60.000 gilla-markeringar över en överviktig strandkropp i all ära, men det här är vad JAG tycker är snyggt! :) Och med tanke på att det är dessa brudar som årligen går världens största modevisning och inte strandade valar... ja, jag vet inte vad jag ska säga mer än att alla är vi olika och smaken är och förblir delad, men det finns en anledning till att 90 % av alla kläder som skapas görs för "normalviktiga" människor. Och erkänn, vad ser egentligen bäst ut? De här brudarna i en åtsmitande klänning eller en grövre kvinna i samma klänning, som vem som helst kan köpa på ex. H&M?

Victoria's Secret VS ....... detta. Ehm, hur vill man helst se ut? Klart att man kan ha LITE och ta i, det är bara bra och snyggt och fint. Men det där... förlåt, jag är ledsen. Jag gillar det inte. Hon är söt, visst, men hennes kropp.. nej. Det är härligt med former. Men för mycket av det är bara inte vackert. Förlåt. Men jag berömmer hennes mod och hennes styrka som vågar, det borde fler göra. Bara för att jag inte tycker att det är attraktivt betyder absolut inte att det är fel att se ut så, alla föds vi olika och utvecklas olika. Och om hon tycker att hon ser bra ut kan jag bara gratulera, det är häftigt med självförtroende!

Och det vore ju himla tråkigt om alla såg likadana ut, eller hur? Det finns någon för alla, det finns kroppsformer som alla människor attraheras av; smal, normal, lite grövre, jättestor. Jag är den typen som tycker att det ser bäst ut att vara "normal" med nåt extra kilo, medan jag tycker att killar ska vara vältränade, muskulösa och lagom långa, liksom det finns de som tycker att ens kille ska vara pinnsmal och ha långt hår.

Alla är vi olika, och det här är mina åsiker och absolut inget hat mot tjejen som lade upp sin bild på Facebook. Hon trivs med sin kropp och det borde alla göra, stora som små. Jag kan bara inte säga att det är speciellt snyggt, men det är min åsikt. Klart att det finns dem som tycker att jag är för smal och att jag har för små bröst och för breda höfter och att jag inte är attraktiv, men det är min kropp och jag har valt att se ut så. Så länge jag är nöjd över den så får resten av världen tycka vad de vill. Heja tjejen, om du mår bra så fortsätt se ut sådär, Gud gav dig din kropp av en anledning!

Och juste... Johan kommer skratta ihjäl sig när han kommer hem och jag säger det här åt honon: Efter en titt på youtube, där jag skrev in "Skyrim final ending" så såg jag... att jag redan spelat ut det. För öh... tio levlar sedan... Men spelet har ändå fortsatt i och med att det fortfarande finns massor av saker kvar att göra, men själva "huvudspelet" är färdighaft, det kommer ingen mer main quest och jag har dödat den största draken som hotade att ta över hela Skyrim, och jag fattade inte ens att det var slutet. Haha, såååå dumt. Kvinnlog logik när den är som bäst ;-)

(Ni som spelar det, kolla inte in denna video... eller gör det, för den är riktigt jävla superhäftig och snygg!)

Hej!

Nu sitter jag i en alldeles tom lägenhet och lyssnar på musiken och människorna utanför. Johan är i Luleå på bio och Frida for för... ett par timmar sedan, redan, hem till sig efter att vi sett första Ice Age och ätit räkmackor med majonnäs. Johan kanske skulle sova borta inatt och om han gör det blir det andra natten sedan april som vi sover isär, och jag måst medge att det faktiskt känns ganska så dåligt... Och man filosoferar i sin ensamhet om att man inte vet hur man ska formulera orden till den vackraste personen på jorden för att få honom att inse hur kär man faktiskt håller honom. 

Okej, jag erkänner. Ni som läser min blogg varje dag kanske förstår vid det här laget att jag är himlastormande jävla kär, men det gör inte jag. Jag kan inte förstå att jag varje dag får vakna lycklig, få leva lycklig och somna lycklig invid hans sida, en grabb jag drogs till redan första gången jag såg honom. En sekund tog det, och sedan var jag fast, på momangen. Det fanns inte ett uns av tvivel att jag inte skulle ha honom, vara med honom. Inte en sekunds tvekan, inte någonstans under de tolv månader vi haft och fortfarande har ihop. Imorgon är det trehundrasextiofem dagar sedan jag stod här, just i denna lägenhet, i mina slitna jeansshorts, min gröna, långärmade tröja och slängde ner handväskan med två kavlar i eftersom att vi bestämt oss för att baka bullar på vår första "träff" utanför jobbet.

Jag minns att en av bullarna blev missbildad, minns att vi skrattade som dårar åt den, minns hur han tog tag i mina händer och viskade "hej" i mina öron när han försiktigt dragit mig intill sig så att jag kunde känna hans hjärtslag, och sedan... sedan kröp jag in i hans famn och tänkte "det får bära eller brista, jag är redan såld och jag orkar inte stå emot längre". Det gör mig fortfarande alldeles sladdrig inombords och jag minns det som om det var igår det hände, haha :-)

Jag skäms inte för att jag säger det. Varför ska jag göra det? Jag tänker inte dölja att det är honom jag älskar, att jag önskar att det är vi för resten av livet. Jag vill det. Jag önskar det, det gör jag verkligen. Och de som inte står ut med allt smör jag sitter och häver ur mig... jag kan bara ursäkta, men samtidigt säga att det är vad som finns i mitt hjärta, som cirkulerar runt mig dag som natt. Jag kan inte dölja den jag är tillsammans med Johan. För första gången i mitt liv känns det som att jag lever på riktigt och inte bara lite halvt, liksom väntar på att något större, intressantare ska hända. Att få vara med honom... det gör mig hel, på något sätt jag inte kan förklara annat än att det bara är. 

Jag önskar att det fanns ord som kunde beskriva det, önskar att det fanns handlingar jag kunde göra så att han kunde se rakt in i min hjärna och läsa av allt det som flyger runt där inne. Det är antagligen kvällströttheten som talar nu, men det är just nu under de sena timmarna som jag brukar fyllas med en oerhörd mängd kreativitet och skapargläde. Varför inte lika gärna vara ärlig då också? Jag skiter i om jag inte skriver precis som alla andra bloggare gör, skiter i om ingen tycker att det är intressant. Det är min blogg och huvudsaken är att jag får skriva av mig, få utlopp för mina känslor och det som hänt under dagen. Det är klart att jag bryr mig om Johan skulle tycka att detta är höjden av pinsamhet, men det är som det är och han kan blunda och låtsas att han aldrig såg detta inlägg, haha. Att någon vill läsa allt meningslöst trams är bara ett plus i kanten och något som gör mig varm inombords :-)

You are gravity, when I'm upside down

You help me find a way back to the ground
And this is why

You're everything good, everything true

When all the world is fading

You're everyhing new

You are my eyes, when I can't see
When all the world is broken,
you will always be everything good