Hej!

Jordens värsta ångestattack grep tag i mig på jobbet idag. Det var som att köra hundraåttio kilometer i timmen rakt in i en betongvägg - det tog tvärstopp. Det flimrade framför ögonen och svartnade sedan ett par sekunder när jag skakade på huvudet för att få bort känslan. Jag hade känt det komma, men det är så länge sedan jag hade en attack nu så jag nästan glömde hur det känns. Men bara nästan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag bara gick halvtid idag men var tvungen att tacka nej till en mamma- och systerdejt för att jag mådde så sanslöst illa.

Det är gräsligt att inte veta vad som är upp och ner på världen, att inte veta varför man får attackerna och inte ens varför de dyker upp. Men när de dyker upp undrar man om man ska gå under. Tankarna bara snurrar, utan början och utan slut. Missförstå mig rätt, jag är lycklig över mitt liv och det jag har, men jag vet att det finns mer att hämta där ute. Men förståendet säger en sak, hjärnan en annan och hjärtat en tredje. Den enda sak i hela världen som jag är absolut säker på är att jag aldrig vill mista Johan, men det jag blir så rädd för är att jag inte vet vart vi kommer hamna ens om en månad, ett halvår. Jag vill ut och upptäcka saker, tex Australien, ett land jag har dragits till ända sedan jag var liten och som jag alltid, alltid drömt om. Nej, jag längtar inte efter städerna, men landsbygden. Där det inte finns en granne på fem kilometers håll, där folk fortfarande bor och verkar, där de har sina farmar, bondgårdar... där de föder upp boskap.

Och Colorado, Texas, Wyoming... samma sak där, jag vill dit så jag blir galen. Jag kan inte förklara det, inte förklara just varför min kropp står i lågor varje gång jag tänker på de som bor där och vad de gör. Vad är det som lockar så ofantligt mycket med ogästvänlig terräng, urinvånare som har gjort samma sak i trehundra år, där deras gårdar är äldre än något annat och gått i arv, från son till son till son till son?

Jo, jag vill skriva. Jag vill skriva böcker om hur det är att leva där även fast jag vet att det redan skrivits massor. Jag vill känna hettan i luften, dammet som blåser upp när jeepar kör förbi, smutsen som rörs upp av hästars hovar, höra ljuden av en främmande stad, ett främmande land med en främmande accent. Och jag vill uppleva det med Johan. Med min familj, fast jag vet att de inte längtar efter just det - att åka dit, menar jag. Det har alltid varit jag som varit den mest äventyrslystna av oss alla, alltid varit jag som drömt om fjärran platser. Jag är ingen storstadsmänniska, ingen stadsmänniska över huvud taget. Jag vet inte var min plats på jorden är men trots - eller tack vare - att jag längtar så innerligt inför att få åka till de platserna jag just beskrev vill jag inget hellre. Jag vill dit.

Okej, det finns risk för att det här låter komplett hjärndött och det är jag medveten om. Men eftersom att jag aldrig någonsin fäst mig vid att folk skrattar bakom ryggen på mig tänker jag inte göra det nu heller, utan jag följer mina egna vägar och tankar som ångestattacken styrde in mig på och jag tänker inte sluta förrän den sista obehagliga känslan har lämnat mig helt och hållet.

Min hjärna frågade mig när jag satt där på golvet i duschen och inte visste vad som var upp och ner på världen, att varför gör du inte det som du vill innerst inne, det som du har drömt om så länge? Du håller redan på att uppfylla två av dina drömmar, varför inte infria de övriga samtidigt? Om jag ska vara ärlig har jag inte ett svar på det. Det är ju hur dumt som helst, jag menar, varför gör jag inte det? Varför? Det finns inget svar på det annat än feghet. Jag är feg. Jag är en riktig jävla fegis som aldrig någonsin har gjort saker som inte har innefattat min familj, inte förrän jag träffade Johan. Och vi kom fram till att vi delar på så många saker, så många tankar och åsikter och funderingar, vi delar nästan samma mål, åtminstone är de så oerhört lika varandra. Vi vill båda ut i världen, ut och se saker, göra saker, uppleva sånt som inte många andra gör.

Jag håller på att skriva en bok, det är ett av mina livsmål. Att skriva tillräckligt bra så att folk känner igen mina verk och vet vem jag är - "att skriva mig ett namn". Arkeolog har jag velat bli i alla tider... och det ska jag nu bli, åtminstone i teorin. Och sedan, förhoppningsvis bli så bra och framstående även i det att jag får fara utomlands och gräva... kanske, gärna till de platserna jag nämnde ovan, Australien eller Colorado...

Och det tredje är att se mig omkring i världen. Australien har alltid varit ett av mina livsmål, och vad har jag egentligen som håller mig fast? Ingenting! Jag har precis gått ut skolan, har jobb fram till augusti-september, tänker studera distans och får ett heldundrandes belopp av försäkringskassan i september därför att jag har diabetes. Diabetes har aldrig varit något jag någonsin velat ha, men bara för att jag är kroniskt sjuk och kommer vara det under resten av mitt liv tänker jag inte låta den stoppa mig i vad jag vill göra. Men vet ni varför? Vet ni varför jag vill göra alla de här sakerna, varför jag tror att jag kommer klara av dem allihopa?

Jo, just därför att jag har en familj här hemma, en familj som alltid kommer att finnas där och vänta på mig vart jag än befinner mig i världen. De har stöttat mig och min syster i allt som vi har velat göra och hela tiden sagt "sikta på stjärnorna, så kanske du i alla fall når trädtopparna!". Och nu när jag har blivit vuxen... kanske det är dags att vidga mina vyer, göra alla de saker som jag alltid har velat göra men varit för ung eller för feg för.

Nu är jag inte för ung. Jag är fortfarande ung, men nu är jag nitton år gammal. Jag har längtat efter äventyr hela livet. När passar bättre att åka ut och resa än nu? Jag är ung nog att klara av att sova på en bänk om det blir nödvändigt medan vi väntar på nästa flyg. Jag vet att min fantasi är större än andras och att jag är så oerhört naiv, men om man inte hoppas, längtar, vill... vart tar man sig då? Till kassan på Ica som trebarnsmamma?

Jag älskar barn. Jag vill ha flera stycken, fyra, fem, kanske till och med sex barn. Men jag vill uppleva saker först... och vem vet, kanske man fastnar där i vildmarken i Australien eller i Amerikas vila västern ihop med Johan, och skapar oss ett nytt liv där... ett liv som våra barn kan växa upp i... en egen gård, en egen farm med djur... mycket mark... en konststudio och ett bibliotek. Jag vill bli ihågkommen. Jag vill att mitt namn ska finnas kvar även när jag dör. Och om jag inte gör något åt det nu, när ska jag göra det? Om två år kanske jag är mamma, inte avsiktligt men... olycksfall i arbetet kan ske när som helst även om jag inte tänkt mig ens åt det hållet.

Nej, jag vill åka till alla de fjärran ställena och uppleva saker, uppleva så mycket att jag kan skriva mig en fantastisk bok om det sedan. Mitt hjärta må finnas här hos Johan och min familj, men min själ längtar efter att få bege sig ut i världen, sträcka på vingarna tillsammans med den finaste människan på jorden som jag är dödligt förälskad i... vi kan ju alltid vända om och flyga hem om det inte bär sig. Men om man inte har försökt... så kan man aldrig veta om det var värt det. Om det var som man trodde. Och även om det visar sig att det trots allt var helt värdelöst, att man kastade pengarna i sjön och tycker att amerikanarna eller australiens hetta var för mycket... så är man en erfarenhet rikare och kommer att därefter se världen med nya ögon. Världsvanare ögon. Och man börjar kanske drömma om någonting annat... någonting annat vi kan göra, någonting mer. För en sak är säker, det enda jag vet med tusen procents säkerhet... det är att jag vill göra allt det här med Johan.