Utvilad trots lite sömn (vad vårljuset om mornarna gör mycket!) begav jag mig till jobbet, fick beskedet om att vi skulle byta platser så det var bara att packa ihop... fem års pappersarbete och diverse skrot och damm och flytta en bänkrad bort. Och det var inte så bara ;-) Men snart var det gjort och jag möblerade så som jag ville ha det. Gjorde det till min plats. Bra gjort med två veckor kvar på kontraktet... Min Feng-Shui var något annorlunda än på förra skrivbordet, men det lokar nog till sig snart.

Jag blev himla sugen på wienderbröd eller crossainter också i slutet utav dagen. Klockan var tjugo i fyra och magen började kurra efter lunchen många timmar tidigare. Febern kom och gick men energin var något högre än under gårdagen trots att jag insåg att jag fick ställa in mitt träningspass, suck, redan onsdag och jag har inte kunnat träna alls denna vecka. Jag visste att crossainter inte skulle göra mig glad heller. Jag visste att de bara skulle vara goda där och då och inte sen. 

Jag lagade pasta när jag kom hem istället. Pasta med pesto och broccoli, ärtor, zucchini och bacon. Jag unnade mig inte pasta som det så vackert heter all annanstans. Jag valde att äta pasta. Att unna sig hade varit att unna sig en spadag eller en massage eller en ny bok. Någonting bra. Pasta är inte bra för mig. Blodsockret stiger snabbare än insulinen hinner verka, jag blir hög, trött, illamående, muskelsvag, får ont precis överallt. Jag och Johan åt varsin portion och sedan lade vi oss ner och vilade maten. Jag var inte speciellt trött, så jag vet inte riktigt vad som hände. När vi slog upp ögonen nästa gång var klockan 20:00...

Jag visste att det skulle bli så. Jag visste att jag skulle må dåligt efteråt. Så jag kan för allt i världen inte säga att jag unnade mig pasta. För om pasta nu är så bra för mig, varför ska jag då äta LCHF för? Jag unnar mig inte heller glass, kakor, juice, choklad emellanåt. Jag väljer att äta det, fullt medveten om riskerna, om mitt eventuella mående. Jag vill ha en platt mage, energi, stabilt blodsocker; ork och glädje som det medför. En crossaint hade däckat mig på samma sätt som pastan gjorde, hur god den än var. En crossaint hade förstört allt det där, alla de där egenskaperna. Lämnat mig så döendes trött.

Men det var himla mysigt och skönt att sova middag. Tack vare en större dos av insulin blev det inte lika illa som det brukar efter att jag chockat kroppen med kolhydrater den varken behöver eller vill ha. Men det är samma för de som inte har diabetes. Socker gör oss trötta, orkeslösa, virriga. Är det då värt att äta rent socker... eller "fuska" och äta något som smakar sött, men som inte resulterar i våldsamma blodsockerrubbningar?