gjord och även ett par andra kurser kan jag fokusera på att söka in på de linjerna jag haft restriktioner för tidigare och så får jag studiebidrag också. Mitt i smeten fanns också hälsopedagogik och företags- och entreprenörskap. Jag drar i alla tåtar jag har och hoppas att de snart sluter sig om någonting där på andra sidan. En av sakerna jag vill göra är att bli kostrådgivare. Med dessa kurser är jag ett steg närmare. Och med vårens utbud av fler jobb ökar chanserna att även få tag i ett riktigt ett. Att tjäna riktiga pengar igen. Att träffa nya människor, att konversera över en utelunch, att jobba med något som är kul och att kunna spara pengar till allt det vi och jag vill göra.

Solen lyser i alla fall och jag blev så kär när jag vaknade i morse och såg upp i hans grå ögon. Alla problem och tankar bara poff försvann när han började le sådär som han gör, det där nyvakna leendet jag älskar. Jag tänker inte fokusera på det negativa sakerna runt om kring mig (som mestadels sitter i mitt huvud). Det blir bara en stor nedåtgående spiral i så fall. Då är det bättre att hålla huvudet högt - att vara stolt - och sikta framåt och uppåt. Det som hänt det har hänt och det kan jag inte ändra, så alltså är det ingen idé att älta.

Och hur kan man vara mindre glad när vädret är så strålande som det är nu - när allting är så fint?

Hemma i Norrbotten för ett par dagar. Flyttstädning. Säga hejdå till vår första gemensamma lägenhet, min första lägenhet, hämta alla våra grejer från vinden och tack och adjö Nytorget 1B. Det var skit. Skit var det. Men nu är det gjort. Jag är så glad över att Johan var där. Jag är så kär i honom, jag älskar honom så hjärtat går i bitar av kärlek. Vi gick igenom alla lådor fyllda med minnen från det året vi hann tillbringa i Kalix innan flytten och det skar i hjärtat det med.

Det var lådor med böcker, foton, tavlor, brev från vårt distansförhållande. Allt gick vi igenom, skrattade till, kramades till, och jag såklart, bölade lite till för att jag är en blödig person... ehe.... Det var allt som vi samlat på oss under nästan två års tid, innan vi stuvade in allt på vinden och flyttade till Stockholm. Just nu är jag som i ett vakuum. Jag vet inte vad vi gör nu med allt det där. Vi har varandra och hos Johan vill jag alltid vara, jag menar bara med boende, jobb...... Johan har inte samma... vad heter det.... känsla efter att måsta ha ett helt eget boende, han har ju sitt hus kvar i Kalix och därför är hans längtan inte lika stor. 

Men när mina föräldrar skildes rasade marken under mina fötter. Det var i januari, och i april kom Johan hem från Eksjö och vi blev sambos med en gång då allt var så osäkert med allting. Sedan sålde pappa huset - ännu ett slag i ansiktet - och vi skaffade vår egna lägenhet, jag och Johan. Det blev mitt hem. Mitt nya, riktiga hem för fyra månader och sen har vi bott i andra hand sedan dess.... Och nu är den första lägenheten också borta...

Vi stod i hallen innan vi skulle lämna in nyckeln och det var tungt. Nyckeln grävde sig ner i handen på mig, vägrade lämna mina fingrar. Johan höll om mig, vi bara stod där, och allt det vi gått igenom i den lägenheten åkte genom mig, åkte genom huvudet. Men när nyckeln åkt ner i brevinkastet och vi satt i bilen på väg hem så visste jag ju att det inte egentligen var så farligt som det kändes... För jag har inte lämnat mitt hem; jag har ju honom med mig. Johan är min fasta punkt, min andra halva. Längtan efter ett hem blev plötsligt mindre när jag sagt hejdå till lägenheten och insåg att Johan ju faktiskt var kvar där, hos mig, bredvid mig. Jag hade ju inte lämnat honom kvar där uppe.

Ett hem är inte alltid en fysisk bostad. Ett hem är så mycket annat också. I armarna på sin största kärlek, en underbart söt liten hund som stal mitt hjärta första gången jag såg henne, en sommarstuga ute vid en vik, en hel stor jätteö i sydöstra kanten av Sverige, i bandet till sina familjer där hemma i norr.... Home is where your heart is. Som Max Payne sade en gång för elva år sedan. Jag kanske skulle ha lyssnat på honom då, för det är så.... sant. Elva år senare inser jag verkligen dess fulla innebörd..... men lite får man gråta ändå, sentimental och blödig som man är, det får man faktiskt ;-)

Jennize har varit en tom bloggportal de senaste dagarna, sidorna har ekat tomma. Jag har varit sjuk i den sjuka jag aldrig skulle nämna här i bloggen då jag har extrem fobi för allt som den innebär. Tack och lov var det en tillräckligt lindrig sådan för att jag skulle kunna gå ut och promenera i det underbara vårvädret som slagit in över Stockholm. Jag nämner det inte mer än så därför att jag, alltid, har gått enligt principen "Tala inte om trollen", eller som man säger i finare kvarter, "Law of Attraction" (för övrigt ett uttryck jag aldrig hört talas om förrän ganska nyss.)

Vi attraherar saker som vi tänker på. "Nu var det länge sedan jag var förkyld" och bam, inom en vecka ligger vi där och snörvlar. Pratar vi om en gammal vän vi inte hört av eller sett röken av på flera år kommer det plötsligt upp en vänförfrågan eller ett mail om att hej, jag kommer till stan nästa helg, har du lust att ses? Slump eller inte? Vem eller vad är det som gör att sakerna vi precis tänkt på plötsligt hälls över oss? 

Så när jag gick hem från ICA här om dagen tänkte jag att jag ska försöka anamma den principen lite mer. Lite mer på allvar. Inte bara små tankar som ploppar upp och som sedan inträffar utan att jag knappt tänker på det. Typ att imorgon kommer bussen vara försenad, och så är den det med en kvart (lång tid här i Stockholm).

Jag tänkte på de tre nyckelorden för mitt 2014. Avslappning, lycka och optimism. För mig var det viktigt att kunna slappna av , helt och fullt, efter att jämt ha stressat runt i flera års tid. Att kunna stanna upp och njuta över det som fanns framför mig, att tillåta mig vara lycklig. Och att tänka "jag är värd det, nu sitter jag här och bara här" istället för "åh, nu måste jag snart gå och vika tvätt, så jag kan bara sola i sju minuter här mot väggen".

Och så kom jag fram till detta års tre nyckelord. De klingade så bra med varandra. Dök upp från ingenstans och fastnade. Jag är frisk, jag är stolt, jag är stark. 

Jag är frisk. Jag kan välja att se mig som kroniskt sjuk livet ut, eller inte låta det styra mig i de val jag vill göra. Jag är frisk. Jag är frisk. Jag tränar flera pass i veckan med ork i musklerna, jag ska springa Vårruset och Tjejmilen och cykla Tjejvättern nu till sommaren. För att vara frisk, för att jag är frisk, och för att känna mig frisk.

Jag är stolt. Stoltheten kan vara att jag månar om det jag har i bagaget, mina minnen som gjort mig till den jag är, som tillåter mig att stolt sträcka på mig ändå. Som min farmor. Rakryggad, huvudet högt, genom allt. Skrapar bort det skit som kommer farandes med en handviftning, eller tar i med hårdhanskarna för att övekomma problemet och fortsätter sedan framåt. Hjälpsam, med ett hjärta av renaste guld och som säger vad hon tycker utan krusiduller. Sån vill jag vara. Stolt kan vara att jag månar om det jag har där hemma, den familj jag har eller att jag gör saker jag aldig tidigare gjort. Att jag är... stolt över allt det som jag är och det som jag har. 

Jag är stark. Oavsett om det menas som att jag ska orka fem chins eller springa fem kilometer på rekordtid eller vara stark som människa. Alla har väl varit med om skit i sitt liv, alla har fått kämpa för någonting och alla har mött motgångar. Stark behöver inte betyda ren muskelstyrka utan har fantastiskt många underkategorier. Jag är stark i mig själv. Jag är stark för så många anledningar och jag ska fortsätta vara det. Jag är stark för att jag tillät mig falla för en man som snart skulle flytta hundratals mil bort ifrån mig. Jag är stark för att jag såg möjligheterna snarare än hindren. Jag är stark för att det är så jag är som person, jag ser lösningar som andra inte ser. Jag är stark för att jag vinner över min diabetes, för att jag äntligen hittat den kosthållning som passar mig och min kropp och som orkar pressa mig på gymmet. Jag är stark för att jag vågar visar svaghet, för att jag vågar fela. Jag är stark för att jag inte behöver säga det.

Nu ska jag boka en hemresa och städa lite här, för imorgon åker vi hem. Vi ska tömma vår lägenhet. Jag behöver väl inte säga vem som kommer att ha tio knivar som river runt i sitt hjärta, mage, själ medan hon går igenom alla deras tillhörigheter? Den dagen, den sorgen. Vi är inte där än. Och vi har fortfarande varandra. Det är det enda som betyder något. Det viktigaste av allt. 

Låt oss leka lite med tanken.

Johan friar till den största slarvern i hela Täby (mig). Hur han gör det eller vad han säger spelar inte så stor roll just nu, det viktigaste i sammanhanget är ringen. Dyr, billig, med diamanter, utan, silver, guld, i trä - han har varit och köpt en ring som han gillar, som han tycker passar mig. Och så säger jag ja, tar på mig den, och vi gifter oss. Varje gång jag ser på ringen fylls jag av kärlek för honom och för oss.

Sedan på bröllopet får jag äntligen ta på mig ring nummer två som jag själv designat och marknadsfört som riktigt dyr och exklusiv.

Sedan går det knappt ett år och helt plötsligt har jag "tappat bort" båda ringarna, kryper till korset och erkänner det för min man, som ger mig en kram och säger "det gör inget, vi köper nya". Och så köper vi nya. Ännu dyrare. Han också. Helt annorlunda sådana. Och......

...... Stopp. Här reagerade jag. Tydligen med avundsjuka, enligt 115 Facebookanvändare som gillade den kommentaren en helt främmande tjej skrev som svar. Bara 100 stycken gillade min.....

Jag skrev att detta är en av anledningarna till att jag som slarver varken begär eller vågar ha en förlovningsring för 100 000. Jag skulle aldrig TA PÅ MIG en ring i den prisklassen av den enkla anledningen att jag KAN tappa bort den - och gör man det är det väl bättre att ha en billigare ring så hålet i börsen inte blir lika grobianiskt? Men. Man "tappar" inte bort sin vigselring hur slarvig man än är. Att tappa bort sin vigselring är att vara respektlös, och det står jag för att jag tycker. Jag fortsatte med att säga att ringen är ju beviset, bandet, mellan två personers kärlek, Johan har ju stått hos guldsmeden och svettats av nervositet medan han valde ut en ring till mig för att fria. För att han vill att jag ska bära hans ring, vara hans, så länge vi båda andas, så att jag kan se ner på fingret med kärlek och veta att vi hör ihop. På riktigt. Och det bandet ska jag sedan vårda ömt i nästkommande femtio åren.

Är man slarvig ska man definitivt inte köpa en snordyr vigselring som man dessutom tar av sig titt som tätt som hon gör (gör alla det? Jag tar aldrig av mig mina, och gör jag det lämnar jag dem ALDRIG utom synhåll).

Hur svårt kan det vara? Tappa bort bägge ringarna, egendesignade....... ett år efter bröllopet. Det mest respektlösa man kan göra. Betyder det inte mer än så? Visst, det är utbytbart material, värdet sitter i huvudet snarare än på fingret, men alltså hallå. Jag skrev att jag helt enkelt har respekt för ringens värde, för löftet mellan oss, för min man och för mig själv, tillräckligt mycket för att inte sätta mig i den positionen att jag slarvar bort allt det.

Och vet jag om att jag är en slarvig person köper jag inte en vigselring jag förmodligen snart kommer slarva bort. Man gör inte så. Jo, i Stockholm gör man så. I staden där allt saknar värde, eller där värdet inte spelar någon roll. Allting är utbytbart.

Om Johan friar till mig.... även om han så skulle ge mig den fulaste ringen någonsin, eller en ring köpt i en tuggummiautomat, så skulle jag förevigt älska den högt och fullkomligt och bära den med stolthet, glädje och kärlek. Jag skulle älska den ändå. Jag skulle faktiskt ta mig i kragen och se till så att jag fan i mig inte "tappar bort" den. Det kallas kort och gott RESPEKT och är så bristfälligt ibland hos vissa människor att jag blir svimfärdig. Pengar och det känslomässiga värdet finns inte. Det räknas inte. Ingen bryr sig om det.

Det känns som ett hån och ett svek mot ens löfte och ens man att förlägga ringarna. Olyckor händer, ja. Men inte med ens ringar.

Jag skulle bli såååå ledsen om Johan "tappade bort" sin ring. Och sen valde en ny, heeelt annorlunda ring, inte alls som den jag gav honom, och som dessutom var mycket dyrare än den jag köpte honom. Tur att alla inte är som jag..... som faktiskt ser på gemensamma löften och ringar och andra saker med respekt för mig och min partner.

Ryska invasionen igår med både spinning och Absolution och en ryska i täten och jag som inte ville vara sämre körde på ganska rejält. Väldigt mycket jätterejält, för jag fick feber så fort jag kom hem och har mått skit sedan dess.

Vaknade med världens intensivaste magknip halv tre inatt och så lång var min nattsömn. Ont och ömt ovan naveln och nu har det övergått till att mola och ömma på högersidan istället, tolv timmar efter den första känningen. Fy och fasiken. Jag skyller på vitkålsgratängen vi åt igår, det måste vara det, jag med ibs och kål... ingen bra kombo. Men då borde det väl ha gett med sig efter en stund? Göra ont längre och längre ner medan maskineriet jobbar med att smälta allt? Jag vet inte. Ska i alla fall äta lite nu, första fasta målet på hela dagen.

Vi får se. Jag är sååå trött nu. Hela dagen har varit som en dimma. Snart kommer Johan hem och det finns risk för att jag somnar med huvudet i hans famn framför del åtta av Biggest Loser. Men det gör ingenting. Om bara magvärken kunde försvinna så jag kunde få njuta av åtminstone den här lediga kvällen, en av de få som min man har per vecka.....

Puss och kram!

Det kändes skönt att få klä upp sig, gå ut och träffa massa gamla vänner och av en slump hamna på samma krog som Magnus Betnér skulle hålla Stand Up på kvällen till ära. Snacka massa skit, vad har hänt sen sist, vem har slutat, vad händer nu. Jag känner mig klar med Stockholm och vad det har att erbjuda, men jag är glad att jag följde med Johan och co ut igår. Det var skönt, helt enkelt.

v

Annars hänger jag mest på gymmet, äter proteinplättar med kvarg, råkade beställa 4 x 1 kg vitkål från Mat.se istället för 4 x 300 gram, så nu har vi hela kylen sprängfull. Får bli coleslaw, pizzasallad och gratänger de kommande dagarna tills vi betat av en eller ett par kilo, veckoplaneraren får skjutas på ett par dagar. Tur vi älskar vitkål. Men alltså.... Vitkål efter vitkål plockades upp ur de sju påsarna som naturligtvis även innehöll annat och Johan och jag såg på varandra med panik i blicken när kylskåpsdörren knappt gick att stänga hahaha. Miscalculation...

Jag måste bara säga att jag älskar mitt nya träningsupplägg. Det känns så jäkla skönt med kraft i benen igen, att musklerna värker av en helt annan anledning än i höstas. Johan får hålla igång sin styrketränings-instruktörsstämpel på mig och är så duktig på det han gör och pushar och piskar. Det går framåt för oss båda och.... jag antar att jag vaknade med ett sånt där tacksamt lyckorus över att jag är jag just här just idag så att allting känns så härligt. Johan är på jobbet till fyra och efteråt får jag pussa på honom på gymmet, laga vitkålsgratäng till middag och dö i soffan framför Biggest Loser - Glory Days resten av kvällen. Älskade mupp.