Hej!

Medan nån blondinbella har varit och gjort 99 % av den här stadens tjejer starstrucked (?) med hjälp av en föreläsning har jag legat i soffan och sträckläst Fifty Shades Darker med ett kortare uppehåll för matintag. Jag lade mig i soffan just före fyra och blev klar halv tio. Jösses... Vilken bok. Vilken fantastisk underbar beroendeframkallande bok. Jag är kär, men det blev jag redan i bok ett och kan inte bärga mig att få läsa bok tre också, men den får nog vänta ett par dagar. Jag gillar inte idén på att det blir den sista delen, inte alls. Jag avskyr när bra böcker slutar. För det mesta brukar jag börja om igen såfort sista sidan är urläst, som vid Spelets Härskare och Syskonkärlek, men andra omgången tar ju så småningom slut den också tyvärr... Åååh. Mitt bokhjärta klarar inte det här, och min bokhylla går snart av på mitten av tyngden från diverse böcker.

Nu ligger jag i sängen, mentalt omtumlad och med träningsvärk i större delen av kroppen. Tänkte fara på gymmet idag men så fort jag öppnade boken försvann hela världen till en avlägsen plats längst bak i hjärnan eller medvetandet och timmarna bara rusade förbi! Mitt i allt var det mörkt ute och Johan kom och knuffade uti mig... Och klockan var då nio ;-) Men boken var så bra, skriven så vansinnigt bra... Och det som Anastasia kände, ja egentligen det Christian också kände, precis så är det med mig om Johan. Gud, om det här skulle ta slut... Jag skulle gå av på mitten, inte ens kunna gå ut, inte vela se folk i ögonen eller höra deras medlidande, läsa alla tröstekommentarer... Jag skulle ramla ner i ett mörker, för jag har gett honom mitt allt, mitt innersta, allt som är mig. Det finns inte ett fiber i mig som inte tillhör honom. Det skrämmer mig litegrann. Mycket, faktiskt. Redan från början älskade jag honom med hela min kropp, med allt jag hade, och jag håller inte tillbaka nåt ens nu. Om han skulle försvinna... Om han skulle gå... Jag vill verkligen inte tänka på det. Usch. Det skär i mig bara av tanken på att leva utan honom... Förhoppningsvis behöver den dagen aldrig komma. Jag önskar vi var tillsammans livet ut <3

Hej! 

Tvätt står på agendan... Och sen tillbaka till biblioteket för att hämta nästa bok i Greyserien som kommit in, så snabbt och smidigt det gick! Gissa vad jag lär göra under resten av dagen? ;-) Tänkte även hinna med ett besök till farmor och farfar och ta COOP på vägen hem, kylskåpet är väldigt hungrigt för att inte tala om att frysen ekar. Vi äter ta mig tusan som hästar båda två, helt sjukt hur mycket mat det ryms i en människa. Men då tränar vi också fyra fem gånger i veckan och äter därefter så det är väl därför... eller så bara att vi är väldigt hungriga av oss, haha.

Nu sitter jag i soffan och väntar på att torktumlaren ska bli färdig. Ja jag har en tendens till att fastna i den, soffan alltså, inte torktumlaren, för att den är så himla skön och när Johan är på gymmet kan jag släppa allt jag har för händerna och ta det lugnt ett par minuter, tvätten går ingenstans och det gör inte boken på biblioteket heller. Det känns att jag fick jobba på gymmet igår, framsida lår värker och det gör överarmarna också. Men jag tränar för att det är kul, egentligen inte så mycket för att komma "i form", men det blir ändå som en slags mental tävling. Jag älskar att se resultat, älskar att slå mina gamla tider och set och ork och pass. Så här bra har jag nog inte mått på länge - kroppsligt sett. Och som jag skrev igår, alla kan! Jag är inte bättre än nån annan, jag är bara jäkligt envis och tävlingsinriktad. Klart jag bryr mig om vad folk säger, hur folk ser på mig på gymmet, men alla är där av en och samma anledning förutom de där blondinerna då som jag faktiskt inte har någon aning om varför de besöker gymmet när de knappt rör på sig ens när de är där.

Bland det sexigaste jag vet är killar som tar för sig, som vågar, som tar i på gymmet. Inte överlägset mycket, inte överdrivet mycket, men som ändå kämpar med sitt. Gah det är så hett så ögonen går i kors hahaha! Att se Johan gymma är som en egen föreställning trots att jag ser honom väldigt sällan då vi oftast är insatta i varsin grej, men ja... det ÄR hett. Mums. Och visst inte är man världens snyggaste på gymmet med uppsatt hår, rödflammigt ansikte, svettblank och stönandes men vad faan! Tränar man ska man göra det ordentligt om det så bara är vardagsmotion man är ute efter!

Det går inte att bry sig om andras blickar för då tar man sig ingenstans, då vågar man inte prestera. Jag är ingen moraltant. Mitt självförtroende är inte det bästa, men jag har lärt mig att inte mesa på gymmet. Mesa kan man göra hemma i tevesoffan. Gymmet är the real deal. Men för att främra kroppen och sinnet i sin träning så måste man tycka att gymmet är kul, annars får man faktiskt ut mer av att stanna hemma.