Hej!

Middag hos mamma, besök hos Frida, ett gympass och mer sträckläsning av Anastasia soon to be Grey fyllde upp eftermiddagen. Nu knaprar jag på lite smörgåsrån och intog precis soffläge medan handyman Johan spikar upp en gardinstång. Ögonlocken känns tunga, armarna och resten av musklerna matta. Ljudet av en familj fyller öronen. Det är tisdagskväll på Fredsgatan 25. Hoppas ni andra också får en härlig kväll!

Hej! 

Är för närvarande stationerad i soffan och slösurfar, kollar bloggar och söker jobb. Jag och Johan har bollat idéer fram och tillbaka och det står klart att vi inte kan bo kvar här tills vi blir nittio, något annat vill vi göra och fylla våra dagar med även om vi har all släkt och vänner här. Så jag söker jobb i Stockholm mestadels nu, någonstans måste man ju börja även om varje anställning har 5000 intresseanmälningar, haha. Jag vet inte direkt om Stockholm är någon stad för mig att bo i någon längre tid, men man vet aldrig förrän man provat! 

Annars vet jag många fina städer genom våra Sverigeresor med bil genom åren som jag skulle kunna tänka mig bo i, så vi får se vart vi och våra idéer hamnar i slutändan. Men nu är det förändring på gång, i alla fall ordat om en sådan, att vi KOMMER flytta någonstans inom det närmaste året i alla fall! Jag ska söka utbildningar till hösten runt om i Sverige så om inte annat så ser man vart man hamnar då, det är en hel lång sommar innan dess och en lika lång vinter och vår.  Nu nör bollen är i rullning är det lika bra att hänga med, för kvar på perrongen vill jag inte stå och se det bästa jag nåsontin haft försvinna i ett moln av rök.

Man måste våga för att vinna även om man inte tror att man gör det. Utveckling är en del av livet, likaså upplevelser, och det gör mig ont att se hur Johan inte trivs här. Det var kanske rätt beslut att stanna här i höstas, i alla fall för min del, men med min hand i hans kan jag följa med på vilket äventyr som helst nu. Det gäller att våga, att lita på varandra, att veta var man har varann. För tillsammans är man stark.

Hej! 

Väckarklockan ringde före nio, pappa behövde hjälp i lägenheten så jag åkte dit för att invänta ett par bredbandssnubbar som skulle fixa ett fungerande internetuttag medan han var tvungen fara bort. Så jag lagade lite mat, såg teve, sträckläste boken om Mr Grey och förundrades över hur en bok kan få en att känna. Man blev nervös, pirrig, darrig, förfärad, allt på samma gång, alla känslor i omlopp precis som huvudpersonen Anastasia. Jisses vilken bok, och en sån författare! Önskar jag också kunde skriva på det sättet. eller våga göra det rättare sagt. 

Hoho fasen så nice att bara sitta på ändan och levera storsäljare och bli stormrik utan att behöva lyfta ett finger (snarare röra ett par stycken, men ja). Man bara sitter där, låter fingrarna arbeta... och så skickar man böcker till förlaget som printar dem utan att tveka och så blir man rik. Svart på vitt. Pulitzerpriset, Nobelpriset, en miljard nollor på banken och fortfarande med röven fastklistrad i skrivbordsstolen, fast nu kanske man bytt kontor till en flott våning i LA eller Seattle eller New York och sitter och levererar slående böcker ändå som folk skriker efter. Vilket jobb det hade varit. Vilken dröm. Synd att det inte är min dröm. Eller min dröm är det väl, kanske inte takvåningen i LA och all uppmärksamhet, men drömmen om att skriva en riktig roman som folk tycker om och vill se mer av. Kanske inte lika mycket ramaskri som Christian Grey har skapat, men ändå... någonting som folk känner igen sig i och vill ha mer utav. Gärna med Christians skönhet och personlighet ;-)

Jag älskar att skriva. Jag hoppas jag en dag kan skriva en bok som blir "känd", som åtminstone tar sig förbi den där "vad tror du att du är"-stämpeln man får i en liten stad som Kalix, där om man är bättre än någon annan blir sågad längs med fotknölarna. Jag är inte bättre än någon annan, jag säger många dumma saker och gör mycket dumt, har trampat folk på tårna och varit och är gräsligt naiv ibland. Jag är en vanlig människa, men är det någonting jag gör bra, så är det att skriva. Mina noveller och berättelser är inte i Nora Roberts stil eller ens i några av de ledande författarna i världen, jag skriver för mycket på känsla och handlar med känsla snarare än med redskap som jag hur enkelt som helst kan skapa i mina böcker.

Jag skriver om människor, för det är människor jag är bäst på, det är människor jag förstår mig på och vill utveckla intriger mellan i bokvärlden, att lära mig och andra någonting medan jag skriver om dem och får dem att blomstra eller försvinna in i sitt skal. Jag kanske inte skriver allra bäst eller som "alla andra gör", men jag skriver ifrån och med hjärtat och därför måste jag vara nöjd med vad jag komponerat ihop. Mycket kan ändras och jag kan fortfarande utvecklas, jag är i en ständig utveckling i mitt skrivande, men det jag verkligen drömmer om är att hjärnan och händerna ska fortsätta samspela länge till så att jag kan producera och komponera många fler romaner, tillslut kanske det till och med blir en roman som tar sig längre än till kommungränsen... Det är min dröm, och jag har redskapen som behövs rakt framför mig: Ett tomt ark papper, tio fingrar och en skarp hjärna med känsla för vad som ska skrivas på det där pappret och inte. Jag älskar vad jag gör. Jag gör verkligen det.

The pen is mightier than the sword, if you know how to use the force within it.

Hej! 

En liten historia från dagen:

Johan: Det är så varmt här inne!
Jag: Jaa... Då klär man av sig, vet du ;) ;) ;) 
Han funderar ett tag och ler sedan stort: Ja, jag tror jag ska gå och ta ut linserna faktiskt.

Hahaha! The little things in life ♥

Men det är faktiskt varmt här inne. Grobianiskt varmt trots att vi har öppnat fönstren, och på nätterna är det som att sova på stranden i Thailand i sängvärme. Vi har sänkt elementen men ändå fortsätter Thailandvärmen att gassa i rummen, kanske hyresvärden som är arg och vill frysa ut oss, fast tvärtom? Och jag går runt med huvudvärk och sug efter någonting, jag vet inte vad, det känns som att jag saknar någon vitamin eller nåt... Som att man precis haft världens influensa och inte kunnat äta på flera dagar, fast jag har ju ätit nästintill som vanligt, och blodvärdet har legat på 6.4 hela dagen så jag förstår bara inte! Skitkonstigt är det. Det är inte godislängtan, inte sockersug, jag vet inte, helt sjukt! Kanske blodbrist? Eller nåt? Nåja det går väl över, det också. Apoteket får utvisa det imorgon, annars springer jag bara förbi min diabetessjuksköterska och frågar om det är nåt diabetesrelaterat, jag brukar snika in till henne oanmäld på dropinbesök om det är något jag undrar över :-) 

Men man ska ju inte klaga, man lever ju och mår (relativt) bra! Nu ska jag glassa vidare i värmen och sätta mig framför boken, någon av dem, och skriva av mig lite medan guuben lyssnar på världens bästa Nightwish. Det ordnar sig alltid.

Hej! 

Apoteket hade inga självtester så de hänvisade mig till sjukhusapoteket istället, dit jag ska fara imorgon innan jag ockuperar pappas lägenhet. Better safe then sorry, tycker jag efter att ha läst på om glutenintolerans och att det är en "vanlig" följdsjukdom av diabetes. Ber till Gud att jag inte har det, men jag tänker ändå kolla upp det. Jag är rädd om min kropp och att den ger ifrån sig ovanliga symptom gillas inte! Men å andra sidan har jag varit väldigt mycket "inre" stressad de senaste veckorna, ja egentligen hela hösten och vintern som varit och det har aldrig gått över helt och fullt, men det är för att jag är sådan som person, så kanske är magkatarr igen?... Jag är impulsiv, vill att saker ska hända hela tiden, eftertänksam vad är det??? och jag oroar mig för andra, vill att alla ska ha det så bra som möjligt... Och det i sin tur leder in mig i spiralen igen, den nedåtgående spiralen där stressen biter sig fast.

Det är återigen ett dead end. Vart jag ska, vart jag är påväg, jag sitter fast och jag vet inte vad jag ska hitta på för att fördriva dagarna, men jag har vissa ideér som jag skulle vela göra. Johan är insnöad på PT-tankarna och om han far ner till Stockholm för att gå den avslutande kursen tänker jag följa med honom, om så bara för en vecka. Och jag är sugen på att läsa till hälsocoach/livscoach, vet inte riktigt vilken inriktning men något av dem, eller kombinerat... Så egentligen är man väl inte så fast i marken att man inte kommer lös, men man mår inte bra när man inte har några rutiner, inget jobb, ingen inkomst... Eller bra mår man väl men ja, man blir helt enkelt RASTLÖS! 

Jag har sökt jobb och ska söka utbildning nu till våren. Någonstans måste man väl börja för att bryta spiralen, stressen och det redan invanda :-) Varför finns det äventyr om man inte ska få uppleva dem? Jag och Johan har alla möjligheter i världen att ta oss för saker, vi är visserligen dåliga på det men bättre ska vi bli, livet ligger ju bara och väntar!

Och så en låt jag länkat förut men som är så himla bra, handlar om LIVET och att ta hand om det som finns på vår jord: 

Hej!

Ibland skäms jag för att jag är svensk, för det mesta i samband med de bidrag som är med i Melodifestivalen och juryn som väljer ut finalisterna som får tävla. Nio av tio bidrag är mainstream som folk hörde nittionio versioner av igår, men då och då kommer det ändå något guldkorn och tar världen med storm. Hårdrock och bidrag som sticker ut går hem, men det fattar ju inte juryn utan slänger in massa smörpopsskit istället. Jag ska inte säga mer än att Melodifestivalen är igång och att det än så länge bara leverats SKIT. Loreen var underbar ifjol, ett av de ovanliga guldkornen, men inget av det jag sett idag har varit värt att hurra för, snarare tvärtom. Jag är en tävlingsmänniska ja, och det är pinsamt när Sverige och svenskar - vi, du och jag - skickar vidare sämsta möjliga bidrag.

Suck. Jag suckar bara. Det börjar bli pinsamt redan nu. Ge mig bra musik eller lägg ner hela programmet. Blä och fy och usch. Alla kan inte ha samma smak men Melodifestivalen är i grunden en TÄVLING där bäst låt vinner. Verkar bara som att svenskarna har missat det. Vad vi är tråkiga och intetsägande och ska sättas ner i ett och samma fack... Och att vi inte ens ska få stå för våra åsikter. Blä.

Nu har jag sagt mitt. Dagens Melodifestivalföreställning är pinsam rätt igenom, tyvärr. :-(

Hej!

Sovmorgon, gym, köttfärsätande och samtal på Slingervägen and that's saturday. Nu lite efterträningshäng i slingervägssoffan framför Jurassic Park 2 och hädanefter blir det inte många knop gjorda under resten av kvällen :-)