Jag har känt mig konstigt rastlös de senaste dagarna. Jag har vaknat av och an i lägenheten tills korkmattan fått slitmärken och inte kommit till ro med någonting. Tankarna har alltid varit någon annanstans. På vad, visste jag inte. Förrän i förrgår när jag startade min dator som inte blivit använd på ett tag, vi har ju köpt en ny som är bra mycket snabbare. En fem år gammal dator har sina anledningar att vara slö, det förstår jag också, så det har bara inte blivit att jag tagit fram den sedan det nya köpet.

Sedan hände något. Hjärnan gick igång och fingrarna hamrade mot tangenterna i en våldsam hastighet. Skapade ord och meningar med en sådan kraft att jag aldrig ens visste att jag ägde. Hela kroppen vaknade. Jag bestämde mig. Jag ska skriva färdigt min bok nu. Min bok som jag hållit på med lika länge som jag ägt min dator - i fem år. Längre? Det har funnits en början, ett slut och ett mittenparti men det har liksom inte varit perfekt, inte så som jag egentligen ville ha det. Nu började jag om, öppnade ett nytt ark - man har förändrats mycket på fem år. Man förändras mycket från månad till månad, också. 

Och orden bara sprutade ut. Nu har jag en början. En balansgång mellan lycka och olycka, glädje och sorg, ingen solskenshistoria där allting är så underbart och väl utformade meningar som man lätt kan hitta i ett vardagsliv. Jag hann tjugoen sidor med min gamla bok som mall innan ögonen blev tunga och Con Air började på sexan. Den gamla boken är en tegelsten på fyra-femhundra sidor och många av dem är totalt onödiga. Jag kan bättre än så. Jag vet att jag kan bättre än så.

Nu är boken allt jag kan tänka på. Varenda tanke, händelse, rörelse, allting finns där inne i min hjärna och mina fingrar vet precis hur de ska göra för att få ner dem på papper. Det känns äntligen som att jag är mogen nog att skriva klart den. Jag menar, jobbet vill ju läsa den när den är klar och jag har mina sponsorer som lovat betala... Det enda jag behöver göra, är att sätta mig ner och skriva. Låta hjärnan och fingrarna sköta sitt. Bara skriva. Jag får gå tillbaka och ändra sen. Korrekturläsa, se så allting stämmer. Men grundhistorian har jag. Sättet jag vill skriva på också.

Det är en bok om att hitta sig själv. Det är en bok om kärlek som inte håller, om kärlek som ändå ligger kvar där och gror i många, många år, om svåra val, om att välja. Rätt eller fel, heder och moral eller något som hjärtat vet att den saknat under alla år som gått sedan dess. Rädsla att förlora allt. Att våga. Att längta. Om misstag som är katastrofala. Mest av allt är det en historia om hopp. Om samhörigheten mellan två människor som ibland är så stark att den skrämmer bort snarare än håller fast. A million years from now, my heart will ever hold you.

Jag tror på den. Det har jag alltid gjort. Jag tänker inte jämföra den med andras böcker. Jag tänker inte ens tänka tanken på att göra det. Jag tänker köra mitt race, forma den till min egen, min första. Och jag tänker publicera den. Det är en bok jag alltid saknat i bokhyllan, en bok jag velat läsa länge. En bok att återvända till, många, många gånger. Nu är jag igång.