Ja alltså, nu har jag försökt hur länge som helst att komponera en första mening här men raderat allihop då jag helt tappat inspirationen för att skriva  detta inlägg. Jag känner mig så hängig och förkylningen är verkligen på ingång och står inte bara i dörren och trampar så jag vill bara äta mig rund och go, sådär som man gör när man är förkyld, och lägga mig ner i soffan med en tidning. Det kom två nummer av Amelia i brevlådan idag och igår, jättekul tänkte jag, lite mysig kvällsläsning sådär. Tills jag såg att de var fulla med feministpropaganda om att vi kvinnor borde sluta raka oss bland annat. Så jag vet inte... Nu ligger de på vardagsrumsbordet och har tappat sin glans. Typiskt. 

Nä nu gaskar vi upp oss. Det verkar bli ett inlägg i alla fall. Skrivandet har aldrig svikit mig, bara inspirationen då och då. Det känns som att jag behöver en uppfräschning, vind under mina skrivna ord. Som ruskar till dem och plötsligt formar något alldeles fantastiskt så jag äntligen kan trycka den. Dem. För de är flera stycken halvklara, nästintill helklara som jag bara... vet saknar något. Eller det gör de väl inte egentligen, det är bara min perfektionisthjärna som tycker det. Jag vet att jag borde sänka garden men det går inte. Jag vill att mina texter ska vara så bra det bara går. Därför vill jag ut och resa, se något annat ett tag, för att få tillbaka inspirationen. Jag menar... en enda natt på ett värdshus blev en bok på sexhundra sidor... tänk vad nästa inspirationsrunda kan göra!

En enda nattlig dröm blev en bok på trehundra sidor och ett MVG i projektarbete... Jag skrev och skrev och skrev i flera månader och sen var den klar. Varje dag satt jag där med fingrarna trummandes mot tangentbordet. När inspirationen kommer så kommer den verkligen. Den slår ner, fullständigt, bildar världens krater och jag skriver så fingrarna blöder och ögonen gör ont av att läsa, läsa, läsa alla ord som sprutas ut ur fingertopparna. Jag väntar på ett sånt moment nu. Nåja vi går ju mot vår och sommar så det vaknar nog om en stund. Jag hoppas det så mycket, om jag ska publicera min första bok under året 2014 vilket är min stora dröm.

Att kollegorna börjar sjunga julsånger på jobbet i mitten på mars känns ju sådär, men snön började dala innan lunch och den har ännu inte slutat. Hela världen är vit. Så mysigt :) Jag gick hem med The Man I Loved ekandes i lurarna, snön knarrade under fötterna och jackan och halsduken blev bländande vit på promenaden till tunnelbanan. Den låten är så himla, himla underbar, jag har haft den på min spellista hur länge som helst men det var först igår jag lade märke till det.

Hon har en röst som är så fantastisk så jag inte kan förklara det, jag vill skratta och hoppa som ett barn och jag vill samtidigt dra filten över huvudet och snyfta för att hjärtat brustit. Let it End från the Red Wedding i Game of Thrones när de högg huvudet av mina... favoritpersoner... som jag för övrigt fortfarande inte hämtat mig ifrån, har hon satt en text på. Musikvideon gav mig väldigt blöta ögon. Igen. Jag fick ont i magen. Igen. Som i somras när vi såg sista avsnitten och jag bölade hela natten efter det. Usch så hemskt. Och soundtracket till Game of Thrones har hon också gjort text av. Och Dragonborn i Skyrim. Aaah.

Jag skulle kunna lyssna på henne hela dagen. Och det är precis vad jag ska göra. Om och om och om igen medan ett experiment står på spisen. Jag är hundra tusen år och mil bort i tankarna. Tänk att musik kan beröra en så djupt, så fullkomligt, ända längst in. Ända in i själen. Game of Thrones är gudomligt och det i kombination med Karlienes röst... Detta är himmelriket. Himmel och helvete på samma gång. Klippet jag lade upp igår förkroppsligar just precis det. Och här är ännu ett. 

Att det är härligt med sol när man vaknar på morgonen. Det gjorde inte ens någonting att klockan var halv sju och en halvtimme kvar innan alarmet skulle ringa, på våren och sommaren behöver jag betydligt mindre sömn och det känns äntligen som att jag har vaknat ur mitt vinteride. Benen ömmar skönt av träningsvärk från gårdagens löptur, kroppen känns härlig seg. Jag borde egentligen ge mig ut idag igen, passa på medan förkylningen inte är alldeles över mig men jag tror att det får vänta lite. Jag är inte riktigt lika kry som igår... Får städa och plocka lite och laga en god middag istället. Mamma tipsade om köttgryta med högrev så jag tror att det får bli något liknande.

Fast soffan känns faktiskt mer lockande än vanligt. Benen har gosat in sig i fleecefiltens mjuka ovansida och den andra filten har fallit över axlarna så jag ser ut som en enda njutande soffpotatis begraven i mitt filthus. Gu så skönt. Stoppar igång min Spotifylista som går under namnet Bokinspiration, låter långsamma toner fylla lägenheten och tänder ett par ljus. En tekopp, lugn och ro och allting blir liksom så rofyllt.

Jag tänker en hel del på saker och ting, min hjärna är liksom aldrig tyst och när den är som mest igång måste jag skriva upp allt för att kunna gå tillbaka och ta itu med tankarna som fanns där och då, bena ut dem. Det kan vara allt ifrån ett nytt träningsprogram till ett recept jag skulle vela prova, vad jag ska handla, till vem jag ska skicka kontrakten, vem jag ska fråga om leveransinstruktioner och att inte glömma bort faktureringen. En virrhjärna alltså. En produktiv virrhjärna. Mitt anteckningsblock på jobbet är helt full av krusiduller, men det jag skriver upp, det kommer jag ihåg. Men nu... nu tar jag bara ett djupt andetag, släpper alla tankar på dagen som varit, ja på allt annat som inte är här och nu. Fortsätter att lyssna på musiken, låter fingrarna formulera de ord som läcker igenom hjärnspärrarna... och bara är. 

Johan är snörvlig, jag har just tagit mig ur ett feberträsk och tränat en enda gång den senaste veckan... Hemska insikt. Så idag när jag klev ur bussen med tungt huvud och halsen lite avlägset rivig så snörde jag på mig löparskorna, Johans vindbyxa och vindjacka och begav mig ut mot havet. Fem kilometer senare sitter jag här i soffan och pustar ut med en grillad kyckling på tallriken framför och huvudvärken känns lite mindre påtaglig. Så jävla skönt om jag får säga det själv. Och det får jag. Snön vräkte ner när jag började och innan jag var hemma lyste en stor sol över mig.

Ja men till det roliga då som jag tänkte skriva här bara för att komma ihåg det till sen. Jag fick gapskratta när jag loggade in på Familjeliv nyss, där en kille satt och beskrev sin omkrets, 14 cm, lite mer ibland och lite mindre ibland och han hävdade i sten att den var så stor (det han undrade var hur han skulle få sin tjej att komma när de hade sex). Då var det en tjej som svarade, "Inte stort? Det är helt jävla omöjligt att vara 14 cm i omkrets på kuken. Är du en val eller!? Jag tror du menar att du är 14 cm LÅNG och inte 14 cm TJOCK. Du kan knappast penetrera en kvinna med en kuk som är 14 cm tjock... man vill knappast ha känslan av att föda ett mindre barn när man har sex." Hahahha!!! Ja jag har universums sämsta humor men det här tog faktiskt priset, det bubblar i magen av skratt så fort jag läser det. Är du en val eller...

Söndagsångest. Så många med söndagsångest som sitter i soffan på kvällen och tänker: Åh typiskt, nu är det snart måndag igen och jag måste gå till jobbet, igen, en ny arbetsvecka, igen. Jag har ingen söndagsångest. Åtminstone ingen sån där som alla säger att de har. När jag får ångest får jag det för att jag får jobba för lite. För att jag vill göra det bästa möjliga av min tid. Jag kan aldrig säga att "nu är jag klar för idag" och gå hem, lämna jobbet vid ytterdörren och sen inte dra på mig kappan förrän morgonen efteråt. Jag kan aldrig släppa taget helt och fullt, för det finns alltid, alltid saker att göra. 

Men jag har lärt mig att prioritera. Eller jag börjar lära mig åtminstone. När jag går hem för dagen går jag hem för dagen. Då sätter jag hörlurarna i öronen,  på med ljudboken, sätter mig på tunnelbanan och så åker jag. Det är inte värt att älta det man gjort under dagen - hade jag hunnit mer, jag hade ju ett par oeffektiva minuter där mitt på dagen, bla bla bla. Det spelar ingen roll, det är bara att ta nya friska tag dagen därpå. När jag går hem för dagen måste det vara slut för idag, tack för idag. Annars blir jag knäpp. Jag är en arbetsmyra, älskar mitt jobb och utmaningarna det bjuder på. Att tänka på jobbet när man går hem är naturligt, men någonstans måste man sätta en gräns. 

Jag hade förmodligen tänkt mindre på jobbet om jag fått jobba mer. Hur konstigt det nu än låter. Men den situationen kan jag inte förändra. Vad jag kan förändra, däremot, är mitt eget tankesätt. På jobbet är det jobbet som gäller. På fritiden måste det vara min lediga tid jag tänker på och prioriterar. Så är det för alla. Söndagarna ska inte gå åt till att älta veckans kommande jobb, och ältar man ändå så är det uppenbarligen något som inte stämmer. Varför ha ångest över något man kan förändra? Trivs man inte på jobbet måste man antingen se det ur en annan synvinkel än det gamla vanliga eller söka nytt. Livet är för kort för att gå runt och vara negativ över saker och ting som faktiskt är förändringsbara.

Ingenting är omöjligt. Vi har bara ett liv. Jag säger inte att jag inte får ångest, för det får jag emellanåt, till exempel nu när jag tänker på att jag gärna skulle vilja jobba mer och inte vet hur det blir när mars tar slut, kommer på planer för att ta itu med april om jag blir arbetslös. Därför drömmer jag om resor, blir rastlös och trött för att energin tryter när allting i min kropp går åt till det, men det är en naturlig reaktion och det vet jag. Det kan jag inte förändra. Det ligger utanför mina händer att bestämma om ännu ett par månader på jobbet. Jag kan söka nytt jobb, ja. Men det vill jag inte. Jag vill ju jobba här. Mer. Jag vill jobba mer. Och får jag inte det, ja då får vi ta det därifrån. Det är onödigt med ångest. Livet ska vara roligt. 

Så fort man har mer eller mindre valt en riktning för sitt liv så kommer flera vägar plötsligt fram ur snåren, vägar som tidigare varit helt igenmurade. Hemnet har hur många fina lägenheter och radhus som helst för långt under miljonen på just de ställena jag skulle kunna tänka mig att bo, just idag, just nu är jag kollade. Tvåor, treor, perfekta för oss. Centralt boende i en liten mindre stad. Jag antar att det bara är att bestämma sig för att göra en sak och göra det, men vi har gått nu i flera år och vacklat, stampat på tryggheten och bekvämligheten snarare än viljan och lusten. Jag har faktiskt ingen aning om varför. Det kommer ut hur mycket ord och idéer som helst ur matintaget och hjärnverksamheten men det är som att den sistnämnda inte kopplar in sätt-igång-genen ordentligt.

Jag vill ha ett eget hem därför att mitt hem togs ifrån mig. Därför att jag vill ha en fast plats att bo på, vetskapen om att det är här vi nu kommer att bo, även om det så är utomlands eller i Sörmland. Man kan resa ändå. Man kan göra allt det andra man drömmer om ändå, det går att hyra ut, säga upp, men bara... Bara jag får min plats, mitt hem, det är så viktigt för mig. Vi får se var vi hamnar, nu har vi faktiskt kommit en bit på sätt-igång-fasen. I alla fall Johan. Johan har gjort det. Jag... Not so much. Det är skönt i alla fall att vi delar grundmålen. Att vi vet att vi vill vara med varandra på ett varmt, soligt ställe. Jag vet inte hur min del av världen sett ut om jag inte hade haft honom. Vad jag gjort istället. Jag vill faktiskt inte veta.

Jag försöker andas djupa andetag och leva just nu. Det ska bli min nya livsfilosofi. Vi har bara just nu, vi vet inte vad som händer imorgon. Ingen vet det! Därför försöker jag ta vara på allt jag har framför mig och omkring mig, här och nu. En av våra kompisar säger att han lever livet precis som han vill. Han gör vad han än vill göra. Åker till Los Angeles i tre månader bara för att han kan. Köper den dyraste whiskeyflaskan bara för att han kan. Åker till London över helgen och super sig så full att han glömmer sina skor någonstans i Centrala London, hos nån tjej eller på nån bar, jag minns inte -  men bara för att han kan. Hur mycket skulle inte vi kunna göra då, vi två, om vi verkligen bestämde oss för det?

Jag är rädd att våra viljor ska sära på oss. Att det inte ska gå att komma överrens. Jag är jätterädd för det. Det är en skräck jag har, som kommer då och då. Att tänk om han inte följer efter mig om jag väljer att gå åt vänster? Jag vet att det är smällar man få ta. Det är livet. Men mina livs bästa tre år har jag spenderat med den människan och varje dag känns fortfarande helt underbar. Allting hade varit tiptop om vi bara haft en stabil plats att bo på och kunnat utgå därifrån, då hade jag gladeligen kunnat resa jorden runt med honom, för jag då skulle veta att vi har ett hem att återvända till när planet vänder om hemåt igen. För mig är det mer viktigare än allt annat...

Strålande vacker vårdag idag, solen har lyst in genom vinterdammiga fönster och värmt upp hela lägenheten så jag fick kränga av mig morgonrocken och ersätta den med min Kinaklänning. Måendet är fortfarande densamma som under veckan men nu under kvällen har jag faktiskt mått mycket, mycket bättre. Skönt att det håller på att vända :-)

Jag tog mig ut på en havspromenad under förmiddagen i förhoppning om att lyssna på mer Game of Thrones, men fastnade på en bänk och hörde istället vågorna klucka och måsarna skria i fjärran... så boken liksom glömdes bort mitt i alla intryck. Solen värmde, ansiktet hettade och en fjäril flög förbi. Värre somrigt! Krokusarna är även dem underbara att stifta bekantskap med, såna finns inte i norr, men jag blir ändå så vemodig när det är sagt att det ska snöa i helgen. +16 grader ska ersättas med snöbyar och blåst... Begrava alla vårtecken igen... Usch.

Vi får njuta medan vi kan helt enkelt. Förhoppningsvis kommer våren att stå på sig, knäcka ryggen på vintern helt och hållet. Jag vill inte ha mer snö, speciellt inte nu. Vårjackan hänger ju så fint på galgen och äntligen har ju solen börjat titta fram... lämnat den fruktansvärt enerverande gråzonen... Dessutom är Johan ledig i helgen. Då vill jag vara frisk och kry och med en stor sol som lyser. Det kan väl inte vara så svårt av Moder jord att lösa tycker man, inte när vi bara får två helger i månaden och får ta vara på varje minut :-)