Det är inte meningen att vi ska förstå allt här i världen. Det är inte meningen att vi ska förstå allt som händer i vår egen värld ens en gång. Ödet har sin makt över saker och ting. Jag tror stenhårt på ödet. Jag tror att det finns något - om det då är slumpen, ödet, ett sjätte sinne, en inre glöd, magkänslan eller vad man än kan kalla det - som leder oss åt håll vi ibland inte har en tanke på att gå. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men ödet stänger aldrig en dörr utan att öppna ett fönster.

Ibland är det bara meningen att någonting ska hända. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte suttit här idag, härligt matt i kroppen efter att ha sprungit fem kilometer på löpbandet efter jobbet och ha 11.4 i blodsocker för att jag precis ätit en återhämtningsbanan. Hade jag inte fått diabetes kanske jag inte ens velat bli kostrådgivare och hälsocoach. Jag tyckte om idrott i skolan, men det fanns andra ämnen jag gillade betydligt mer. Jag fick diabetes under sista året på gymnasiet och fick inte närvara vid idrottslektionerna förrän blodsockret lagt sig på en stabil nivå. Det tog sin tid, naturligtvis. Under tiden skrev jag flera uppsatser och lämnade in till idrottsläraren för att inte gå miste om mitt betyg. Han underkände mig i alla fall och det sved som fan.

"Närvaro vid varje lektion är obligatoriskt. Närvaro på alla aktiviteter är obligatoriskt", sade han som svar på varför han underkänt mig. Jag var ta mig tusan den enda tjejen i min klass som badade under simlektionerna. Alla andra mesar skyllde på mens eller plötslig klor-allergi. Men hallå har ni hört talas om tamponger eller. Jag vet nog att ni inte har mens den här veckan heller. Konstigt att ALLA tjejer i min klass hade mens samtidigt varje gång det vankades badhus? Jag var pigg, ivrig att medverka på alla aktiviteter innan diabetesen kom - när jag fick diagnosen kunde jag knappt ta mig uppför trappan hemma i huset före jag blev låg och måste äta. Det är också därför min läkare ordinerade mig att vila från träning tills sockret stabiliserats.   

Okej jag stör mig fortfarande på det där märker jag, irritationen ligger där och gryr trots att det gått två år. Vi kan inte ändra på det som var, men vi kan ta lärdom av det som hände och ta det i beaktelse inför framtiden. Allting händer av en orsak. Det finns en mening med allt som händer även om man kanske inte förstår det med en gång. Det finns en mening med varför jag sitter här framför dator och skriver detta inlägg även om jag kanske inte vet det än. Det är ofta man inte vet. Men ödet har någonting i beredskap åt oss allihop. Ibland får man lite hjälp på traven när saker och ting inte blir som man förväntat sig. Ibland är det bästa att att spänna fast sig i sadeln och bara följa med. Vi har bara ett liv. Ett liv. Tusentals dagar. Tusentals drömmar. Tusentals minnen. Jag vill göra mitt bästa för att förvalta det jag har, det jag får och det jag vill ha. Det vi har.

Jag är redo.