Hej! 

Varning för långt inlägg.

Johan sade idag när vi åkte mot Stenbäcken, "de lär ju ska fråga om vi har bestämt oss", "ja", sade jag, "men jag har ingen på mitt team så jag håller tyst", och när vi kom fram till Stenbäcken är det det första Johans föräldrar säger. Så fort jag tänker på att det är söndag idag vill jag bara gråta, jag biter ihop och kniper åt ögonen så att ingenting kommer ut medan folks välmenande ord strömmar förbi öronen. Det är ju bara en sommar... Du kan ju komma tillbaka... Ni kan inte se till pengarna men till erfarenheten... Det är ett jobb... Det är ett jobb ni kan... Det är ett jobb ni har... Dina föräldrar flyttar utan att ta hänsyn till dig, varför ska inte du kunna göra detsamma? ... Det är livet... Så är det att bli vuxen... Du vänjer dig... Du kommer in i Stockholmstempot fort... Det är en inkomst... det maler och maler och jag har ont i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken och jag känner mig så helvetes jävla misslyckad.

Jag förstör allt med att tänka så, att vara såhär. Jag vill, men jag vågar inte. Jag vågar inte för jag är livrädd, för jag vet att jag kommer att bli så stressad så jag kommer få magkatarr och magsår igen, vilket innebär en hemsk halsbränna, en sur mage och sura uppstötningar plus en hemsk hemsk illamående som gör att jag kräks galla om och om igen, det finns ingen hejd. Fyyyy. En tjugoåring ska inte ha magsår eller magkatarr av stress. En nittonåring ska inte gå in i väggen av stress. Jag ska vara glad, förväntansfull över det som komma skall, men istället gråter jag och har ont i magen. Jag sover dåligt. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet att jag borde åka till Stockholm, vet att jag förmodligen kanske kommer trivas. En sommar i Stockholm. En sommar med Johan i Stockholm och ett jobb. Men jag vågar inte... Jag VÅGAR inte. Och det gör mig så själsligt ledsen. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska komma upp ur det här hålet. Jag är så nedstämd, så ledsen, oroar mig för allt och är hispig och nervig och stressad och knäpp.

Jag vet inte VARFÖR jag inte vågar. Jag vet inte VARFÖR jag inte säger ja med en gång. Kanske drömde jag om ett bemötande där jobbet skulle vela ha MIG och inte bara en tidigare anställd med erfarenhet att hjälpa företaget. Kanske drömde jag om att det skulle vara som här i Kalix, en familjekänsla, där alla stöttade alla, där världens finaste kollegor jobbade ♥ I Stockholm får jag inte ens en egen plats, inte en egen kontorsstol att sätta ner röven i, ingen plats på jobbet att kalla "min egen". Jag ska stressa upp på morgonen, åka tunnelbana till Centralen, byta tunnelbana, gå en halv kilometer, in i en byggnad och långt in i den också, upp till ett litet kontor i två våningar där alla landsatta i företaget sitter. Hitta en ledig plats, för "vänner brukar ibland jobba samtidigt och vill sitta bredvid varandra", jag har ingen vän där de första dagarna. Svara i telefon, ta lunch, svara i telefon, åka hem, komma tillbaka. En av många. Där är jag inte Jennie. Där är jag en i mängden. Jag vet att jag inte kan förvänta mig att det är detsamma som här, men...

Jennie är någon jag vill hålla fast vid, den personen jag vill vara. Men Jennie är inte van vid storstäder, inte van vid tempot, tempoväxlingen, alla människor, att hitta dit och dit och dit. Jag har Johan med mig, men han kan inte se vad som försiggår där inuti mig, där stressen bor, där den sura magen sitter och illamåendet härstammar ifrån. Ingen kan det. Ingen förstår. De ser bara till det praktiska. Och jag är ingen praktisk person. Jag tänker med hjärtat, handlar med hjärtat och styr efter hjärtat. Ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Ibland blir det inte alls, men... Jag orkar bara inte vara stark. Inte just nu, inte något mer, men jag hatar att visa mig svag för det är inte sån jag är - jag är stark till hundra procent, men nu har så mycket falerat, tankar, åsikter, att jag inte längre känner av varken mina fötter eller vart jag står.

Jag förstör allt om jag säger nej. Jag vill inte se Johan åka dit ensam, men jag vill inte vara här en sommar utan honom... Säkert skulle jag kunna vänja mig vid Stockholmskontoret, Stockholmsstressen och att inte ha en egen plats, men det är inte sån jag är i grunden :( Jag vill ha lugn och ro, en stabil plats. Hade jag haft det där på jobbet så hade det känts så mycket bättre. En plats för Jennie. En plats som är min. Jag vill inte vara en i mängden, jag vill visa vad jag kan och jag vill ha en egen stol, en egen dator. En egen plats. Och jag vill vara Jennie. Kan jag vara det i Stockholm utan att ändra på mig för mycket, utan att gå under? Kan jag vara mig själv där, kalixbo-Jennie? Klarar jag av det? Vågar jag det? Jag måste våga. Jag måste våga. Jag måste verkligen våga.

 

J

21 april 2013 20:35

Du är en fantastisk tjej Jennie! Jag har inte ens träffat dig i verkligheten men gillar dig, du är så himla äkta med båda fötterna på jorden! Om du tar modet till dig är jag säker på att du kommer hitta fina personer på nya jobbet som hjälper dig att trivas och hitta din plats, mitt bland alla andra. Det är jobbigt att våga ibland, att ta steget och gå utanför sina egna ramar, sina egna rutiner. Men man måste våga för att vinna som jag brukar säga, tro på dig själv! Men kom ihåg att vad du än väljer så är det helt okej <3 kram på dig!

http://j-phine.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

21 april 2013 22:19

Tack så himla himla mycket!! :D Så kul att jag "hittat" till dig mitt i allt här på bloggen, du är så härlig och dina kommentarer gör mig verkligen optimistisk! Jag försöker bita ihop och tänka att jag visst vågar det här, vi är ju faktiskt två i det hela och min sambo är världens mest fantastiska människa som alltid är så lugn och trygg och med hans sällskap känns allt så mycket lättare. Det kommer nog bli bra till slut! Det gäller bara att kasta sig ut och hoppas att linan håller... :) Kraaam!

 

J

22 april 2013 14:37

Jag håller med, härligt att vi fann varandra här! Du är jätteduktig som kämpar på med ångesten och låter dom bra tankarna ta plats också, dom som koncentrerar sig på att din sambo är tryggheten och kommer finnas där. Med dig. Det är svårt att våga ibland, men jag tror att du kommer klara det jättefint! Och för varje gång man vågar så får man vetskapen om att det gick, man klarade sig trots hoppet! Linan höll helt enkelt! (Och visst vore det mysigt om du kom till sthlm, det är bara en busstur härifrån mig^^) Kraaam!

http://j-phine.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

22 april 2013 15:25

Jag ger det en månad så får vi se, trivs jag stannar jag kvar sommaren ut och annars är det bara åka hem igen, men jag tror jag måste prova mina vingar och fara :) Då växer man som människa också och det behöver jag nog göra litegrann - man kan inte bo kvar hela livet utan att vidga sina vyer...

Åh, bor du i krokarna du också? Vad kul! Om inte annat hade det ju faktiskt varit lite roligt att ses :D Fast det låter kanske lite stalker-aktigt haha, förlåt för det... Det känns bara så roligt att bolla kommentarer med dig, vi tänker ungefär i samma banor och trots att jag inte känner dig sådär jättebra tar jag till mig av din optimism och tänker att "nu jäklar, jag kan faktiskt jag också!" Sååå skön känsla :) Kraaam!

 

J

22 april 2013 18:42

Åh, du har bestämt dig :) Vad härligt att du ger det en chans, som sagt kan man alltid komma hem igen! Men jag tror att lite stadspuls en sommar kan vara läkande på flera olika plan!

Ja, jag bor i hålan rimbo. HAHA. Tar väl en timme ungefär att ta sig in! Så jag hoppas att jag får se dig IRL också, vore fint! :D Äh, stalkervarning på mig med då i så fall! :D Härligt med någon som verkar så go & äkta som dessutom har något innanför pannbenet ;) Kramar!

http://j-phine.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

22 april 2013 22:22

Ja, vi får se det så, de första dagarna kommer vara hemska men sedan vänder det nog och jag (eller rättare sagt jag och Johan) får annat - och nya saker - att tänka på :) En nystart helt enkelt.

Ja men det tycker jag att vi kan göra haha, nu hittade vi ju varandra på Instagram och jag finns på Facebook också :D Hade varit superkul! En timme är ju i princip ingenting. Vi får höras närmare om det där tycker jag! Kraaam :D

 

josephine

23 april 2013 10:34

Kommer bli jättebra! Jag hejar på er :) Åh, då ska jag stalka fram dig på facebook också! haha! Ja men visst, en timme är ingenting så vi får boka in en dag sen när du kommit in i nya rutinerna :) kraaam!

http://j-phine.bloggplatsen.se

Jennie Written Things

23 april 2013 13:51

Absolut, det tycker jag att vi gör! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Påsken är här och alla barnen Isaksson är samlade med sina respektive. Jag har suttit ute i stugan mot solväggen och halstrat korv med mina nära en förmiddag när solen sken. Ansiktet värmdes upp av vårsol och av deras skratt och historier. Sedan sp...

  Livet rullar vidare. Vi arbetar båda två som förskolepedagoger, lärare, lärarassistenter, elevassistenter, resurs, extra resurs, resurspedagog, fritidspedagog... Vikarier alltså. Det är faktiskt väldigt roligt och man kan i stor mån välja sin ege...

Igår träffade jag en stor valp-Rottweiler som var så fruktansvärt fin med tjock, härlig päls och som tryckte sig mot mig när jag kliade honom på rumpan. Det fick mig att vela ta upp erbjudandet om vaccination mot min extrema kattallergi, vilket går...

Klockan är bara lite över 22 men vi och jag har legat i sängen sedan bastun som blev en lång dusch halv nio. Bastun startade inte, den jäkeln. Eller den startade men den blev inte varm. Så mycket att vänja sig vid och lära sig när man just flyttat in...

Vi tar allt en dag i taget. Även om de mentala listorna är långa, fyllda med text och saker att bocka av en efter en. Jag älskar listor. Alltid gjort. Aldrig varit tillräckligt strukturerad för att ha koll på dem, men vad gör det, listorna skrivs änd...