Hej! 

Varning för långt inlägg.

Johan sade idag när vi åkte mot Stenbäcken, "de lär ju ska fråga om vi har bestämt oss", "ja", sade jag, "men jag har ingen på mitt team så jag håller tyst", och när vi kom fram till Stenbäcken är det det första Johans föräldrar säger. Så fort jag tänker på att det är söndag idag vill jag bara gråta, jag biter ihop och kniper åt ögonen så att ingenting kommer ut medan folks välmenande ord strömmar förbi öronen. Det är ju bara en sommar... Du kan ju komma tillbaka... Ni kan inte se till pengarna men till erfarenheten... Det är ett jobb... Det är ett jobb ni kan... Det är ett jobb ni har... Dina föräldrar flyttar utan att ta hänsyn till dig, varför ska inte du kunna göra detsamma? ... Det är livet... Så är det att bli vuxen... Du vänjer dig... Du kommer in i Stockholmstempot fort... Det är en inkomst... det maler och maler och jag har ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner mig så helvetes jävla misslyckad.

Jag förstör allt med att tänka så, att vara såhär. Jag vill, men jag vågar inte. Jag vågar inte för jag är livrädd, för jag vet att jag kommer att bli så stressad så jag kommer få magkatarr och magsår igen, vilket innebär en hemsk halsbränna, en sur mage och sura uppstötningar plus en hemsk hemsk illamående som gör att jag kräks galla om och om igen, det finns ingen hejd. Fyyyy. En tjugoåring ska inte ha magsår eller magkatarr av stress. En nittonåring ska inte gå in i väggen av stress. Jag ska vara glad, förväntansfull över det som komma skall, men istället gråter jag och har ont i magen. Jag sover dåligt. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet att jag borde åka till Stockholm, vet att jag förmodligen kanske kommer trivas. En sommar i Stockholm. En sommar med Johan i Stockholm och ett jobb. Men jag vågar inte... Jag VÅGAR inte. Och det gör mig så själsligt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma upp ur det här hålet. Jag är så nedstämd, så ledsen, oroar mig för allt och är hispig och nervig och stressad och knäpp.

Jag vet inte VARFÖR jag inte vågar. Jag vet inte VARFÖR jag inte säger ja med en gång. Kanske drömde jag om ett bemötande där jobbet skulle vela ha MIG och inte bara en tidigare anställd med erfarenhet att hjälpa företaget. Kanske drömde jag om att det skulle vara som här i Kalix, en familjekänsla, där alla stöttade alla, där världens finaste kollegor jobbade ♥ I Stockholm får jag inte ens en egen plats, inte en egen kontorsstol att sätta ner röven i, ingen plats på jobbet att kalla "min egen". Jag ska stressa upp på morgonen, åka tunnelbana till Centralen, byta tunnelbana, gå en halv kilometer, in i en byggnad och långt in i den också, upp till ett litet kontor i två våningar där alla landsatta i företaget sitter. Hitta en ledig plats, för "vänner brukar ibland jobba samtidigt och vill sitta bredvid varandra", jag har ingen vän där de första dagarna. Svara i telefon, ta lunch, svara i telefon, åka hem, komma tillbaka. En av många. Där är jag inte Jennie. Där är jag en i mängden. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att det är detsamma som här, men...

Jennie är någon jag vill hålla fast vid, den personen jag vill vara. Men Jennie är inte van vid storstäder, inte van vid tempot, tempoväxlingen, alla människor, att hitta dit och dit och dit. Jag har Johan med mig, men han kan inte se vad som försiggår där inuti mig, där stressen bor, där den sura magen sitter och illamåendet härstammar ifrån. Ingen kan det. Ingen förstår. De ser bara till det praktiska. Och jag är ingen praktisk person. Jag tänker med hjärtat, handlar med hjärtat och styr efter hjärtat. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland blir det inte alls, men... Jag orkar bara inte vara stark. Inte just nu, inte något mer, men jag hatar att visa mig svag för det är inte sån jag är - jag är stark till hundra procent, men nu har så mycket falerat, tankar, åsikter, att jag inte längre känner av varken mina fötter eller vart jag står.

Jag förstör allt om jag säger nej. Jag vill inte se Johan åka dit ensam, men jag vill inte vara här en sommar utan honom... Säkert skulle jag kunna vänja mig vid Stockholmskontoret, Stockholmsstressen och att inte ha en egen plats, men det är inte sån jag är i grunden :( Jag vill ha lugn och ro, en stabil plats. Hade jag haft det där på jobbet så hade det känts så mycket bättre. En plats för Jennie. En plats som är min. Jag vill inte vara en i mängden, jag vill visa vad jag kan och jag vill ha en egen stol, en egen dator. En egen plats. Och jag vill vara Jennie. Kan jag vara det i Stockholm utan att ändra på mig för mycket, utan att gå under? Kan jag vara mig själv där, kalixbo-Jennie? Klarar jag av det? Vågar jag det? Jag måste våga. Jag måste våga. Jag måste verkligen våga.

Hej! 

Nu tänker jag vara riktigt bitter, som man faktiskt får vara ibland, och skriva en lista med saker jag ogillar eller som jag stör mig till döds på, för jag blir så less. Eller i alla fall gnälla av mig ;) Lite ironi på det hela och här är listan.

Offentliga personer:

Morgan och Ola-Conny, så pinsamma att jag vill gråta GRÅTA GRÅTA
Filip och Fredrik, behövs det motiveras??? Får ont i magen bara av att se på dem.

Petra Mede!!! *kvider*

Gry Forsell, Anders Timell, Adam Alsing och hela jvla gänget på RIX MORRON ZOOO

Blondinbella, brrr

Christine Meltzer och hennes kompisar i Partaj

Amy Diamod (är 21 och ser ut och beter sig som 12) Jag har min egen hund-talkshow för barn!!! väx upp

Richard Olsson, jamen dra nu!!! Usch! 

Per Gessle!!

Höll nästan på att glömma Malou von Sivers också *ryser*

Och Gunilla Persson, HAHA

Dileva!!! 

Och vidare till lösa ting:

Detta ibland överdrivna pratet om feminister och deras over the top åsikter BLÄÄÄ - kan man döpa om dem till nunnor tro?

Modemagasin, sååå ytliga

Mode över huvudtaget - jag klär mig i det som är snyggt

ALKOHOL, att man måste dricka för att "vara någon"

Posh24.se

Aftonbladet, brrr

HEN HEN HEN - ingen ska NÅGONSIN få rätten att kalla mig eller mina barn för detta vedervärdiga ord-som-inte-finns och jag hatar att folk måste kalla varandra eller saker för HEN. DET FINNS INGET HEN

Folk som tror att hela universum kretsar kring dem och inte kan visa lite medkänsla eller down to earth feeling, helt enkelt uppblåsta människor

*Andas ut* Så där, nu har jag fått gnälla av mig. Kommentera gärna om jag glömt nån eller nåt ;) Tack för mig, ett inlägg om saker och personer jag tycker om kommer senare.