Hej! 

Väckarklockan ringde före nio, pappa behövde hjälp i lägenheten så jag åkte dit för att invänta ett par bredbandssnubbar som skulle fixa ett fungerande internetuttag medan han var tvungen fara bort. Så jag lagade lite mat, såg teve, sträckläste boken om Mr Grey och förundrades över hur en bok kan få en att känna. Man blev nervös, pirrig, darrig, förfärad, allt på samma gång, alla känslor i omlopp precis som huvudpersonen Anastasia. Jisses vilken bok, och en sån författare! Önskar jag också kunde skriva på det sättet. eller våga göra det rättare sagt. 

Hoho fasen så nice att bara sitta på ändan och levera storsäljare och bli stormrik utan att behöva lyfta ett finger (snarare röra ett par stycken, men ja). Man bara sitter där, låter fingrarna arbeta... och så skickar man böcker till förlaget som printar dem utan att tveka och så blir man rik. Svart på vitt. Pulitzerpriset, Nobelpriset, en miljard nollor på banken och fortfarande med röven fastklistrad i skrivbordsstolen, fast nu kanske man bytt kontor till en flott våning i LA eller Seattle eller New York och sitter och levererar slående böcker ändå som folk skriker efter. Vilket jobb det hade varit. Vilken dröm. Synd att det inte är min dröm. Eller min dröm är det väl, kanske inte takvåningen i LA och all uppmärksamhet, men drömmen om att skriva en riktig roman som folk tycker om och vill se mer av. Kanske inte lika mycket ramaskri som Christian Grey har skapat, men ändå... någonting som folk känner igen sig i och vill ha mer utav. Gärna med Christians skönhet och personlighet ;-)

Jag älskar att skriva. Jag hoppas jag en dag kan skriva en bok som blir "känd", som åtminstone tar sig förbi den där "vad tror du att du är"-stämpeln man får i en liten stad som Kalix, där om man är bättre än någon annan blir sågad längs med fotknölarna. Jag är inte bättre än någon annan, jag säger många dumma saker och gör mycket dumt, har trampat folk på tårna och varit och är gräsligt naiv ibland. Jag är en vanlig människa, men är det någonting jag gör bra, så är det att skriva. Mina noveller och berättelser är inte i Nora Roberts stil eller ens i några av de ledande författarna i världen, jag skriver för mycket på känsla och handlar med känsla snarare än med redskap som jag hur enkelt som helst kan skapa i mina böcker.

Jag skriver om människor, för det är människor jag är bäst på, det är människor jag förstår mig på och vill utveckla intriger mellan i bokvärlden, att lära mig och andra någonting medan jag skriver om dem och får dem att blomstra eller försvinna in i sitt skal. Jag kanske inte skriver allra bäst eller som "alla andra gör", men jag skriver ifrån och med hjärtat och därför måste jag vara nöjd med vad jag komponerat ihop. Mycket kan ändras och jag kan fortfarande utvecklas, jag är i en ständig utveckling i mitt skrivande, men det jag verkligen drömmer om är att hjärnan och händerna ska fortsätta samspela länge till så att jag kan producera och komponera många fler romaner, tillslut kanske det till och med blir en roman som tar sig längre än till kommungränsen... Det är min dröm, och jag har redskapen som behövs rakt framför mig: Ett tomt ark papper, tio fingrar och en skarp hjärna med känsla för vad som ska skrivas på det där pappret och inte. Jag älskar vad jag gör. Jag gör verkligen det.

The pen is mightier than the sword, if you know how to use the force within it.