Hej! 

Slutade någorlunda tidigt idag så jag och Bettan begav oss hemåt till bombnedslaget, kavlade upp ärmarna och började städa. En kvart senare såg det faktiskt helt okej ut, så nu vågar man ta hem folk igen. Och denna gång kan han ta mig fasen inte klaga på kvalitén på disken för jag har kollat igenom ALLT!

 
Johan brukar annars vara snabb på att påpeka att det fortfarande är stökigt trots att jag säger att jag just städat ("du har slängt ner alla kläder baki soffan, kallar du det att städa?!") och att disken fortfarande är... odiskad, fast jag redan varit där och diskat. "Se här, DET ÄR FAN TOMAT KVAR PÅ DEN HÄR OCH DU HAR DISKAT DEN FLERA GÅNGER REDAN!!!"... Han och en annan kille på jobbet brukar ofta prata om kvinnlig logik och att mitt och den andra killens flickväns diskande är typiskt kvinnligt, man drar ett par gånger med diskborsten och låtsas sedan att det är rent, haha!

(Ifall att du T läser det här... kom ihåg att de är män. De vet inte vad de pratar om...! ;-). MEN som den snälla och underbara flickvän jag är så lät jag dem idag sitta i köket på jobbet och prata om hur bra det är att vara man och hur osmarta kvinnor är.

Sedan, när jag tyckte att diskussionen började gå lite väl långt in på vi tjejers territorium gick jag mot telefonlokalen, men smart som jag faktiskt är, trots att jag är blond innerst inne och tjej, så visste jag att det låg ett par inte så färska mandariner i en korg bredvid dörröppningen... så jag vände mig om emot Johan och syvade iväg en åt hans håll - löst givetvis, jag är en usel kastare. Och vet ni vad? Är ni förvånade?! Jag träffade! En tiopoängare! Killen reagerade inte ens förrän han fick den rakt mellan ögonen, HAHA! Vem är det egentligen som är så osmart att han ens reagerar på att det kommer en knallgul boll flygande emot en, va?! ;-)

Skrattar bäst som skrattar sist / hämnden är ljuv, heter det väl? Jag fick mig i alla fall ett gott skratt och vi kan konstatera att han och jag är lika smarta *host* även om jag har mina inte så ljusa stunder ibland. "Men... vilket språk talar de i Grekland?", "De måste vara engelsmän, det hör man på dialekten. Men hur sjutton kom de hit med bilen, de kan ju inte köra över vattnet heller?!" och det klassiska: "Men nej mamma, om du mister körkortet får jag ju inte köra den! Eller ah, justja... bilen mister ju inte körkortet..." :-(

 
Jag får i alla fall hoppas att mitt stora hjärta väger över alla de dåliga sakerna som min ursprungliga hårfärg bär med sig, haha. Jag är inte alltid korkad, det är bara när jag inte tänker efter före... men min livsfilosofi är ju faktiskt "att tänka före man pratar är som att torka sig i röven innan man skiter" - totalt värdelöst! Man ska säga det som kommer från hjärtat för det är det som ger, det är det som är hundra procent ärligt. Jag kan inte ljuga. Kan jag inte en viss grej så säger jag det, jag kan inte låtsas. Det bästa av allt är att vara ärlig redan från början och i allt vad det gäller, för snart börjar lögnerna gå omlott med sanningen och man vet snart inte vad man sagt och inte.

Det kanske är till viss del därför jag inte överhopad med vänner till höger och vänster, bara därför att jag alltid sagt vad jag tycker och tänker. Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde låtsas någon gång och säga att jag visst älskar sprit och fylla och cigaretter och partyn för det är det som folk verkar knyta sitt liv kring. Men det hade varit att börja en ny väg över ostadig mark, ju längre man kommer ju svajigare blir det. Då umgås jag hellre med de få riktigt nära vänner jag faktiskt har, de är som mig och jag tycker att ni är alldeles förfärligt underbara! :-)

♥