Hej! 

Idag var det dags för vårens blodsockermätning på sjukhuset, småpratade en bra stund med sjuksköterskan Ewa som gav mig prov på Glucotabs (typ Dextrosol fast starkare) och en ny blodsockermätare då min visat helt fel resultat och datum. Under de senaste veckorna har jag haft resultat som tex 13.7, 17.4, 21.3 fastän jag har känt mig helt... normal,  har ätit bra och sällan varit hög. Och när jag fått känningar och varit nere och skulle ha nosat på 2.0-strecket visade det 7.7??? Ja tur var det att jag fick en alldels ny och fungerande och till min glädje: rosaröd! Skitsnygg verkligen :) 

Sen traskade jag iväg till gymmet, körde lite armar med Johan och tuggade Glucotabs och banan och åt därefter klyftpotatis, grönsaker och hamburgare framför Vikings hemma i tevesoffan. Vi har även tackat ja till att jobba i Stockholm så vi blir storstadsbor i alla fall för ett tag, känns faktiskt helt okej... man kan ju alltid komma hem. Jag tänker prova en månad och se och är det verkligen inget för mig så finns alltid lägenheten här hemma en timme bort med flyg. Det blir nog bra det här :)

Hej! 

Varning för långt inlägg.

Johan sade idag när vi åkte mot Stenbäcken, "de lär ju ska fråga om vi har bestämt oss", "ja", sade jag, "men jag har ingen på mitt team så jag håller tyst", och när vi kom fram till Stenbäcken är det det första Johans föräldrar säger. Så fort jag tänker på att det är söndag idag vill jag bara gråta, jag biter ihop och kniper åt ögonen så att ingenting kommer ut medan folks välmenande ord strömmar förbi öronen. Det är ju bara en sommar... Du kan ju komma tillbaka... Ni kan inte se till pengarna men till erfarenheten... Det är ett jobb... Det är ett jobb ni kan... Det är ett jobb ni har... Dina föräldrar flyttar utan att ta hänsyn till dig, varför ska inte du kunna göra detsamma? ... Det är livet... Så är det att bli vuxen... Du vänjer dig... Du kommer in i Stockholmstempot fort... Det är en inkomst... det maler och maler och jag har ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner mig så helvetes jävla misslyckad.

Jag förstör allt med att tänka så, att vara såhär. Jag vill, men jag vågar inte. Jag vågar inte för jag är livrädd, för jag vet att jag kommer att bli så stressad så jag kommer få magkatarr och magsår igen, vilket innebär en hemsk halsbränna, en sur mage och sura uppstötningar plus en hemsk hemsk illamående som gör att jag kräks galla om och om igen, det finns ingen hejd. Fyyyy. En tjugoåring ska inte ha magsår eller magkatarr av stress. En nittonåring ska inte gå in i väggen av stress. Jag ska vara glad, förväntansfull över det som komma skall, men istället gråter jag och har ont i magen. Jag sover dåligt. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet att jag borde åka till Stockholm, vet att jag förmodligen kanske kommer trivas. En sommar i Stockholm. En sommar med Johan i Stockholm och ett jobb. Men jag vågar inte... Jag VÅGAR inte. Och det gör mig så själsligt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma upp ur det här hålet. Jag är så nedstämd, så ledsen, oroar mig för allt och är hispig och nervig och stressad och knäpp.

Jag vet inte VARFÖR jag inte vågar. Jag vet inte VARFÖR jag inte säger ja med en gång. Kanske drömde jag om ett bemötande där jobbet skulle vela ha MIG och inte bara en tidigare anställd med erfarenhet att hjälpa företaget. Kanske drömde jag om att det skulle vara som här i Kalix, en familjekänsla, där alla stöttade alla, där världens finaste kollegor jobbade ♥ I Stockholm får jag inte ens en egen plats, inte en egen kontorsstol att sätta ner röven i, ingen plats på jobbet att kalla "min egen". Jag ska stressa upp på morgonen, åka tunnelbana till Centralen, byta tunnelbana, gå en halv kilometer, in i en byggnad och långt in i den också, upp till ett litet kontor i två våningar där alla landsatta i företaget sitter. Hitta en ledig plats, för "vänner brukar ibland jobba samtidigt och vill sitta bredvid varandra", jag har ingen vän där de första dagarna. Svara i telefon, ta lunch, svara i telefon, åka hem, komma tillbaka. En av många. Där är jag inte Jennie. Där är jag en i mängden. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att det är detsamma som här, men...

Jennie är någon jag vill hålla fast vid, den personen jag vill vara. Men Jennie är inte van vid storstäder, inte van vid tempot, tempoväxlingen, alla människor, att hitta dit och dit och dit. Jag har Johan med mig, men han kan inte se vad som försiggår där inuti mig, där stressen bor, där den sura magen sitter och illamåendet härstammar ifrån. Ingen kan det. Ingen förstår. De ser bara till det praktiska. Och jag är ingen praktisk person. Jag tänker med hjärtat, handlar med hjärtat och styr efter hjärtat. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland blir det inte alls, men... Jag orkar bara inte vara stark. Inte just nu, inte något mer, men jag hatar att visa mig svag för det är inte sån jag är - jag är stark till hundra procent, men nu har så mycket falerat, tankar, åsikter, att jag inte längre känner av varken mina fötter eller vart jag står.

Jag förstör allt om jag säger nej. Jag vill inte se Johan åka dit ensam, men jag vill inte vara här en sommar utan honom... Säkert skulle jag kunna vänja mig vid Stockholmskontoret, Stockholmsstressen och att inte ha en egen plats, men det är inte sån jag är i grunden :( Jag vill ha lugn och ro, en stabil plats. Hade jag haft det där på jobbet så hade det känts så mycket bättre. En plats för Jennie. En plats som är min. Jag vill inte vara en i mängden, jag vill visa vad jag kan och jag vill ha en egen stol, en egen dator. En egen plats. Och jag vill vara Jennie. Kan jag vara det i Stockholm utan att ändra på mig för mycket, utan att gå under? Kan jag vara mig själv där, kalixbo-Jennie? Klarar jag av det? Vågar jag det? Jag måste våga. Jag måste våga. Jag måste verkligen våga.

Hej! 

Nu tänker jag vara riktigt bitter, som man faktiskt får vara ibland, och skriva en lista med saker jag ogillar eller som jag stör mig till döds på, för jag blir så less. Eller i alla fall gnälla av mig ;) Lite ironi på det hela och här är listan.

Offentliga personer:

Morgan och Ola-Conny, så pinsamma att jag vill gråta GRÅTA GRÅTA
Filip och Fredrik, behövs det motiveras??? Får ont i magen bara av att se på dem.

Petra Mede!!! *kvider*

Gry Forsell, Anders Timell, Adam Alsing och hela jvla gänget på RIX MORRON ZOOO

Blondinbella, brrr

Christine Meltzer och hennes kompisar i Partaj

Amy Diamod (är 21 och ser ut och beter sig som 12) Jag har min egen hund-talkshow för barn!!! väx upp

Richard Olsson, jamen dra nu!!! Usch! 

Per Gessle!!

Höll nästan på att glömma Malou von Sivers också *ryser*

Och Gunilla Persson, HAHA

Dileva!!! 

Och vidare till lösa ting:

Detta ibland överdrivna pratet om feminister och deras over the top åsikter BLÄÄÄ - kan man döpa om dem till nunnor tro?

Modemagasin, sååå ytliga

Mode över huvudtaget - jag klär mig i det som är snyggt

ALKOHOL, att man måste dricka för att "vara någon"

Posh24.se

Aftonbladet, brrr

HEN HEN HEN - ingen ska NÅGONSIN få rätten att kalla mig eller mina barn för detta vedervärdiga ord-som-inte-finns och jag hatar att folk måste kalla varandra eller saker för HEN. DET FINNS INGET HEN

Folk som tror att hela universum kretsar kring dem och inte kan visa lite medkänsla eller down to earth feeling, helt enkelt uppblåsta människor

*Andas ut* Så där, nu har jag fått gnälla av mig. Kommentera gärna om jag glömt nån eller nåt ;) Tack för mig, ett inlägg om saker och personer jag tycker om kommer senare.

Hej! 

Efter ett besök av två vänner för lite skratt och surr begav jag och Johan oss ut på en löptur, men löpturen blev promenadtur då luftrören knöt ihop sig och jag inte kunde andas. Bokstavligt talat, jag trodde jag skulle dö, det har aldrig någonsin varit sådär när jag springer... Men i och för sig har andningen inte riktigt varit okej sedan besöket hos samma par vänner för ehm, två tre veckor sen hehe. Hyperallergi sätter tydligen sina spår trots allergipiller och Bricanyl... Nåmen vi tog oss i alla fall till gymmet och där körde vi ett snabbpass på en kvart-tjugo minuter och promenerade sedan hem. Gårdagens egengjorda köttbullar/köttfärsbiffar smaksatta med lite olika kryddningar blev dagens middag och snart blir jag alldeles allén då Johan far till Jens för en ölkväll :) 

Men jag misströstar inte, vad passar bättre än att fördriva tiden med tjejgrejer såsom en lång dusch, med inpackning, ansiktsmask, målande av naglarna och mys i morgonrocken i soffan under filten... Vi hann inte se klart the Hobbit igår då båda blev så himla trötta så den blir också kvällens underhållning nummer två följt av lite mer läsning i en av födelsedagspresenterna - en prenumeration på Topphälsa :)

Och min fina bukett blev ännu större när Jens och Therese kom, så nu står en dubbelbukett liljor på köksbordet och det luktar sååå gott. Visste ni att jag länge velat döpa min dotter till Lily, alla fall som andranamn? Liljor är nämligen mina favoritblommor och namnet i sig tycker jag är himla fint... Lily, Leah och Leila. Och Alice. Och Emilia. Och...

Hej! 

Eftersom att jag fyllt år tidigare i veckan har vi självklart bjudit på en del fika, men släkten börjar bli vana med min diabetes och att jag väljer bort sockret så därför lagade/bakade/gjorde jag en egen, ganska så diabetesvänlig dessert att bjuda dem på.  Igår kväll gjorde jag samma åt mig och Johan och det blev över till våra gäster som kommer idag, förhoppningsvis tycker de om det lika mycket som jag (som nu börjar bli less haha). I alla fall, receptet på den kommer här:

För fyra "portioner"

5-6 stycken stora jordgubbar (ev 5-6 hallon också)
4 digestivekex

1-2 kiwi (det går också bra med annan frukt/bär, helt enkelt det man gillar)
2-3 dl vispgrädde

Lite honung

1. Häll i vispgrädden i en stor skål följt av ett par hallon eller skivade jordgubbar
2. Vispa grädden till önskad konsistens, jag gjorde den ganska fast

3. Lägg ett digestivekex vardera i fyra små kaffemuggar eller små portionsformar, krossa det med hjälp av en mortel eller en kryddburk som jag ;)

4. Häll över två-tre stora matskedar hallongrädde. Toppa med skivade jordgubbar, en i vardera glas, ett par skivor kiwi eller annan frukt/bär

5. Ringla över lite honung och ställ in i kylen en timme eller i frysen en kvart/tjugo minuter - klart!

Vill man ha det extra diabetesvänligt tar man bara bort digestivekexen :) Desserten blir faktiskt rätt söt trots att det inte är i något socker alls och himla himla god!

Hej!

Hur vet man att man gör rätt i livet? Hur vet man vilken väg man ska gå? Jag måste välja nu, och det är svårare än jag kan beskriva. När mina tidigare rutiner har falerat har jag utvecklat en inre oro som gör att jag vill ha kontroll på allt, än mer än tidigare. Jag vill veta allt om resmålet, allt om förberedelserna och allt om allmän vetskap för dit jag ska... Och jag vet inte varför det är så, bara att jag håller på att bli knäpp på det. Jag vill inte ha det så, vill ju vara den där icke oroandetjejen och flickvännen som bara tar dag för dag och låter framtiden komma när den kommer. Det tjänar ingenting till att älta och jag vet det, men ändå är det så svårt att låta bli, svårt att släppa allt det där. Om någon kunde svara på frågan och gjort mig klokare hade jag varit skyldiga er mitt liv som tack. För jag vet inte. Jag vill veta. Jag vill veta var jag ska gå, vad vi ska göra. Men det är nåt som bara vi kan komma fram till... Och för en gångs skull är det jag som är tveksam inför en ny förändring, inte Johan... Åh om jag bara visste!

Hej! 

Förberedde mig inför att följa med på gym med Johan och Daniel men kände att jag inte riktigt var hundra i huvudet, mätte sockret just innan vi skulle fara och det var 4.2 Åt därefter rester från gårdagens bärdessert, originalet var utan socker men jag hällde på vanligt strösocker över grädden, blandade och njöt av jordgubbarna. Efter en kvart var sockret 4.0 och Daniel var i antågande... Fick vinka hejdå åt dem båda och vackert stanna hemma, som jag har sagt tidigare, jag kan inte träna när sockret är under tio och att fejka upp det med dexstrosol är ingen bra idé, det försvinner lika snabbt igen. Men jag åt ingenting efter klockan tre igår så inte så konstigt om jag då blir låg idag :) 

Hittade ett par sidor med förlovningsringar också som jag nu sitter och tittar på, frågade Johan vad han föredrog för sorts och han kastade ett par blickar på skärmen ;) Det är faktiskt nåt som jag ser framemot att göra någon gång i framtiden, nu, snart eller om länge, och med honom, naturligtvis. För det finns ingen på hela planeten jag älskar mer än den människan... ingen jag heller vill tillbringa resten av mitt liv med än just honom :) 

Nu ska jag drömma vidare, knapra digestivekex och gå ut på en lång promenad och inviga mina nya Easytones. Fredag idag och helgen står till förfogande med förhoppningsvis ett besök av ett par vänner, ska bli sååå kul! 

Hej! 

Började den stora dagen med att vakna och äta frukost i vanlig ordning, sedan hoppade jag på Johan tills han också slog upp ögonen och jag jagade honom ur sängen, lockade med städning och diskning och allt möjligt roligt ;) Därefter började jag bråka med dammsugaren som vägrade suga upp dammet som låg en centimeter under sugen, tror jag hotade med att kasta ut den från fönstret om den inte skärpte sig... Johan kom då till undsättning från diskberget, försökte laga men inte gick det bättre för det och mitt i allt ringde farmor och farfar och mamma på samma gång. Gästerna kommer ikväll och jag ska då bjuda på en LCHF-dessert som det nyttiga hushållet vi är.

Jag skulle behöva träna också men det tänker jag prioritera bort en dag som denna, Stockholmsstressen har naglat sig fast i mig och jag drabbades återigen av hiskerliga illamåendeattacker som jag tänker bota genom Rennie (världens bästa halsbrännemedicin) och att knalla runt här hemma och fixa och dona i all enkelhet :) Zucchini-gratäng till middag med sallad och baguetter och födelsedagen är fulländad!