Hej!

Igår eftermiddag när jag just kommit hem från stugan och pappa, satte jag igång och lagade mat. Farmor och farfar skulle äta lax så jag blev himla sugen på det och körde raka vägen till Domus för att inhandla det, men trots det så hittade jag ingen lax-sås så det blev att jag kom hem med morötter, citronpeppar och chilipulver istället. En halvtimme senare kom även Johan hem från jobbet och skulle genast iväg och träna, så jag satte undan all mat i matlådor till idag och lämnade kvar litegrann som jag tänkte att han skulle äta när han kom hem igen... Det blev kvar en laxremsa, en större potatis och ett antal kokade morötter.

Och det här är vad hans reaktion blev:

 
Hahaha! Han har varit sååå noga med att jag inte ska äta pasta, ris eller potatis efter mitt senaste besök hos diabetessjuksköterskan som gav mig en strikt diet tack vare att mitt blodsockervärde hade skjutit i höjden. Här om dagen skulle jag och Frida äta bakpotatis med tonfiskröra men det fick jag absolut inte stoppa i munnen enligt honom... men under gårdagskvällen sade han, helt seriöst och uppenbarligen utan att tänka på det: "Om du vill kan jag stoppa den där potatisen i din matlåda till imorgon, jag kan äta bulgur istället." Jag kände hur skrattet bubblade inuti mig, ändå nerifrån tårna kom det, haha! Men jag sade ingenting bara stirrade på honom i hopp om att han skulle förstå dubbelmoralen i hans just sagda ord.

Och snart förstod min älskade ärthjärna till man vad det handlade om och vi tokskrattade i flera minuter innan han öppnade fönstret och syvade ut den stackars potatisen med orden "Oj, jag träffade nästan en bil där nere. Men, nu är det klart. Inga mer potatisar. Vill du ha bulgur istället?".

Nåja, det är i alla fall tanken som räknas även om den ibland inte sträcker sig längre än näsan når. Det är de små sakerna i livet som gör mest intryck. Och jag älskar honom så innerligt mycket, vi är så lika varandra... vi kompletterar varandra på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Åh, förlåt om jag töntar mig och tofflar och Gud vet vad men det är sant, han betyder så förbaskat mycket för mig och är så charmig att det inte finns... ni ser ju ;-)