Hej!

Inatt blir det sleep over hos världens bästa Frida ♥ Vi jobbar båda samma pass idag, ett delat vilket innebär 07:45 - 12:00 och 16:30 till 20:00. Däremellan har vi både fått springa allt vad vi hade från Domus och till lägenheten för att det såklart började spöregna medan vi var där inne, gasa iväg till Nyborg för att dra ut alla sladdar och kablar i och med det häftiga åskvädret... och sedan somna i soffan medan regnet smattrade på fönsterrutorna, haha. Och gissa vad det var för väder när vi vaknade och skulle fara tillbaka till jobbet igen?! Jo, strålande sol! Vågar jag säga att äntligen är sommaren här (påväg)?!

Sedan har hon även hunnit med att läsa delar ur min bok och jag blev så glad så jag studsade efteråt! Jag lät henne läsa stycken som inte var vidare roliga, det vill säga, stycken som involverade dödsfall och olyckor, och min fina vän fick allt torka ett par tårar efteråt. Och jag blev så himla glad över reaktionen därför att jag önskade mig precis det när jag skrev allt det där - att folk skulle lida med personerna i böckerna och förstå anledningen bakom deras val.

Jasmine var sjutton år gammal när hon började sommarjobba på en alldeles fantastisk gammal herrgård femtio mil ifrån sitt hem, ägd av sextioåriga Bengt och hans tjugofyraårige casanova till son, Johannes. Of course, magic did happen och snart var hon huvudlöst förälskad i honom, (Johannes, inte Bengt, nog för att det hade varit en säregen historia haha), och insåg sig snart vara med barn. När Bengt fick vetadet ställde han ett ultimatum till sonen; antingen tar du flickan, och jag vill aldrig mer se dig eller också dumpar du henne och får behålla gården. Ett får du, ett måste du slänga bort.

Och knölen till karl valde förstås...... herrgården. Men i alla fall, jag återkom till Jasmine arton år senare då hon var gift med Kenny och hade fått en dotter med honom, Adrienne. Sonen Adam som hon skapat tillsammans med Johannes var så enomt lik sin far att det gjorde ont i henne varje gång hon lade sina ögon på honom. Hon hade inte träffat Johannes sedan den där sommaren och var övertygad om att det så skulle bli, hon var ju gift!

Men på något sätt kom Johannes på nytt tillbaka in i hennes liv och nu blev det hennes tur att tvingas välja mellan rätt och fel och heder eller moral. Men vad är egentligen rätt och fel? Är det rätt att vara gift med en man man inte älskar medan hjärtat drömmer efter någonting annat, någonting mer, eller är det att vara med den man man älskar medan man gör alla andra olyckliga?

Hon är rådvill, och Kenny håller henne i ett järngrepp som hotar att ta livet av både henne och deras familj om hon tar ett enda litet felsteg. När hon dessutom blir gravid med tvillingar vet hon att det är Johannes barn hon väntar ännu en gång, och hon fasar för den dag då Kenny till slut ska få reda på det. Men är kärleken värd att satsa på ännu en gång, eller ska hon låta det rinna ut i sanden precis som förra gången, och leva resten av sitt liv i gisslan hos en man som inte ens vill lyssna på henne?

Hej!

Vad fantastiskt kul att det faktist är folk som läser den här bloggen och verkat ha hängt på sedan "starten", även om det bara är ett par dagar sedan allting började. Men de flesta är väl som mig, nyfikna på allt och alla och när det öppnas en dörr rakt in i ytterligare en bloggvärld - en som inte funnits tidigare - så kastar man sig rakt in. Så vida den är intressant på något sätt, vilket jag såklart hoppas att ni som läser min blogg tycker...

Jag måste säga att jag är inte så mycket av en bloggfantast själv. Jag läser mina jobbkompisars bloggar därför att jag tycker att de skriver så äkta och jordnära och det skiner igenom att de menar vad de skriver, men tex skandalbloggarna slöläser jag bara då och då för jag tycker inte att det är speciellt intressant med folk som super ner sig varje dag, ligger med 812 brudar och hänger ut de flesta, som hackar och klankar ner på andra bara för att höja sig själv.

Jag förstår att det är så världen numera fungerar, men jag kan bara inte förstå varför det är så många som läser sådant; jag menar, det är ju i nio fall av tio en självupptagen bimbo som har papp mellan öronen som skriver, en som inte har den blekaste aning om någonting annat än sin närmiljö och inte lever för annat än att höja sig själv och söka uppmärksamhet. Usch, jag blir illamående...

Ett par andra bloggar jag läser då och då är ett par drakar jag kände en gång i tiden. Ingen nämnd. De hade för ett par veckor sedan ångest över att de inte visste vilken spritsort de skulle dricka på studenten och på krogen, remember? De lever i sin, inbillade perfekta bubbla och tänker, och har aldrig tänkt, längre än vad näsan sträcker sig.

Missförstå mig inte, jag hade inte läst deras bloggar om jag inte tyckt att de är intressanta, men de är intressanta av just den anledningen - att varenda en lever i någon sorts bubbla, helt omedvetna om vad som händer fem meter ifrån dem och deras liv. Jag skulle vela se dem helt på egen hand, långt borta ifrån sina vänner och deras värderingar så man äntligen får veta hur de fungerar själva, om de trots allt har någonting där mellan öronen och vågar säga vad de egentligen tycker och tänker. Då hade jag faktiskt kunnat gilla dem. Jag sade att jag skulle vara ärlig i min blogg, och det är just vad jag är.